”Hon har förstört målet”

13.38 Tito Beltrans försvarare Tomas Nilsson inleder sin plädering:

Det är naturligtvis så att ingen av oss hävdar att man kan se utanpå om en människa är skyldig eller inte. Jag förslösar ingen tid på ett sådant resonemang, säger Nilsson.

Han hävdar till ett rättsfall där Högsta Domstolen understryker kravet på stödbevisning i våldtäktsmål:

Man ställer större och högre krav på våldtäktsmål, säger Nilsson.

En domstol får bara grunda sitt avgörande på bevisningen som lagts fram. inga antaganden eller förmodanden. Men då blir det också alldeles avgörande vilken kvalité som bevisen har. Grundtanken är att bevisen aldrig får utsättas för påverkan. Och för att säkerställa detta intresse finns det åtskilliga regler i rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen. Ett tydligt exempel är att en person kan häktas för att inte ha möjlighet att påverka bevisningen eller utredningen. En annan regel som tjänar samma syfte är att ett vittne inte får närvara i rättegången innan man hörts. man får aldrig ställa ledande frågor till ett huvudvittne. Bevisningen ska skyddas från obehörig påverkan. Detta är en kungstanke i rättegångsbalken. En förundersökning är också kringgärdad med regler som tjänar samma intresse och syfte. Det finns noggranna bestämmelser om hur förhör ska genomföras och dokumenteras.

Det är ingen tillfällighet att lagstiftningen har bestämmelser om vem som får ställa frågor och hur.

13.44 Nilsson fortsätter: Det finns en särskild portalparagraf i rättegångsbalken som handlar om polisutredningar och förundersökningar: ”Vid förundersökningen skall ej blott de omständigheter som talar emot den misstänkte utan också till hans fördel beaktas.” I detta hänseende avviker detta målet från det vanliga skeendet. Det vanliga är att ett brott anmäls eller kommer till polisens kännedom och sedan genomförs en utredning efter regelverket. Det är för den enskildes rättssäkerhet så att man ska veta att den här objektivitetsplikten fullgörs fullt ut. I det här målet har det inte funnits den enkla bakgrunden, det har funnits ytterligare påverkan. Vi känner bakgrunden: Det friande målet. Det kan prövas men det ska i sådana fall göras i högre rätt. Men i det här fallet vänder sig pappan till målsägande till Monica Dahlström-Lannes som sedan agerar. Men det är inte utredningen i Varbergsmålet som hon börjar fundera över, granska eller komplettera. Utan vad gör hon? Jo hon agerar för att sätta igång det här ärendet. Utomordentligt märkligt, säger Nilsson.

Dahlström-Lannes säger till Maria Lundqvist: ”Detta skulle kunna bli viktigt för målet med den lilla flickan”. Bevisrättsligt är det så att bedömningen av det här målet inte har ett skvatt med Varbergsmålet att göra, men ändå är det så att Monica Dahlström-Lannes agerar med det här målet som utgångspunkt. Jag frågar henne om det och hon säger: ”Vet man något om sexualbrott så vet man att det kan finnas en koppling”. Vad säger ni om detta, säger han till rätten. Ta en funderare på det.

Bevisningen spelar ingen roll. Det är Titos karaktär som ska fälla avgörande i det målet.

13.50 Advokat Nilsson fortsätter att dissekera Monica Dahlström-Lannes roll:

– Nu sätter hon igång och agerar, helt utan insyn eller möjlighet till kontroll. Hon har ingen redovisningsplikt eller att föra protokoll så att man vet med vem hon talar. Men poängen är: Finns det en risk för påverkan.?Jag säger inte att det är en eftersträvad påverkan, men poängen med vår lagstiftning är att man inte ska kunna överföra information eller ska kunna påverka bevisningen. Denna ömtåliga frukt ska inte kunna bli skämd, säger Nilsson.

Detta drabbar tillförlitligheten i utredningen och bevismaterialet.

Är det någon som tror att Robert Wells skulle utsätta sig för risken att tala osanning i det här målet? Nej, det tror inte jag. Och det här att Monica Dahlström-Lannes utger sig för att vara åklagare? Åklagarens (Anna Håkanssons) försök att förklara bort det med att Wells blandade ihop två andra namn håller inte.

Jag kan gå med åklagaren på att detta inte är särskilt viktigt. Hon kanske sagt att hon assisterar en åklagare i en utredningen eller vad...

Men naturligtvis finns det ett syfte med detta, som det finns ett syfte med att hon presenterar sig som polis när hon tar andra kontakter med vittnen. Det allvarliga som kom fram i förhöret med Robert Wells är att det visar med vilken energi och målmedvetenhet som Monica Dahlström-Lannes driver den här utredningen framför sig. På Bodströms frågor ville hon ge intryck att det var i rättssäkerhetsintresse och att det var ett ”oerhört kort samtal” med Robert Wells. Icke. Icke. Robert Wells redovisar att hon pratar länge och ingående. Därutöver har hon haft kontakt med målsäganden ofta.

13.55 Hur vågar Dahlström-Lannes avsluta samtalet med Robert Wells på det sätt som han uppfattar som otäckt och upprörande, nämligen: ”Tito är sjuk och jag ska sätta dit honom”. Det är så oerhört säreget så man undrar om Robert fantiserar. Men hon har sagt så och varför? Jo, jag tror att det ligger till så här att Robert sagt att han och Tito inte är särskilt kontanta sedan tre år och då avläser Dahlström-Lannes detta fel och tycker sig kunna ställa sig in hos Robert och kasta ur sig en sådan här groda. Med den attityd och ingång som hon har haft i detta ärende och den centrala roll som hon haft i ärendet från början till slut så anser jag att hon har förstört utredningen. Hon har agerat på ett sätt som rättegångsbalken aldrig skulle acceptera att en polis eller åklagare skulle bete sig. Hon har förstört ett redan svagt mål.

14.13 Efter en kort paus fortsätter advokat Tomas Nilsson sin plädering:

14.24 Tingsrätten står inför den svåra uppgiften att göra en bevisvärdering, fortsätter Nilsson.

Avgörandet får inte grundas på totalintrycket, enligt förarbetena till lagen. Varje bevis ska värderas för sig. Man säger i brottmål att det finns ett särskilt utredningskrav hos åklagarsidan, man brukar tala om bevisningens robusthet, att bevisen och utredningen ska vara robust. Det brukar definieras som att det inte återstår någon ytterligare bevisning som kan påverka bedömningen i målet. Och om det brister i robustheten på det sättet, då säger man att den osäkerhet som följer av brister i utredningen så kan det inte anses ställt utom allt rimligt tvivel att den tilltalade utfört gärningen.

I minst två hänseenden finns den här bristen här. Det första är att målsäganden sagt att hon i ett läkarbesök 1999 sagt att hon träffat en gynekolog och talat om att hon varit utsatt för en våldtäkt. I sådana fall var gynekologen skyldig att anteckna det i sin journalföring, men att målsäganden lyckades övertala gynekologen att låta blir det. Hur sannolikt är det? Att en läkare låter sig övertalas av en 18-årig patient? Men gynekologen är inte hörd. Varför inte det? Om ett sådant samtal hade förts så hade det åtminstone utretts. Ett exempel på utredningsbrist.

Det andra är uppgiften om den manliga sädesvätskans säregna doft. Åklagaren måste ju föra någon bevisning i frågan. Rätten kan väl inte anta antingen det ena eller andra. Jag har åtminstone försökt, trots att vi inte har utredningsbörda, att kontrollera detta. Detta är också en utredningsbrist. Materialet som kan ha haft betydelse har inte utretts. Det finns så stora osäkerhetsfaktorer som inte går att bortse ifrån.

En tredje omständighet är att målsäganden träffade en kamrat utanför skolsköterskans mottagning och berättade allt om vad hon varit med om. Den här kamraten är hörd under förundersökningen. Jag ska inte säga vad hon sa. Men är det någon som tror att man skulle avstått från att åberopa henne om hon bekräftat vad åklagarsidan vill bevisa?

14.30 Det är bara de här två personerna som vet vad som hände. Alla andra måste göra mer eller mindre välgrundade bedömningar. Vi vet inte varför målsäganden berättar som hon gör. Men man kan inte som åklagaren lägga på oss att förklara varför hon berättar som hon gör. Åklagaren sa till oss: ”Kom med en bättre förklaring”. Men det är inte vi som ska förklara varför hon framför en enligt oss felaktig anklagelse. Då har man ju vänt på bevisbördan och det får man aldrig, aldrig göra. Påståendet måste vila på egna ben. Vänd inte på resonemanget och säg åt oss att förklara varför hon säger som hon gör.

Han fortsätter:

Granskningen ”Oskyldigt dömda" visar att man dömt fel i åtskilliga domar. Många av dem gäller fall med påstådda sexuella övergrepp. Man kom fram till att en viktig förklaring till felaktiga domar var att domstolarna alldeles otillräckligt granskat målsägandeförhöret. Och då gällde det särskilt uppkomstbetingelserna för berättelsen. Bland dessa kan välkända varningssignaler efterforskas. Som att uppgifterna vuxit fram eller att man under förundersökningen ställt ledande frågor, argumenterar Nilsson.

14.38 Vad är det som ska ha hänt? Barnflickan berättar ett åtta år gammalt händelseförlopp. Men hon kan inte berätta ett enda ord som hon sade när hon kom till Maria Lundqvists rum. Så hur säker kan man nu vara på det hon nu säger att hon minns. Åklagaren hade några teorier om att minnet är starkt om det kan hängas upp på något eller om det är en traumatisk upplevelse... Äsch, säger Tomas Nilsson.

Målsäganden går nu hos en terapeut och man ska ha klart för sig att den processen i sig inte syftar till att kritiskt granska eller ifrågasätta en upplevelse, tvärtom. Man ska vara klar över risken att det kan cementera felaktigheter. Att väsentliga inslag i ett händelseförlopp kan förträngas är vetenskapligt belagt. Ta bara det viktiga i att trombonisten kommer in och ser barnflickan nästan naken. Maria Lundqvist säger: ”Hade någon kommit in hade NN absolut berättat om detta”. Varför gjorde hon inte det? Eller någon av de efterföljande dagarna? Nu har hon berättat eftersom hon förstod att det skulle komma fram. Men varför gjorde hon inte det då? Barnflickan har naturligtvis förstått att det verkat som en sexuell situation när någon såg dem på sängen. Hon må vara oerfaren som helst, men detta fattar ju faktiskt ett barn att det måste uppfattats som en sexuellt laddad situation. När hon starkt försenad rusar tillbaks så är det klart att hon lägger skulden på Titio. Hon har varit borta klart mycket längre än vad som var avtalat och hon kan ju inte själv ta på sig detta. Hur skulle det se ut?

14.41 Hon har sagt i egna förhör att hon inte ens hade kysst en pojke. Då vill jag hävda att det blir ett minst sagt ganska häftigt steg att hamna i underkläder på Titos säng när han börjar smeka henne och vill gå vidare. Hur ska hon hantera detta? Det finns ingen som helst uppgift från barnflickans förhör som stödjer att Tito skulle ejakulerat. Inte ett smack. I huvudförhandlingen säger barnflickan att hon känner lukten av hans sperma. Inte i ett enda ord i polisförhören har hon nämnt detta. Men här, kommer det fram. Hon säger att hon kände lukten av Titos sperma. Hon bättrar på. Hon har lånat av Maria Lundqvists berättelse, men det sänker bara henne tillförlitlighet.

14.48 Och angående att han skulle ha trängt in i henne. Det har inte framkommit i förhören, säger Nilsson.

Och barnflickan säger att hon talat med Carolas barnflicka. Men varför är inte hon förhörd? Det är också en utredningsbrist.

Hon har också talat med Carola. Men för mig tog det tio minuter att få Carola att säga att barnflickan inte berättat något om händelseförloppet.

Barnflickan säger till mig i förhöret första dagen att hon följt Varbergsmålet och den lilla flickan, och då säger hon att Tito inte fick något straff för något som han hade gjort. Är inte det skäl till viss oro? Jag vet vad man har att hålla sig till. En domstol och en friande dom. Men det verkar inte bekymra målsäganden.

Det finns för åtalet en helt avgörande uppgift. Målsäganden säger att han tryckte med händerna på ryggen och höll ner henne.

Låt oss göra ett litet tankeexperiment: Om målsäganden hade sagt att Tito kom bakifrån och vidrörde henne med sitt kön utan att hon samtidigt sade att han tryckt ner henne – då hade det här målet aldrig funnits. Att denna juridiskt tekniskt avgörande distinktion finns med kan man faktiskt fundera över. Åklagaren sade att barnflickan var en drömmålsägande. Det är precis den sortens uttalande som man ska undvika. Inga ovidkommande hänsyn ska tas i en rättegång. Vare sig kön, gudstro eller härkomst. inget sådant ska spela någon roll. Det ska vara på objektiva grunder man gör bevisvärderingen.

14.54 Advokat Nilsson går in på Maria Lundqvists vittnesmål:

En sak jag funderat på är: Om Lundqvist tyckte sig funnit bekräftelse på en våldtäkt när trosorna luktade sperma, varför kastade hon dem då? Målsäganden kunde ju ha ändrat sig redan efter en vecka. Detta med dna och dna-bevisning var känt redan då 1999. Obegripligt, tycker jag, säger Nilsson.

Och har barnflickan verkligen sagt att hon blivit våldtagen? Barnflickan själv säger ju att hon är osäker. Och då kan man ju undra varför hon inte anklagar honom för våldtäkt när hon går ner och bankar på hans dörr? Hon säger ”Du har ju satt på henne din jävel”. Det här är besvärligt för Maria Lundqvist och när man påtalar det så säger hon att hon mycket möjligt kan ha sagt våldtäkt, men det är ett antagande och hon vet inte.

Om Maria skulle ha fått för sig att Tito bara haft sex med barnflickan så har jag i och för sig inga undringar över att hon blir upprörd över detta. Hon kände rimligen ett ansvar för denna unga religiösa kvinna. Det är definitivt på det sätt som Robert Wells, Anders Berglund och Vicky von der Lanken uppfattat det: Att tafsa på en flicka som tillhör det här turnégänget, det gör man inte. Men huvudfrågan kvarstår: Vad är det barnflickan har sagt den här natten och vad är det för slutledningar Maria Lundqvist gör själv?

15.03 Det finns svårigheter att bevisa saken. Och då ska det drabba åtalet, säger Nilsson. Det innebär inte att man behöver säga till någon att man inte ”tror på dig”. Rätten svarar inte på frågan om någon ljuger eller inte. Rätten svarar på om bevisningen är tillräcklig eller inte.

”Alla visste att något hade hänt”, sa flera vittnen.

Men vad hade hänt? frågar sig Nilsson. Är det någon som tror att det hade stannat vid detta om det varit tal om en våldtäkt. I sådana här sammanhang finns det inte någon som hade kunnat tiga som en mur. Robert Wells är av den uppfattningen att det inte skulle blivit tyst om det varit tal om en våldtäkt. Skulle han vara någon skrämmande direktörstyp som ingen vågade tala med? Han sa: ”Det är inte någon som hade velat hålla mig utanför”. Och varför sa Maria Lundqvist inte något till Vicky von der Lanken?

Anders Berglund sa att något hade hänt med sexuella förtecken. Carola sa att hon inte heller är säker på att barnflickan blev våldtagen. Barnflickan hade inte heller berättat något om händelseförloppet.

15.06 ”Jag lämnar detta pinsamt värdelösa vittnesmål utan kommentar”, säger Tomas Nilsson angående den anhöriga som påstått att Tito Beltran våldtagit henne bara en meter från sin före detta sovande fru.

Motståndarsidan har haft den goda smaken att också göra det, säger han.

15.10 Skulle Tito Beltran tagit risken att ödelägga sin karriär genom att våldta barnflickan? frågar sig Tomas Nilsson.

Näe, svarar han på sin egen fråga.

Det är ju en så utomordentligt stor upptäcksrisk om han skulle göra det. Det skulle ju vara som att göra det alldeles öppet. På en arena. Det här är ett utomordentligt allvarligt åtal mot Tito Beltran. Naturligtvis är det så att hans sociala och yrkesmässiga liv står på spel. Det är ett svårt avgörande som rätten ha. Avslutningsvis: Med hänsyn till Monica Dahlström-Lannes inhopp som förstör utredningskvalitén och utredningsbristerna, bristerna i trovärdighet i målsägandeberättelsen och Maria Lundqvists berättelse, vittnesbevisningens otillräcklighet i övrigt, Titos berättelse och orimligheten i att han skulle iscensatt en våldtäkt, ska detta inte räcka till fällande dom. Jag hemställer att Tito Beltran omedelbart försätts på fri fot.