David Ford, 58, blev vittne när Sandy svepte in

Atlantic City blev en spökstad: ”Det höll på tio timmar”

1 av 10 | Foto: Urban Andersson
BARA BRÅTE KVAR Atlantic Citys berömda pir spolades snabbt bort av vattenmassorna och vinden. David Ford har bott här i 32 år och brukade stå och fiska på piren. ”Något liknande har jag aldrig sett. Det har ingen”, säger han.
NYHETER
Aftonbladets reporter Peter Kadhammar och fotograf Urban Andersson.
Aftonbladets reporter Peter Kadhammar och fotograf Urban Andersson.

På ena sidan gatan ligger lyxhotellen med kasinon där turisterna gärna får spela bort sina pengar, på andra sidan ligger strippsyltorna och pantbankerna. Här brukar det pulsera av liv men nu är gatan öde.

En översvämningskatastrof är märklig därför att den är så total och ändå så snabbt överstånden. Havet stiger, sköljer in över staden och drar sig tillbaka. Kvar finns vattenskadade hus, nerblåsta träd och lyktstolpar, skyltar på sned och sand, sand och sand som havet lyfte in i staden.

David Ford, 58, står med regnjacka på stranden och tittar på resterna av Atlantic Citys berömda pir. Den är förvandlad till timmerstockar och plankor, spridda längs dynerna och längs gatorna.

Brukade fiska från piren

David har fortfarande svårt att tro det han ser. Den piren överlevde alla stormar, på den piren promenerade turisterna, på den piren brukade David stå och fiska.

– En fyra, fem meter hög våg rev upp stockarna hur lätt som helst. Jag stod i mitt hus och såg dem flyta nerför gatan. Vattnet var en och en halv meter högt och täckte stan. Det drog sig tillbaka och sedan kom en ny våg ... Det höll på i tio timmar. Jag visste inte var stan ­slutade och havet började.

David är kock på Golden ­Nugget, som tidigare var Trump ­Plaza. I en stad vars hela väsen är flyktighet – turister som är här några dagar, spelarna vars pengar går upp i rök, sommargästerna som bor i sina hus några veckor under hög­säsong – är David en fast punkt. Han har bott här i 32 år.

– Något liknande har jag aldrig sett, säger han. Det har ingen.

Tittar på förödelsen

Orkanen Sandys centrum låg några kilometer söderut och slog mot de smala, låglänta öar som ­hyser Ocean City, Longport, Margate, Ventnor och Atlantic City. Öarna förbinds med broar och städerna hakar i varandra så att man inte ser var den ena börjar och den andra slutar.

De är alla öde, spökstäder efter katastrofen. Enstaka invånare höll sig kvar när Sandy vräkte in och nu går de ut för att överblicka ­förödelsen.

Everett Araugo, 44, och Jill ­Labance, 22, vadar över ett torg i Ocean City, nyfikna och förskräckta i den relativa stillheten: Det enda som hörs är vinden från havet, stillsam jämfört med dagen innan, och ändå kommer vindarna upp i närmast stormstyrka över ­havet och den långa stranden.

Där går en man klädd i regnjacka. Han pekar på ett hus och säger:

– Sanden blåste till ett berg mot fasaden. Sanden trängde in. Det kommer att kosta en halv miljon dollar att få det i ordning.

”Såg ut som Venedig”

På vägen upp mot Atlantic City ligger elstolpar som om de fallit samtidigt, på order. Där ligger träd och berg av löv som sopats ihop av virvelvindar. Sedan kommer man till villasamhällena där de som har källare fått dem fyllda med vatten och de som inte har källare har fått vatten in i husen.

Schaktmaskiner lyfter bort blöt sand, ton efter ton.

Där går en dam med raska steg längs gatan. Hon har kepsen ner över ansiktet och lyssnar på nyheter i radio. Hon heter Ann Kline, i barndomen var hon sommargäst här, sedan gifte hon sig med en ung man från orten och flyttade hit.

De bor ett kvarter från stranden. Staden såg ut som Venedig, säger Ann. Hon stod i vardagsrummet och såg vattnet stiga och det var centimeter från att tränga in i huset.

– Vi klarade oss. Bara pannrummet blev dränkt.

Hon är musiklärare och säger att hon älskar vinden och doften av salt vatten. När det var orkan­varning förra året evakuerade Ann som alla andra, men den här ­gången bestämde hon sig för att stanna.

– Min man arbetar på VA-verket och måste vara kvar under alla omständigheter. Och jag har två katter att ta hand om.

Strömmen är naturligtvis borta. Ann ser till sommargästers hus och har varit inne i dem och hämtat is som ännu inte smält. Så hon kan hålla kylen kall något dygn till.

Lite högre upp på huvudgatan Atlantic Avenue fungerar några stoppljus och neonreklam för Engelbert Humperdinck orkar ­visa upp halva sångaren. Sedan bryts strömmen igen.

En enda affär är öppen

Staden ligger i skymning. De tjocka, låga molnen släpper igenom minimalt med ljus.

Affärerna, strippklubbarna, pantbankerna och spelhallarna skyddas av spånskivor och sandsäckar. Bara en affär är öppen, en spritbutik, och utanför den står en kö av törstiga, trasiga män.

Polisbilar patrullerar för att hålla plundrare borta. Vägspärrar vid broarna hindrar både boende och nyfikna att ta sig till staden.

En översvämningskatastrof är märklig därför att den kan förstöra ett samhälle utan att det blir en massa ruiner. Staden står kvar men det kommer att kosta miljarder dollar att reparera skadorna här och i övriga New Jersey.

I likhet med Las Vegas är Atlantic City en stad som förknippas med neon, gräll reklam, blinkande och snurrande ljus. Men när kvällen kommer slukas staden av mörkret och lyxhotellen är ­tomma, tysta skal.