Tog ett sista farväl – fick oväntat svar

"Jag frågade hur det var med honom. Då svarade han att det var bra."

1 av 2 | Foto: MARKUS ERIKSSON
Anita Nilsson skulle ta farväl av livskamraten Hans Öhman - då han plötsligt svarade.
NYHETER

Anita Nilsson skulle ta ett sista farväl av sin livskamrat Hans Öhman.

Då hände det ofattbara. 

– Jag tänkte: "Inbillar jag mig nu?", säger Anita Nilsson. 

Det var mitt under firandet på Valborgsmässoafton förra året som 66-årige Hans Öhmans liv tog en dramatisk vändning. Han och sambon Anita Nilsson skulle äta middag tillsammans med släkt och vänner i sommarstugan utanför Lycksele. När de skulle börja äta upptäckte Anita att allt inte var som det skulle.

– Jag såg att Hans försökte säga något men fick inte fram orden, berättar Anita.

Han föll ihop medvetslös och Anita som har sjukvårdsutbildning förstod att det rörde sig om en stroke.

– Det var ett väldigt rationellt ögonblick. Det gick väldigt snabbt och jag tänkte bara på hur jag skulle göra saker och ting, säger Anita.

Okontaktbar

Ambulanshelikoptern flög Hans till Lycksele lasarett där det konstaterades att han hade drabbats av en blödning mellan hjärnhinnorna. Sedan fördes han vidare till Norrlands universitetssjukhus där han opererades dagen efter.

Han fick därefter ligga på intensivvårdsavdelningen i en och en halv månad utan att tillståndet förbättrades.

En vecka senare var han fortfarande okontaktbar och Hans Öhmans familj hade gett upp hoppet om att han skulle överleva. Då fattade Anita ett svårt och avgörande beslut: att avbryta behandlingen.

– Det kändes fruktansvärt. Men det fanns inte det minsta tecken på att han uppfattade omvärlden. Hans har alltid varit en mycket aktiv person, och jag ville inte att han skulle bli liggandes som ett paket resten av livet.

”Det är bra”

Senare samma dag som behandlingen avslutades gick Anita in till Hans rum för att ta ett sista farväl av sin livskamrat. Hon berättar att de då hade tagit bort röret i halsen som han andades genom.

– "Hur är det här i dag?" frågade jag utan att förvänta mig något svar. "Det är bra", svarade han då.

Det svaret var Anita inte beredd på utan trodde att hon hade hört fel.

– Jag tänkte: "Inbillar jag mig nu? Hörde jag rätt?" Det var kaos i hjärnan, säger Anita och skrattar åt den absurda händelsen.

– Jag ringde barnen som genast kom dit för att se med egna ögon att det var sant. Alla var väldigt chockade och lyckliga.

Efter det mirakulösa uppvaknandet flyttades Hans till rehabilitering och tre månader senare kunde han åka hem. Efter händelsen har han försämrad syn och vänstersidan är försvagad. Men han tränar och blir starkare varje dag.

– Jag ger inte upp, jag har alltid varit ganska tjurig och i det här fallet var det bra, säger Hans.

Men den främsta anledningen till att han klarat det här så bra är Anita.

– Hon har betytt allt. Utan henne skulle det inte gå, säger Hans.