Dagens namn: Israel, Moses
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Nyheter

Livet innanför murarna

Peter Kadhammar och Niclas Hammarström i en stad som förvandlats till ett fängelse

Detta klipp finns inte längre på aftonbladet.se, men prova gärna Aftonbladet TV.

Peter Kadhammar rapporterar från Gaza

Hopp och glädje hos människorna

Mahmoud Mousa, 36, är född i Gaza och har aldrig varit ­utanför det som brukar kallas världens största fängelse. Här bor 1,5 miljoner palestinier och det är Israel som bestämmer vem som får resa in och ut, och vilka varor Gazaborna får handla med.

De är instängda på en sandig remsa på Medel­havets östra strand.

En gång försökte Mahmoud bryta sig ur fängelset. Det var vintern 1995. Med hjälp av en kraftig tång med läderhandtag klippte han hål i det elektriska stängslet som ­omgärdade Gaza och smög in i Israel för att ­söka arbete.

Han greps efter 500 ­meter, ställdes inför domstol och dömdes till ett riktigt fängelse, denna gång i Beer Sheva i Israel. Eftersom han inte betraktades som en säkerhetsrisk ­sattes han i ett läger med hygglig regim där det var 20 fångar i varje tält och de fick tre mål mat om dagen.

På frågan hur maten var svarar han:

– Fantastisk!

Efter fyra månader släpptes han för gott uppförande och återfördes till sitt ordinarie fängelse, det vill säga Gaza.

Nu sitter Mahmoud, en muskulös, skäggig karl med bakåtkammat hår som ska ­dölja en begynnande flint, i lobbyn på hotell Commo­dore och berättar.

Aldrig varit ”utanför”

Några hantverkare sätter­ in nya glasrutor efter­ dem som slogs sönder under bombningen i onsdags förra veckan. Mahmoud är dagsanställd vaktmästare på hotellet och borde hjälpa dem. Men nu är han med om något­ så ovanligt att en reporter­ frågar om hans liv och han berättar gärna, och chefen och en kollega lyssnar och bidrar till svaren­.

Jo, han tycker det är trist att aldrig ha varit utanför.

Man säger så i Gaza. ­”Utanför.” Inte utomlands. ­Utanför stängslet, utanför muren, utanför den klaustrofobiska instängdheten bland alla dessa människor som var eviga dag knogar för att få ihop några korvören till mat.

 

 

Detta är också Gaza:

Ahmed, 36, är universitetsutbildad och får bra ­betalt av de biståndsorganisationer han arbetar åt. Han skämtar gärna och blinkar med vänster öga så att man ska förstå att han bara skojar.

Under senaste kriget, alltså förra veckan, fick Ahmed bombsplitter i benet. Det var samma bomb som blåste ut rutorna på Commodore.

Hängdes upp i taket

I likhet med Mahmoud var han ute och kastade sten mot de israeliska ­ockupanterna under den första intifadan på 80- och 90-talen. Som 16-åring greps han av israeliska soldater 1993 och satt ett år i fängelse.

Två år senare greps han av Fatah, frihetsledaren Yassir Arafats rörelse, för att han inte ville hjälpa till och spionera mot Fatahs gryende konkurrenter ­Hamas.

Männen från Fatah hängde upp Ahmed i taket i fängelset och torterade honom i fem dagar. Sedan fördes han till sjukhus med blodsutgjutelser i skallen och ett brutet revben.

2007 greps Ahmed av Hamas och fick ett kolvslag i magen.

– Mina erfarenheter har lärt mig att alla människor är lika.

 

 

Även detta är Gaza:

Yosef är en tolvårig pojke som säger att han alltid är rädd utom när han är med mamma och pappa. En natt förra veckan fick Yosefs pappa ett telefonsamtal.

Älskar fotboll

Det var en israelisk ­militär som uppmanade familjerna i hyreshuset att omedelbart lämna byggnaden ty om fem minuter skulle den förstöras.

De stod i nattkläderna och såg en bomb – eller var det en missil? – spränga huset i bitar.

Nu står Yosef bredvid en hög betong och förvridna armeringsjärn. Det var hans hem.

Han älskar fotboll. Favoritlaget är Real Madrid.

– När jag blir stor ska jag bära vapen och slåss mot Israel, säger Yosef.

 

 

Och detta är Gaza:

En tjock karl i svart ­kavaj sätter sig pustande i kollektivtaxins framsäte. Han ­berättar att han är ­klädhandlare.

– Min affär ligger därborta, säger han och nickar ­obestämt ­bakåt.

– Jag har inte varit utomhus på tio dagar, säger han. Vi har sörjt. Sju döda i två bilar. En missil. Poff. Sju döda. Min bror halshöggs. Vi har sörjt.

 

 

För att inte tala om ­detta:

Nätta flickor i gröna skoluniformer svärmar längs gatan där luften är tung av avgaser. De pratar och skrattar.

Ingen lön under kriget

På stolpar i refugen sitter i stället för reklam bleknande bilder på martyrer och självmords­bombare.

Flickornas tjatter ­låter som en flock starar.

 

 

För att ta det från ­början:

Under intifadan struntade Mahmoud i skolan. Han kastade hellre sten på ockupanterna. Han kan därför inte läsa eller skriva­ och kan skatta sig lycklig som har ett jobb på ­hotell Commodore. Han får ­betalt per dag, 50 shekel, det motsvarar 90 kronor, och ­arbetar 26 dagar i månaden.

Det räcker till mat men inte­ mer.

När vi pratar om det senaste kriget beklagar Mahmoud att bomberna hindrade honom från att ta sig till jobbet. Han fick därför ingen lön de dagar striderna varade.

Mahmoud bor hos sina åldriga föräldrar med sin fru Noha och sex barn. Hon väntar det sjunde.

– Jag skulle gärna åka ut, säger Mahmoud. Kanske till Jordanien eller Turkiet för att arbeta. Sedan skulle jag komma tillbaka hit med pengar.

SENASTE NYTT

Visa fler