”Det är först nu jag kan gråta”

1 av 4 | Foto: Naoyuki Kubo
ONAGAWA Mars 2011.
NYHETER

ISHINOMAKI, MIYAGI LÄN. Den 11 mars 2011 drabbades Japan av den värsta jordbävningen i landets historia. 9.0 på Richterskalan.

En halvtimme senare vällde en tsunami in över nordöstra kusten, kärnkraftverket Fukushima Daiichi havererade och radioaktiva ämnen läckte ut.

Aftonbladets utsända Elin Lindqvist och Naoyuki Kubo på plats.
Aftonbladets utsända Elin Lindqvist och Naoyuki Kubo på plats.

Jag var på plats då, och nu, två år senare, återbesöker jag staden Ishinomaki i Miyagi län. Här dog cirka 3 500 människor och cirka 30 000 familjer miste sina hem. På sina håll var tsunamin 30 meter hög och lämnade bilvrak balanserande på fyravåningshus. I dag är stadens centrum återuppbyggt, men närmare havet ligger stora områden öde. Folk betalar fortfarande av lån på hus som inte längre finns. Staten vill höja marknivån fem, sex meter genom att använda sig av material som förstördes under tsunamin.

Flodvågen slog ut fiskeindustrin i regionen som redan hade en åldrande befolkning. Nu har arbetslösheten lett till sociala problem och många arbetar med soporna.

■ ■ ■

Jag klättrar upp för en smal trappa på en återvinningsstation och kommer in i ett rum där kvinnor och män står med skyddskläder och går igenom soporna för hand. Jag ser en halv fotboll åka förbi på bandet. Musiknoter, böcker, ett brev, fotografier.

– Det finns stora utmaningar kvar! utbrister Yuuhiro Akiyama.

Efter jordbävningen hörde han på radion att en tsunami var på väg, men eftersom han inte trodde att det kunde bli så allvarligt körde upp på en bro för att ta bilder på flodvågen.

– Plötsligt vällde vattnet över vallarna och jag hoppade in i bilen. I backspegeln såg jag hur vågorna svällde. Jag hamnade mitt i en trafikstockning, öppnade bildörren och sprang, berättar Yuuhiro Akiyama.

Vi tittar ut över det turkosfärgade havet. Det är svårt att tänka sig att detta lugna hav kan svälja hela samhällen, men nu vet vi att det kan ske när som helst.

■ ■ ■

Jag träffar många som försöker gå vidare. Yukiko Abe befann sig i den familjeägda restaurangen när en fem meter hög tsunamivåg sköljde in från floden.

– Det är först nu jag kan gråta, säger hon. Nu först förstår jag vilken tur vi hade som överlevde.

Abe anser att hon bär ett ansvar gentemot forna och framtida generationer att återbygga verksamheten.

Längs med den nordöstra kusten bor fortfarande 300 000 människor i tillfälliga baracker.

Många av dem har förlorat familjemedlemmar och försöker gå vidare med minnena.

Jag besöker en buddhistisk ceremoni till tsunamioffrens ära. En präst reciterar mantran och läser upp böner. Ibland slår han tunga slag på en gong. Runt 80 personer sitter i salen med nerböjda huvuden. En efter en går människor upp och delar med sig av sorg och saknad. En kvinna ställer sig upp, men hennes röst bryts och jag hör att hon kämpar mot gråten. Hela rummet fylls med rökelse.

– För andra i Japan och i världen har livet gått vidare, men vi sörjer fortfarande, säger Yukie Takahashi.

■ ■ ■

Hon sände från studion på lokalradion Radio Ishinomaki när marken plötsligt började skaka.

Nu sätter hon på bandet från den 11 mars 2011 och vi lyssnar tyst. Plötsligt brister hon ut i gråt. Det är för svårt att minnas.

Yukie Takahashi berättar att folk genast började skicka meddelanden till radiostationen. De letade efter försvunna familjemedlemmar. När det inte längre gick att komma fram på telefonledningarna vadade människor genom vattnet och skrev ner meddelanden för hand.

Miura-sensei är rektor på mellanstadieskolan Yamashita och var en av dem som ringde in innan mobilbatteriet bröts. Han ville berätta att de 97 barn han hade ansvar för nu befann sig i säkerhet. Då hade han tillbringat natten med eleverna på skolan, helt avskärmade från resten av världen.

■ ■ ■

Jag vill intervjua några barn, men deras lärare avbryter mig. Det finns skolpsykologer som barnen kan tala med, men det finns inga direkta riktlinjer för hur trauman från tsunamin ska bearbetas.

Kärnkraftskrisen vill ingen tala om.

I Fukushima län evakuerades 150 000 människor från området runt kärnkraftverket. I dag får folk återvända till vissa byar som har avgiftats, men de flesta vågar inte flytta tillbaka.

– Staten har sagt att vi kan flytta tillbaka om två år, men jag vet inte om det kommer att gå. Ingen vill investera i nya verksamheter nära kärnkraftverket, säger Minoru Endo på telefon från Fukushima län.

Elin Lindqvist