Hon ville förändra världen, men politiker det skulle hon aldrig bli

1 av 26 | Foto: HENRY ERIKSSON
Hon är elva år 1968, har många frågor om världen, om Vietnam som bombas av USA. En granne tar henne följande år till SSU, fast hon är för ung. Ytterligare ett år senare är hon ordförande i den lokala klubben.
NYHETER

Anna Lindh – en historia om Sverige

1986

Rösten är ljus, en flickas. Hon är 28 år. Hon läser med pondus, uttalar ett ord i taget, mot sin natur: hon är en kvinna som rör sig kvickt, tänker snabbt, skrattar högt. Det är Olof Palme som sagt åt henne: Anna, du måste tala långsammare! Nu är han död, mördad.

En tid begravs, och de många begravningsgästerna ser den unga kvinnan stå vid den vita kistan i Stockholms stadshus 15 mars 1986. Hon talar om de ungas politiker, som gav dem de stora orden kring de eviga frågorna, om människosyn och människovärde.

Hon säger:

Tack för att du gav oss så mycket av din lidelse för rättfärdighet.

Hon har ett vackert slätt öppet ansikte, håret draget från pannan med enkla spännen.

De stora plastglasögonen täcker halva ansiktet.

Tack för att du visade att politik kan vara ett skriande rop på rättvisa.

Texten är inte olik de minnestal som ska hållas 17 år senare om henne själv, en modig och passionerad politiker, offer för blint hat; det kan människorna i Stadshuset naturligtvis inte föreställa sig, lika lite vet de vad Palmemordet för med sig, eller ens vad mordutredarna på Kungsholmen diskuterar denna stund, att spaningsledningens chef Hans Holmér börjat misstänka ett attentat iscensatt av PKK.

Ännu har molnen från Tjernobyl inte fällt sitt innehåll över Sverige.

Det finns en framtid, nya ledare ska växa, den unga kvinnan talar om det. Olof Palme visade att politik ska vägledas av ideer, moral och känsla, att politik är mycket mer än teknik och administration.

Det är ett starkt tal, ett tal som många kommer att minnas, inte exakt hur orden faller, men hur hon gestaltar dem. Hon talar inifrån sig själv. Det är för att förändra världen hon går med i SSU.

Då är hon 12 år.

1970

N är hon får sitt första förtroendeuppdrag är det för att ingen annan vill ha det. SSU-klubben i Trögd står inför att läggas ner då ingen vill bli ordförande och hon tackar ja, 13 år gammal.

SSU-medlem är hon sedan förra året. En granne och partimedlem tar med henne, flickan är ju så försigkommen, har många frågor om världen.

Hon tänker att hon kan vässa sitt självförsvar för det hon tycker och tänker. På skolbussen flyger de på henne: Vill du att det ska bli som Sovjet? Varför vill din pappa ta våra gårdar och ge dem till staten?

Så har de andra barnen lärt hemma i den konservativa jordbruksbygden utanför Enköping. Hon är annorlunda. Familjen bor i en gammal skola. Pappa är konstnär, vänster, det vet alla. Mamma är lärare.

Hon är udda, sist vald i brännbollen, inte den mest populära, inte heller kuvad. Omtalad i Trögd är redan kampanjen för att Kamratposten ska visa Roger Moores idolbild: hon travar runt med en lista, grannarna skriver snällt på mot löfte att deras namn inte ska komma i tidningen och Kamratposten publicerar faktiskt en svartvit bild av filmstjärnan, en liten. Och namnlistan, stort uppslagen.

Hon blir SSU:are samma år som Olof Palme blir statsminister. Hon har sett honom gå sida vid sida med Nordvietnams ambassadör i Moskva. I Vietnam fäller B 52:orna sina bomber över barnen.

Den radikala Vietnamrörelsen finns inte i Trögd, hon söker i listor efter länets socialdemokratiska riksdagsmän, ringer Birgitta Dahl, ordförande i Vienamkommittén och frågar efter material till en utställning i skolan.

Så finner hon sin första stridsfråga: macken ska läggas ner, den lokala kapitalisten vill bygga ett lågprisvaruhus. SSU-klubben kräver att där istället byggs ett aktivitetshus för ungdomar.

Hon förlorar kampen, men vinner anseende. Politik är att vilja, så ska hon senare säga och hon använder gång på gång Olof Palmes ord: ”Politik är bara ett redskap vi använder för att förverkliga våra drömmar”.

1976

Hon ska inte bli politiker, utan advokat eller skattejurist eller möjligen journalist, men politik är en självklar del av hennes liv. Hon har talat på gator och torg i Enköping om det orättfärdiga kriget i Vietnam, och dansat på Westerlundska gymnasiets discon till ”Back in the USSR”.

Nu är hon 19 år, pluggar i Uppsala. Under veckan deltar hon i studentlivet, är snart någon man lägger märke till, på festerna, i de politiska diskussionerna. Helger åker hon hem till mamma och pappa i Trögd, pluggar stenhårt. Siktar på toppresultat.

Hon tänker att politiker är inget yrke, ingenting man ”blir”. Förresten vill hon inte ha ett yrke med prestationsångest. Hon vet hur pappa konstnären kan ha det.

Att sitta i fullmäktige är roligt i och för sig, få något uträttat, viktiga frågor som rör människors vardag. Bara inte fullmäktigedebatterna vore så tråkiga.

Världspolitiken är desto mer konfrontativ, skarpa och tydliga konflikter. Richard Nixon har avgått efter Watergateskandalen och fått amnesti av sin efterträdare Gerald Ford, Sovejunionens ledare heter Leonid Brezjnev och brittiska oppositonsledaren Margaret Thatcher får efter en attack mot honom om att ”sätta vapen före smör” smeknamnet Järnladyn.

Sommaren är varm, kung Carl XVI Gustaf äktar Silvia Sommerlath och ABBA sjunger ”Dancing Queen”. Mao Zedong dör i Peking.

Och socialdemokraterna gör 19 september sin första valförlust sedan 1936.

Det är en chock, som en statskupp, känner många.

Förändring föder förändring, betongen gungar och även SSU är en uppvisning i maktspel, fraktionsstriderna avlöser varandra, anarkister mot gammelsossar, trotskister mot ombudsmän. Det blir ett fruktansvärt rabalder när en grupp trotskister infiltrerar, gömda bakom tidskriften Offensiv.

Hon håller sig utanför, är försiktig. Hon bär en konflikträdsla. Går inte in i personstrider. Och politiker ska hon ju för övrigt inte bli.

Hon åker på en alleuropeisk konferens och när hon vill lägga sig på kvällen kommer en av de andra unga kvinnorna fram, förklarar:  ”Du ska prata lika högt, supa lika mycket och stanna uppe lika länge som männen.”

Så kan hon inte ha det, det kan inte hon inte acceptera. Är hon tvungen att bli som Thatcher? Då får det vara.

1982

Hon är yngst igen när riksdagen öppnar 1982: ny ledamot, bara 25 år, med en påbörjad juristkarriär som notarie i Stockholms tingsrätt.

Socialdemokraterna är tillbaka i Rosenbad, men i en ny tid: arbetslösheten skenar, två karensdagar har införts i sjukförsäkringen. Svenska folket längtar tillbaka till folkhemmet och börjar klä sig i träningsoveraller.

Hon slinker in i riksdagen som ersättare för Birgitta Dahl, med en plats i skatteutskottet.

Tre kvinnor söker sig till varandra. De andra: Mona Sahlin, näst yngst av de folkvalda, tre månader äldre. Tre år äldre är Margot Wallström, tidigare ombudsman i SSU, som jobbat på bank några år och redan suttit i riksdagen tre år.

De inleder en vänskap, inte för att de är lika eller tycker likadant i alla frågor. Men de kan spegla sig i varandra.

De ser männen i politiken, deras självklarhet. Att de som politiker dessutom stärks i sin manlighet. En kvinna kan ha makt och vara kvinnlig, men får inte en starkare attraktionskraft.

De pratar om det, livmodersmystik är larvigt, att kvinnor skulle stå för världens goda och männen det onda.

Så hur ska de tänka kring det manliga och kvinnliga?

Jan Myrdal ger detta år ut sin självbiografi ”Barndom”, de ser Alva Myrdal, en av deras förebilder, förändras, sjunka ihop inför deras ögon.

Detta ska inte hända dem. Så ska inte deras ungar säga om dem. För dem ska livet hänga ihop.

De talar om det, och om socialdemokratin efter två borgerliga mandatperioder. Partiet är vilse, letar en ny riktning, vad den är till för sedan miljonprogrammen är byggda, liksom motorvägarna och daghemmen.

De är även konkurrenter.

Alla tre har nämnts som tänkbar ny ordförande i SSU efter Jan Nygren som slitit med stormar och skandaler.

Två falanger bekämpar varandra, traditionalisterna, betonghäckarna, står mot förnyare, även kallade självförvaltare eller  ”kottplockare”. De senare tycker att statsapparaten blev för stark, talar om människors behov av makt över sina liv, av det småskaliga, kooperativa. Betonghäckarna vill fortsätta sträva med de vanliga frågorna, fler bostäder, bättre daghem.

Margot hoppade av, nu står det mellan henne och Mona, som räknas som betonghäck.

Hon står själv närmare kottplockarna, men är lösningsinriktad, lägger man märke till.

Allt fler tröttnar på att gräla om löntagarfonder och förstatliganden. Hon är den som kan ena SSU.

Hon bor i en tvåa på Kungsholmen, livet är intensivt, sjunger på alla plan.

”Kär och galen”, brölar Ulf Lundell på sin senaste skiva. ”Dag efter dag”, trallar Kikki Danielsson och Elisabeth Andreassen men i schlager-EM segrar en västtyskas sockersöta sång om Ein bisschen frieden, lite fred.

Själv spelar hon Ebba Grön, Patti Smith. Och David Bowie, världens vackraste man.

Och hon vandrar – i tron att vara osedd– under de gamla pilarna på Norr Mälarstrand omslingrad av en man, även han politiker.

1989

Hon tar emot Aftonbladets reportageteam i Ytterfälle utanför Härnösand i Ångermanland och poserar skrattande sittande på en spark. Bakom står Bo Holmberg.

Nu är det bestämt, han har brutit upp från fru och tre barn, de är inte längre ett hemligt par utan sambos på Södermalm som hyr ett enkelt fritidshus i hans hembygd.

Hon är 31. Han är 46 år och riksdagsman, fick sparken från regeringen efter sex år som civilminister, skälet sägs vara att han är mot privatiseringar i den offentliga sektorn.

Hon är lycklig, men en mättnad börjar infinna sig.

Fem år har hon varit SSU-ordförande. Hon förstår redan att miljön är en av de viktigaste politiska frågorna. Hon har bekämpat Öresundsbron, lett cyklande SSU:are till sura sjöar och kvicksilverskadade fåglar.

Hon har försökt hacka i betongen, förmått partiet att närma sig miljöorganisationerna. Och hon har rest: Chile, Argentina, Nicaragua, Nordkorea, Vietnam, Israel, Portugal, Grekland, Spanien. Rest, läst, tänkt, diskuterat de globala frågorna om nord och syd, fattiga och rika.

Hon är duktig. Alltid påläst, livlig, lättpratad. Gubbarna gillar henne, även de politiska journalisterna: Gustaf Olivecrona, Olle Söderlund, Dieter Strand.

Men allt oftare känner hon sig som en åsiktsmaskin. Avskaffa landshövdingarna! Svenska företag måste lämna Sydafrika! Erkänn PLO! EG är en kapitalistisk klubb utan riktigt folkstyre!

Samtidigt blir hon ofta så väldigt nervös. En talpedagog hjälper henne att dämpa rösten, hejda hastigheten.

Hon tänker på framtiden. Hon borde slutföra tingsmeriteringen. Vill inte bli beroende av politiken för sin försörjning, det är för osäkert. Hennes politiska profil är vag, miljö och internationella frågor är inga socialdemokratiska kärnfrågor. Margot Wallström har fått en statsrådspost, men inte hon.

Hon vet att ingenting är givet.

Partiet är sargat, svensk ekonomi skälver efter 80-talets champagnegalopp, och den socialdemokratiska regeringen är inte oskyldig som satte fart på lånekarusellen genom att avreglera kreditmarknaden.

Världskartan ritas om; i Berlin faller muren, i Iran dör Khomeini, i Peking dödas tretusen människor runt Himmelska fridens torg. Och i Stockholms tingsrätt står Christer Pettersson åtalad för mordet på Olof Palme.

Hon tänker på att hon även vill bli mamma och att det inte ska behöva bli några större problem. Det är bara att sammanträda mindre.

1991

Sossehora har männen viskat på stan, mot henne, den stora magen. Inte en, utan upprepade gånger. Medelålders män i fina kostymer. Det primitiva sossehatet är sällan synligt, åtminstone inte i hennes generation. Men då händer det, när hon är som mest sårbar. Är sitt kvinnokön.

Hon är 34 år när socialdemokraterna förlorar valet, Carl Bildt bildar regering med Ny demokrati som vågmästare och hon ammar diskret sonen David under möten i Stockholms stadshus där hon är borgarråd för fritids-och kulturfrågor. Uppdraget passar henne, hon älskar litteratur, teater, opera. Lönen är 34 255 kronor i månaden.

Grannarna ser henne springa över gården med den stora barnvagnen, med Konsumkassarna överst, snabblämning, sedan spurt till Skanstulls tunnelbanestation mot möten, Stadshuset, teatrar, vernissager, biografer. Att städa avskyr hon, då och då kommer mamma Nancy hem till stadslägenheten och river av ordentligt: lister, badrum, köksluckor.

Nu har hon klivit in i maktens centrum, partiets verkställande utskottet. På den plats de flesta trodde var vikt för Göran Persson.

Där finns även Mona Sahlin, väninnan, riksdagsledamot. De börjar jämföras i media. Två småbarnsmammor med rötter i SSU och Vietnamrörelsen. Ändå så olika. Hon och Mona ställer upp och ger motstridiga svar på frågor om Öresundsbron (hon säger nej), EU (hon är tveksam), kärnkraften, (som hon vill avveckla), sex timmars arbetsdag (hon är positiv). Sahlin följer partilinjen.

Nyhetssändningarna kretsar kring hot, nationella och globala. En man försedd med gevär och lasersikte skjuter på sammanlagt elva personer med svart hår. Räntekostnader fördubblas, finanskrisen närmar sig kulmen, USA anfaller Irak. Svenskarna tittar på ”Twin Peaks”.

Ingvar Carlsson funderar över sitt regeringsalternativ, vill tänka nytt nu, inte bara ärva Palmes lag och en slogan börjar ta form: ”Varannan damernas”. Hans regering ska bestå av hälften kvinnor. Redo står Laila Freivalds, Birgitta Dahl, Ingela Thalén. Margot är prövad. Och han har en favorit som länge funnits i närheten, som har fostrats politiskt i Sockholms SSU.

Mona växer månad för månad, säger han till den innersta kretsen. Ja, även den yngsta är duktig, han vet det, mycket duktig, har gjort fotarbetet, prövats i motvind. Men verkar kanske lite osäker.

Och själv svarar hon på Aftonbladets fråga om att bli partiledare för socialdemokraterna, det blir hon aldrig. Hon säger: ”Jag spelar inte i den divisionen.”

1994

Hon börjar som miljöminister med att tvingas dra ner på miljöinsatserna, det är en chock. Hon har alltför snabbt accepterat budet från finansdepartementet där Göran Persson regerar. Alla departement ska dra ner, statsfinanserna är usla, regeringen har lovat spara 60 miljarder. En dålig förhandling.

Hon måste bita ihop.

Inga pengar till stordåd. Hon vet just ingenting om miljöpolitikens detaljer. Mycket är krångligt, tekniskt, när som helst kan hon gå vilse i detaljer och bli den teknokrat hon försökt undvika att bli.

Väljarna har annat att tänka på efter riksdagsvalet. ”Estonia” sjunker och vid nattklubben Sturecompagniet skjuter Tommy Zethraeus fyra personer till döds.

Och Sverige säger ja till EU.

Hon har stillsamt övergett sin skepsis: nu vill hon få svenska folket att sluta vara rädda, sluta tro att EU är ett hot, att det är tvärtom, att miljöfrågorna kan lösas endast med internationellt samarbete.

Hon har två söner nu, tar gärna med dem i jobbet, medarbetarna bär tålmodigt gråtande barn. De gillar henne. Media gillar henne. En minister som talar som folk, som kallar Björn Gillberg ”larvig” och oroar sig för norska valjakten fast Gro Harlem Brundtland blir sur och skriver till Ingvar Carlsson.

Hon syns, men ingen tänker på henne som tänkbar ny socialdemokratisk partiledare, varför skulle de, en kronprinsessa är utpekad en vice statsminister gör sig redo att kliva fram: Mona Sahlin.

Den 12 oktober är en torsdag, hon är i Kista och pratar med medborgarna, de flesta vill diskutera sina uppehållstillstånd. I dagens Expressen får Anna Lindh kritisera Vattenfall, bolaget har köpt konsulttjänster för att göra svenska folket mer kärnkraftsvänligt.

Men det är inte därför tv-teamet letat sig ut till kafferepet i förorten: i en större uppslagen artikel i samma tidning återfinns senaste nytt i följetongen om hur Mona Sahlin använt sitt kontokort till bilhyror och bankomatuttag.

Mona Sahlin slåss för sin överlevnad, svär att hon inte har ekonomiska problem, men snaran dras åt, medierna börjar spekulera.

En mikrofon sträcks fram:

”Anna Lindh, du sitter i Socialdemokraternas verkställande utskott. Kan du tänka dig att ställa upp som partiledarkandidat?”

Hon svarar som en politiker:

”Jag är tillräckligt kompetent för att veta när jag inte är kompetent.”

Hon känner efter 26 år i politiken spelet: positioner ändras, makthavare byter plats och position, allt kan hända. Det kan till och med bli hon.

1997

En måndag i oktober ligger döda kor längs Vadbäcken på Hallandsåsen, vattnet är förgiftat.

Läckor från tunnelbygget har tätats med giftiga ämnet Rhoca-gil.

Hon är snabbt på banan, begär en kommission, lovar de boende ersättning, kritiserar ansvariga Banverket, Skanska och kemiföretaget Rhone-Poulenc: Upprörande! Oansvarigt! De skyldiga ska betala!

I bakvattnet hamnar kommunikationsminister Ines Uusmann, som egentligen ansvarar för tunnelbygget, men tvekar och velar.

Facit blir att den rådiga miljöministern tar ansvar, hjälper människorna, reder ut soppan. Hon får beröm för sin fingertoppskänsla.

En seger, och hon behöver den. Visserligen har nye statsministern Göran Persson utropat Det Nya Gröna Folkhemmet som mål – något mer än sunda statsfinanser måste han gå till val med – men det är inte hon som får fem miljarder till miljösatsningar. De pengarna lägger han i ett eget kansli.

I skuggan har hon ändå vuxit. Hon har räddat tillbaka pengar till miljöbudgeten. Förhandlat fram en uppgörelse med miljöpartiet, regeringens första, om en ny miljölagstiftning.

Men att vara miljöminister är en lärotid, en första-gången-uppgift, ett test. 

Sedan är det dags att gå vidare.

Hon fyller 40 år, prinsessan Diana dör i Paris, kronprinsessan Victoria har ätstörningar, världens första klonade får Dolly visas upp.

Och Södra Roslags tingsrätt dömer obemärkt ett dråpförsöksmål. Mijailo Mijailovic, 18 år, har stuckit en kökskniv i sin pappa för att det som han säger ”svartnade”.

1998

Göran Persson ringer när hon är i badhuset med sönerna. Hon är 41 år. Sveriges yngsta utrikesminister någonsin.

Flera äldre är omkörda: Pierre Schori, Jan Eliasson, Margareta Winbergh.

Hon tar först plats i den skrubb företrädaren Lena Hjelm-Wallén haft, men ändrar sig, flyttar peppad av maken Bosse sin dator till den berömda vita salongen med målade sidentapeter, Hauptbord, kristallkronor. På bordet ett collage av bilder på barnen och en pappskiva att täcka med när journalisterna kommer. Det ekar när hon skrattar.

Första året är grinigt.

Först för att hon vill äta middag med barnen en gång i veckan och inte gå på exakt alla möten.

Diplomaterna skvallrar skadeglatt när hon uttalar ett centraleuropeiskt ministernamn fel.

Man undrar: Varför hon? Men statsministern har en idé: kalla kriget är över, nya krafter behövs, nya kontakter, problemlösningar.

Hon är ung, ambitiös, jurist, inte längre pacifist. Redan arbetar hon 70 timmar i veckan. Hon tar tillbaka löftet till maken att de inte ska bli fler.

Det är upplopp i Indonesien, oroligt i Kosovo, president Clinton förnekar affären med förra praktikanten Monica Lewinsky och 63 ungdomar dör i en brand vid Backaplan i Göteborg.

Och på utrikesministermötet i Luxemburg är två av femton kvinnor. När ambassadörerna samlas i Stockholm för att träffa sin nya minister hör hon på väg upp i talarstolen en viskning: Tja, hon har i alla fall snygga ben.

2001

Sömnen är en akilleshäl, hon blir grinig, får sämre omdöme. Så hon sover när det går, under resor mellan världens alla hörn, på tåget till Nyköping där maken Bosse blivit landshövding. Om hon inte arbetar, någon gång sittande på golvet, talande i mobiltelefon med EU:s utrikesminister Solana, USA:s dito Colin Powell, sönerna i residenset.

Att vara utrikesminister och världens bästa mamma är inte alltid möjligt men lite lättare numera, det ses naturligt, till och med politiskt korrekt att hämta på dagis. Hon minns vad Lisbeth Palme sagt om att inte leva i skuld, hon kan göra pojkarna stolta, delaktiga i att mamma har ett viktigt jobb. Hon tar med David till FN efter attacken mot World Trade Center. Han frågar: När kommer de andra tjejerna?

Världar blandas, hemma och borta, hemifrån talar hon skarpt i telefon med Rysslands utrikesminister Ivanov om Tjetjenien när yngste sonen kommer in gråtande: tolken översätter blixtsnabbt hennes utrop ”Men lille gubben är du ledsen?”.

På utrikesdepartementet finns ingen synlig skepsis kvar, skvallret är tystat, hon fyller de stora rummen med sin energi, höga skratt.

Det är stenhårt plugg, studietekniken från Uppsala sitter i, frågorna är tunga, hon avstyr krig i Makedonien, åker till Turkiet för att kritisera. Nu faller allt på plats: juristhjärnan, känsligheten, pragmatismen, intuitionen, patos för mänskliga rättigheter. Det är vad hållbar fred handlar om, upprepar hon: att bekämpa analfabetism, sjukdomar, trafficking, våld i hemmen.

Rädd är hon sällan. I Turkiet tränger sig aggressiva män fram i hissar och vid matbord. Därefter har hon livvakt på resor, sällan annars. Aldrig för en vanlig shoppingrunda.

2003

Den  rosa kavajen fungerar inte i teve, hon skulle behöva något nytt till EMU-debatten. Klänningar har varit ett känsligt kapitel, på 90-talet är hon tre gånger på Veckorevyns lista över sämst klädda, första gången efter kungamiddag i egna bröllopsklänningen, omfärgad till aprikos. Nu är kjolarna kortare, liksom håret, glasögonen snygga.

Bara fyra dagar till folkomröstningen, hennes ansikte uppklistrat överallt, hon gruvar sig. Hur ska hon hitta rätt i tv, hur ska väljarna känna att de får ett bättre liv för att de betalar med euro?

Som så ofta är hon nervös, skitnervös, säger hon i telefon till Margot Wallström och ojar sig: debatten kan aldrig gå bra. De förstår varandra, känsligheten, livsaptiten, det märkvärdiga att de utsätter sig för detta, inte kan låta bli. Fast det svider. Som angreppet från Jan Guillou, en tillspetsad fråga om hon skulle vara beredd att offra sina egna barn. Som om FN-sanktionerna mot Irak varit upp till henne. Hon är en dålig mor för att hon i sista hand accepterar ett krig mot Irak. Skulle en manlig minister ha fått frågan?

De har talat om Frågan också, den alla tror kommer, Göran Persson planerar sin avgång. Hon har erfarenheten, intelligensen, alla räkningar betalda. Folklig dessutom, fjärde mest populäraste kvinna i en sifo- undersökning. Inga lik i garderoben. Inte än. Hon har pressats i konstitutionsutskottet, KU, om avvisningen av två egyptier, ett beslut hon undertecknade strax före julen 2001. Redan har FN:s kommission för mänskliga rättigheter kritiserat regeringen och det finns en reporter på TV 4, Fredrik Laurin, som inte kan släppa frågan, som kommer att rulla upp skandalen.

Men det ligger i framtiden, helt andra frågor rör sig inom henne denna onsdag, EMU- kampanjen är svår, partiet splittrat, det luktar fiasko för ja-sidan och hon har fångats på bild med Ericssonchefen Carl-Henrik Svanberg som kindpussar, i någon tidning står kaptalistlakej.

Klockan 15.45 möter hon Eva Franchell som varit hennes pressekretare, nu en av de närmaste vännerna. De går på NK. Pratar Svanbergskyssen och EMU… se där en kavaj, en blå, snygg färg… fast grilligt mönster… och där, en man, störtar över butiksgolvet. Hon hinner höja sin väska som skydd.

FAKTA

Källor: ”Väninnan” av Eva Franchell.

”Anna Lindh. En minnesbok” av Olle Svenning.

”Anna Lindh och det nya Europa” av Mats Engström.

”Spår” av Lena Sundström. 

Artiklar i Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen.

Röster om Anna Lindh:

Colin Powell, general, tidigare utrikesminister USA:

– Anna Lindh var en passionerad förkämpe för Sveriges politik, men i sitt förordande försökte hon alltid hitta en lösning, inte en konflikt. Jag kände henne som en enastående utrikesminister, en omsorgsfull och kärleksfull fru och mor och en kär vän.

Jens Stoltenberg, partiledare för Arbeiderpartiet och statsminister i Norge:

– Jag minns Anna som en varm och klok människa. Hon var en vän som jag tyckte exceptionellt mycket om och en kvinna som utstrålade glädje och livslust.

Lord Chris Patten, rektor för Oxford university, ordförande BBC Trust, tidigare statssekreterare, minister och partiledare för Konservativa partiet i Storbritannien:

– Anna Lindh hade en kombination av stor charm, stark principfasthet och en etisk inställning till politik. Många talar mycket om angelägenheten av mänskliga rättigheter, men Anna Lindh levde verkligen som hon lärde och var beredd att stå upp på det bestämdaste för anständighet i det offentliga livet oavsett vilket land det gällde.

– Jag hyste en enorm beundran för henne och lärde mig väldigt mycket om förvaltning av utrikespolitik under besök med henne i allt från Ryssland och Ukraina till Mellanöstern.

Ritt Bjerregaard, tidigare minister och EU-kommissionär, danska Socialdemokraterne:

– Under min tid som EU:s miljökommissionär mötte jag ofta Anna. Hon var en mycket engagerad politiker och därtill en fin och mycket

levande och aktiv person. Vi kunde lägga upp effektiva strategier och skrattade gott tillsammans.

– Det var en stor förlust för nordisk politik att hon mördades.