”Jag är någon nu”

Norrköping, mars 2006. Samuel Sandelin, 24, sover till klockan ett. Han spelar datorspel för att få tiden att gå. Han är förtidspensionär och trött på allt.

– Jag känner mig totalt värdelös. Det finns ingen nytta med mitt liv, säger han till Aftonbladet.

Jönköping, februari 2008. Samuel Sandelin, snart 26, är på väg till högskolan och studierna i ljusdesign. Sedan december är han inte längre förtidspensionär. Det finns en framtid.

– Jag har en meningsfull och socialt accepterad sysselsättning. Bara det gör att jag känner mig värdefull. Det ser ganska ljust ut, säger han när aftonbladet.se tar upp kontakten två år senare.

”Man är ingenting”

Som 23-åring fick Samuel aktivitetsersättning, det som tidigare kallades förtidspension. Han hade fått diagnosen ADHD och klarade inte av att arbeta.

– Det går inte att beskriva hur det är. Man är ingenting.

Vändningen kom med en ny handläggare på Försäkringskassan. Hon tog sig tid och svarade när Samuel ringde. Inte som den tidigare som bara kallat till ett par möten under ett års tid. Vänner stöttade och erbjöd Samuel jobb. När vikariaten tog slut gick han tillbaka till ersättningen från Försäkringskassan. Men vändningen hade kommit.

– Jag klarade av ett relativt stressigt lagerjobb. Jag fixade det.

Plötsligt var han redo för studier och kom in på en utbildning i ljusdesign vid Jönköpings tekniska högskola. Sedan december förra året lever han på enbart CSN. Förtidspensionen har han lämnat bakom sig.

Positiv till förslaget

Samuel klarade sig utan hjälp från regeringen. Men han ser positivt på förslaget som ska locka förtidspensionärer tillbaka till arbetslivet genom att erbjuda lön och sjukersättning samtidigt.

– De har den rätta intentionen. Det känns som om de försöker få ut folk i arbetslivet samtidigt som de vill att de ska känna sig trygga. Grundtryggheten är det absolut viktigaste.

Det är ett steg på vägen. Men det krävs mer än ekonomiska morötter för att hjälpa en förtidspensionär att börja jobba igen, menar Samuel.

– Det behövs mer satsningar på själva vården av de förtidspensionerade. Man måste ner på individbehov. Problemen ser så olika ut.

Hade det här förslaget hjälpt dig?

– Jag vet inte. Det jag behövde var ett större stöd och ett jobb där jag kunde känna mig accepterad och fick förståelse. Bättre ekonomi hade inte varit ett tillräckligt stort lockbete för mig.

Vad var det som gjorde att du ändå lyckades?

– Egentligen slumpen. Det var inte en myndighet som hjälpte mig utan en person på myndigheten som var engagerad och brydde sig lite mer. Och att jag hade vänner som gav mig chansen att få prova på att arbeta. Allt det där pushade mig.

Hur ser du på framtiden i dag?

Johanna Melén

– Det ser ganska ljust ut. Mycket ljusare än för två år sedan. Jag brottas fortfarande med mina depressioner. Men jag gör något riktigt, något som jag vill och som är intressant. Jag träffar människor, jag är någon nu.