Svenska klädjättarnas slavlöner underkänns

1 av 4
Svimmar av trötthet
NYHETER

Inget av de nio största modeföretagen i Sverige får godkänt av organisationen Fair Trade Center.

Textilarbetarna bakom klädjättarnas kollektioner tjänar ofta långt under en dräglig levnadslön.

– De svenska företagen har mycket lägre krav än många internationella aktörer, säger Christopher Riddselius på Fair Trade Center.

Tänk om du vore tvungen att tjäna fyra gånger mer än du gör i dag för att kunna ge dig själv och din familj en grundläggande trygghet – mat för dagen, rent vatten, husrum, kläder, utbildning för barn och sjukvård.

Sådan är verkligheten för många textilarbetare i Bangladesh, visar statistik från den brittiska rättviseorganisationen Labour behind the label (LBL).

Extrem fattigdom

Minimilönen i Bangladesh är 257 kronor per månad, men för att komma upp i dräglig levnadsstandard krävs 1052 kronor, enligt LBL.

Lokal minimilön är just det mått som de stora svenska modeföretagen använder sig av i sina kontrakt med leverantörer runt om i världen. Begreppet förekommer i de så kallade uppförandekoder som bolagen håller sig till.

Men i flera av produktionsländerna, som Bangladesh, Sri Lanka och Kambodja räcker minimilönen bara precis upp till FN:s mått för extrem fattigdom – två dollar per dag.

”H&M inte värst”

I TV4:s Kalla Fakta granskas villkoren för H&M:s arbetare på en fabrik i Kambodja. Redan innan programmet hade sänts var reaktionerna starka och kläddjätten fick ta emot mycket kritik.

En arbetare berättar att hon tvingas jobba tills hon svimmar för att komma upp i en lön som kan försörja hennes familj.

Trots den skakande skildringen är H&M ett av de stora svenska klädföretag som har störst krav på sina leverantörer när det gäller krav på löner och arbetsvillkor, enligt en rapport som Fair Trade Center sammanställde förra året.

– H&M har utvecklat sitt arbete och visar på sätt och vis en seriös vilja i lönefrågan, men väldigt mycket återstår att göra, säger organisationens verksamhetsansvarige, Christopher Riddselius.

Beror på Ovilja

De nio största modeföretagen i Sverige,  H&M, Varnergruppen, Lindex, Kapp-Ahl, Indiska, RNB, Gina Tricot och Åhlens, har alla leverantörer i låglöneländer i Asien.

Fair Trade Center anser att klädjättarna omgående borde införa krav på så kallade levnadslöner i fabrikerna, det vill säga löner som kan garantera försörjningen för de anställda och deras familjer.

Christopher Riddselius beskriver lönefrågan som extremt känslig i modebranschen, trots att ersättningen till de anställda bara utgör en bråkdel av kostnaden för att producera ett klädesplagg.

– Det rör sig bara om mellan 0,5 och tre procent. Jag tror att helt enkelt det finns en ovilja hos de svenska bolagen.

Fotnot: I faktarutan under artikeln kan du se företagens lönepolicy.

FAKTA

Kräver inte levnadslön:

H&M

Varnergruppen (Cubus, Dressman, Bikbok, Carlings, Levi's Store, Wow, Wearhouse, Volt, Solo, Vivekes, Urban):

Lindex

Kapp-Ahl

Indiska

Retail And Brands (JC, Brothers, Sisters, Polarn o Pyret)

Gina Tricot

Åhléns

Kräver Levnadslön:

Acne

Filippa K

Nudie

Zara

Lönenivåer

Minimilön/levnadslön

Bangladesh: 257 kronor/1 052 kronor

Kina: 2 545 kronor/ 5 798 kronor

Kambodja: 445 kronor/ 1203 kronor

Indien: 639 kronor/992 kronor

Indonesien: 760 kronor/1 639 kronor

Sri Lanka: 433 kronor/ 982 kronor

Källa: Labour behind the Label