Nanne Grönvall: Jag är glad över att jag fortfarande är kvar

”Den här sjukdomen är ett jävla elände, en skitsjukdom. En del klarar sig, andra inte och det är inte mycket vi kan göra åt det”, säger Nanne Grönvall, 50, som fick diagnosen bröstcancer år 2006. Foto: STEFAN JERREVÅNG
Foto: STEFAN JERREVÅNG
”Den här sjukdomen är ett jävla elände, en skitsjukdom. En del klarar sig, andra inte och det är inte mycket vi kan göra åt det”, säger Nanne Grönvall, 50, som fick diagnosen bröstcancer år 2006. Foto: STEFAN JERREVÅNG
NYHETER

Oron över att cancern ska komma tillbaka är inte lika stark som direkt efter beskedet 2006, men den finns alltid där.

– Det tar tio år att bli friskförklarad och även om jag vågar planera mer för fram- tiden i dag så vet jag hur blixtsnabbt allt kan ändras, säger hon.

När artisten Nanne Grönvall hittade en knöl i ett av sina bröst var det först inte speciellt dramatiskt. Bara något år tidigare hade hon hittat något som visade sig vara brosk. Men just den här knölen skulle komma att förändra schlagerdrottningens liv för alltid.

– När man hör orden, ”du har cancer” så blir förutsättningarna plötsligt ändrade till en kamp på liv och död. Cancer är inte bara en fysisk sjukdom, den sätter sig i själen också.

Drog sig undan

När Nanne fick sin diagnos var det sommar och en turné väntade. Snabbt skickade hon ut ett offentligt brev om vad som hänt för att undvika spekulationer. Efter det drog hon sig undan med familjen och försökte leva så vanligt som möjligt i vänt-an på behandling.

– Våra barn var tonåringar då och det var viktigt för mig att de inte skulle bli rädda. Peter var den som berättade för dem vad som hänt. Om de suttit med mig hade de kanske inte vågat ställa de där känsliga frågorna, säger hon.

Direkt efter beskedet var Nanne livrädd inför framtiden och tusen frågor snurrade i huvudet.

– Just ovissheten i början innan man fått en prognos är värst. Jag har vänner som har fått en diagnos men ­sedan fått vänta länge på operation och behandling. Det gör mig förbannad ­eftersom jag vet vilket ­helvete den tiden är.

Operationen och behandlingen gick bra. Med tiden har livet normaliserats.

– Det är bara ibland jag tänker på att cancern kan komma tillbaka, när jag hör om någon i min närhet som drabbats.

Det tog lång tid innan hon pratade om sin sjukdom, men nu tycker hon att det är viktigt.

– Det är bra att de som kämpar vet att det finns hopp och att de inte är ensamma i allt det jobbiga, säger hon.

Känner sig tacksam

Hon har alltid värdesatt sin familj och sina närmaste, men efter sjukdomen har tacksamheten förstärkts.

– Jag ser på framtiden med tillförsikt och är så glad att jag fortfarande får uppleva saker och finnas här.