Dagens namn: Evert, Eilert
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Nyheter

”Hade kunnat bli ett nytt Titanic”

Jan och Ingalill Mosander om de dramatiska timmarna ombord på lyxkryssaren Costa Concordia: Jag bara grät

De överlevde – men 32 passagerare försvann ner i havet.

Ett år senare är minnena från katastrofen på Costa Concordia lika levande.

– Bilderna kommer alltid att återvända, säger Jan och Ingalill Mosander.

Klockan var kvart i tio på fredagskvällen den 13 januari förra året. Lyxkryssaren Costa Concordia med 4 200 människor ombord var på väg mot sitt slutmål och skulle bara passera ön Giglio på Italiens västkust.

Journalistparet Jan och Ingalill Mosander satt i en av salongerna och såg en trollerishow när fartyget gjorde sin första ristning som någon timme senare skulle sluta i katastrof.

”Något håller på att hända”

Ett år senare, vid ett kafébord i Stockholm, är Mosanders minnesbilder av olyckskvällen fortfarande knivskarpa. På årsdagen medverkar han i tv-kanalen Discoverys 90 minuter långa dokumentär om olyckan och i november valde han att börja sin biografi med ett kapitel om haveriet.

– Jag har skrivit av mig, malt igenom allt, säger han.

Hur han plötsligt inser att ”någon skit håller på att hända”.

Hur han och hustrun hittar sin hytt, hämtar sina livvästar och springer mot räddningsstationen.

Hur de halvvägs dit stannar och återvänder till hytten för att hämta pass och flygbiljetter.

Hur de blir intryckta i en folkmassa och livbåten som står närmast.

”Då brast det för mig”

– I efterhand inser jag att vi kanske borde ha funderat ett varv till på hur klokt det var att gå tillbaka till hytten en andra gång.

Medan många passagerare fick panik agerade paret Mosander lugnt, men efter hemkomsten drabbades Jan Mosander av bakslag.

– Jag satt i bilen utanför Sickla köpcentrum, hade just avslutat ett mobilsamtal och gick in på Aftonbladets hemsida. Bland nyheterna fanns den om en liten flicka som var försvunnen. Då brast det helt för mig. Jag kunde föreställa mig hennes sista skräckfyllda sekunder innan havet tog henne, utan att hon förstod något. Jag bara grät.

Kan vara vinden

Mycket tyder i dag på att det inte var bryggbesättningens manöver utan vinden som gjorde att fartyget vändes till nuvarande position och la sig över en klipphylla.

– Annars hade det varit rena Titanic, då hade vi alla gått under på 90 meters djup.

Utdrag ur Jan Mosanders bok

Fartyget riste till och belysningen i salongen började flämta. Magic Martin reagerade först av alla. Hansprang ner från scenen och försvann som en raket genom publiken och ut ur Teatro Atene. Vi såg honom aldrig mer.”

”När vi själva lyckats ta oss ut ur teatersalongen var allt bara förvirrat. Några passagerare verkade redan ha fått tag i flytvästar och det fick oss att inse att det var det som gällde. Våra flytvästar låg i hytten, fem däck högre upp. Hissarna var inte att tänka på så vi tog oss uppåt genom det lutande trapphuset, sedan snabbt genom en korridor 250 meter akterut där vår hytt, 8425, låg.”

”Nu, bara några minuter efter det senaste högtalarut­ropet om att man har allt under kontroll, går nödlarmet igång. Sju korta och en lång signal. De upprepas flera gånger. Jag vet vad det betyder. Alla till livbåtarna! Evakuera!

Någon där i trängseln försöker ta kommandot: Kvinnor och barn först! Kvinnor och barn först! Det är egentligen självklart, men det fungerar inte i praktiken. Familjerna vägrar låta sig splittras. Man håller fast vid varandra: Är alla med? Ingalill står tätt intill mig med ett grepp om min arm.”

”Nu, när vi satt fast med livbåten mot fartygssidan och besättningen kämpade med att försöka bända loss båten, var jag rädd för första gången.”

”På det sjätte dygnet efter grundstötningen brast det för mig. Jag satt i bilen utanför en köplada i Stockholm, hade avslutat ett samtal i min mobil och passade på att titta efter på en nyhetssajt om det hänt något nytt kring den havererade Costa Concordia. Det nya var en berättelse om en femårig italiensk flicka som försvunnit med sin pappa i haveriet.

Under själva olycksdygnet hade jag varit styrd av adrenalin, försökt fungera rationellt, arbetat journalistiskt och med det i någon mån skyddat mig från känslomässiga reaktioner. Fem dygn senare kom femåringens öde att rasera spärrarna. Det kan låta märkligt, men det var en lättnad att bara låta tårarna rinna.”

(Utdrag ur Jan Mosanders biografi ”Bland spioner, kommunister och vapenhandlare”, Fischer & Co)

SENASTE NYTT

Visa fler