Snålhet och miljörörelsen har gett oss farligare vägar

En man dog i olyckan. Här kämpar räddningstjänsten för att hjälpa Daniel Richardsson efter olyckan.
Foto: RÄDDNINGSTJÄNSTEN
En man dog i olyckan. Här kämpar räddningstjänsten för att hjälpa Daniel Richardsson efter olyckan.
NYHETER

”Ett misstag i trafiken ska inte straffas med döden.”

Så sa Claes Tingvall, Trafikverkets högste chef för trafiksäkerheten när han myntade begreppet Nollvisionen.

Aftonbladets Robert Collin.
Aftonbladets Robert Collin.

Men nu har det hänt. Igen. Och inte var som helst den här gången. Utan på en alldeles ny vägsträcka på E4. En vägsträcka som efter åratal av förseningar skulle ersätta "Dödens väg" mellan Enånger och Hudiksvall. En vägsträcka som skulle leda mot just Nollvisionen.

Det svenska vägnätet är fortfarande i år 2013 en sorglig kombination av farliga vägar och dålig framkomlighet. E4 längs Norrlandskusten är ett exempel, E20 mellan Stockholm och Göteborg ett annat där viktiga pulsådrar består av landsvägar från 1960-talet, dimensionerade för betydligt mindre och lättare trafik. Vägar som skär rakt genom samhällen och annan bebyggelse. Där 50- 60- 70- och 80-begränsningar försöker bidra till färre olyckor.

Politikerna väljer bort nödvändiga vägprojekt av populistiska skäl. Stureplansväljarna och miljörörelsen vill ha kollektivtrafik, tunnelbana och järnväg, och inte nya vägar för biltrafik. När det ändå är oundvikligt att ersätta usla landsvägssträckningar blir det oftast med så kallade vajervägar, eller med Trafikverkets språkbruk, 2+1-vägar.

De är billiga att bygga och ger en nästan hundraprocentig garanti mot frontalkrockar.

Men det som är vajervägens styrka är också dess svaghet: Själva vajern. För antalet småkrockar har ökat lavinartat när bilar råkar snudda mot vajern, kör sönder ena framhjulet och får stopp mitt på vägen. På vintern leder de här påkörningarna nästan alltid till långa stopp i trafiken.

Den nya E4-sträckningen mellan Enånger och Hudiksvall byggs som en vanlig vajerväg men skiljer sig från 2+1-vägarna genom att ha två körfält i varje riktning, alltså en 2+2-väg. Men konstruktionen är densamma med trånga körfält och vajern tätt intill körbanan på vänster och på vissa sträckor även på höger sida.

Gårdagens dödsolycka sätter fokus på vajervägens svagheter. En bil får punktering, men kan inte köra undan ut i dikeskanten. Antingen för att vajern spärrar av, eller som i går för att dikesslänten är för brant. Och bilar som ska passera kan inte styra ut år vänster, för där är en annan vajer. Dessutom är båda körfälten, båda filerna, betydligt smalare än vi vant oss med på traditionella motorvägar.

Claes Tingvall, vajervägens fader, har sagt att vajervägen är minst lika säker som en traditionell motorväg.

Det är fel. På en riktig motorväg finns det utrymme att köra undan, en bred vägren till höger och en smalare till vänster. Dessutom har motorvägen ofta flacka sidokanter där man kan köra undan bilen med säker marginal.

Snålhet och en vilja att vara miljörörelsen till lags har gett oss farligare vägar och farligare trafik (jämför gärna med de säkra motorvägar som byggs i EU:s södra och östra medlemsländer, till stor del finansierade med svenska EU-bidrag).

Men gårdagens tragiska olycka är inte bara vägens fel. Det gäller som trafikant att anpassa sig till vägens kvalitet. Är det så här trångt kanske man inte ska försöka laga en punktering mitt i trafiken. Töm bilen på folk, sätt upp varningstriangeln hundra meter bort och ring efter bärgningshjälp. Stå gärna kvar vid varningstriangeln, utanför vägbanan, och vifta med något färgglatt klädesplagg eller en reflexväst för påkalla uppmärksamhet.

Och som bilist gäller det att ägna körningen full uppmärksamhet. Den som i fullt dagsljus, utan solen i ögonen, och utan dimma eller regn inte upptäcker först en varningstriangel och sen en stillastående bil har definitivt inte haft fokus på trafiken. Utan på något helt annat.