Stella, 10, lurade döden i det iskalla vattnet

1 av 7 | Foto: Henrik Brunnsgård
Överlevde mirakulöst Stella ritade en skattkarta och gick ut för att leka i skogen när hon gick vilse. Hon hittades senare, livlös i havet, kraftigt nedkyld. ”Oss veterligen har ingen med så låg kroppstemperatur överlevt”, säger Arvid Otterlind, överläkare som tror att hon överlevde tack vare att hon var så nedkyld när hon förlorade medvetandet.
NYHETER

LYR. Stella gick vilse i skogen dagen före julafton.

När hon plockades upp ur havet av en ytbärgare hade hennes hjärta stannat och ansiktet var täckt av is.

I dag är hon den person i världen som överlevt med lägst kroppstemperatur, 13 grader.

Grannarna på ön Lyr, väster om Orust, kommer alltid att minnas den dramatiska torsdagseftermiddagen, dagen före julafton 2010.

Peter, 42, och Annika, 44, återvänder till händelsen så gott som varje dag.

Termometern stod på tolv minusgrader. De var mitt uppe i julförberedelserna, tog in ved till brasan och gjorde det hemtrevligt inför ledigheten.

Plötsligt märkte de att dottern Stella, då 7 år, var borta.

– Hon hade ritat en skattkarta och fått lov att gå ut och leka, säger Annika.

Tiden gick och oron steg. Inom kort hade ett 20-tal grannar engagerat sig i sökandet.

Peter tog vakten vid huset medan resten spred ut sig. På baksidan upptäckte han små skospår i den decimeterhöga snön. Han förstod genast att det var Stellas. Peter följde spåren genom den snåriga terrängen, fram till en brant klippa ett par hundra meter bort från huset.

Ringde 112

Där slutade spåren.

– Paniken övergick i en fullständig overklighetskänsla, säger Peter.

Han fick upp telefonen, ringde Annika som i sin tur larmade 112. Först flera minuter senare såg han att de små skospåren fortsatte längs den isbelagda strandkanten tio meter nedanför.

Stella hade klarat fallet men var fortfarande spårlöst borta.

”Trodde det var en död flicka”

Annika hade nu tagit sig ner till strandkanten och kunde med blicken följa hur skospåren löstes upp i det iskalla vattnet.

Minnesbilderna om vad som sedan hände flyter ihop. En fiskare från ön, kustbevakningen båt och tre helikoptrar finkammade vattnet. Polisen ledde tillbaka Peter och Annika till huset. Någon hällde upp kaffe och räckte fram en kopp.

– Jag var så omtöcknad. Vem som helst hade kunnat leda i väg mig vart som helst då, säger Peter.

– Jag ställde mentalt in mig på att vänta. Förmodligen hela natten, säger Annika.

Hon höll krampaktigt i kaffekoppen när det plötsligt rasslade till i polisernas radio. En röst sa: "Vi har fått träff".

Ytbärgaren hade med hjälp av strålkastare lokaliserat en rosa jacka och hittat Stella i vattnet.

– Det var dödsbeskedet vi fick då. Vi förstod ju att hon måste ha legat i vattnet en längre tid, säger Peter.

Stella hissades upp i helikoptern. Livräddning och hjärtkompression inleddes och fortsatte hela vägen in till sjukhuset nio mil söderut.

– De gjorde det trots att de trodde att det var en död flicka. Och det var det ju på sätt och vis. Gränsen mellan död och levande är inte så solklar, säger Peter.

Bara 20 minuter senare tog personal på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg över. En hjärt- och lungräddningsmaskin kopplades till Stellas kropp.

Då var hennes kroppstemperatur 13 grader, hjärtat hade stannat och hon visade inga livstecken.

Nerverna i hjärtat hade frusit sönder

Peter och Annika fick beskedet att läkarna gjorde vad de kunde. Men det fanns inte mycket hopp. Planen var att värma upp Stellas kropp mycket långsamt till 32 grader.

– Hon låg där med alla slangar i kroppen. Hon var så vacker. Stilla och blek, med håret utsläppt, säger Annika.

Klockan fyra på julaftons morgon fick Annika se det första livstecknet. Sköterskan visade att något förändrats på övervakningsmonitorn.

– Hjärtat hade börjat slå, säger Annika.

Tolv timmar senare kom nästa livstecken.

– Hon slog upp ögonen och stängde dem igen, säger Peter.

Han darrar på rösten. Scenen då sköterskan hämtade läkaren, förvåningen i hennes ögon över det sensationella beskedet, spelas upp igen.

– Jag har alltid tyckt att det finns mycket värre saker än döden. Som att bli ett paket och inte kunna göra något. Men det fanns inte då - i det ögonblicket var vad som helst bättre, även om hon skulle få ligga där resten av livet, säger Peter.

Trots framstegen var läkarna mycket försiktiga med att inge hopp. Nerverna i Stellas kropp hade frusit sönder och hjärtat orkade inte slå utan hjälp. Om hon mot förmodan skulle vakna upp skulle hon inte längre vara samma flicka.

Gick förmodligen vilse

På trettondagen, två veckor efter olyckan, kom nästa vändpunkt: Stella sa sitt första ord.

– Stella hade kopplats ur respiratorn. En sköterska frågade om hon ville ha isglass, cola eller jordgubbssmak. "Jordgubb", svarade hon då, säger Annika. 

I dag är Stella 10 år. Hon minns ingenting från olyckan. Förmodligen hade hon gått vilse i skogen, kommit fram till stupet och halkat från den hala klippavsatsen. Hon följde strandkanten och någonstans i vattnet förlorade hon medvetandet.

Tiden på sjukhuset är också helt blank. En händelse fyra månader efteråt kommer hon ihåg och har fått återberättad för sig flera gånger.

– Jag satt i en fåtölj när pappa sa "men Stella". Jag blev rädd och trodde att jag hade gjort något dumt. "Men jag har inte gjort något" sa jag. Då sa pappa att det var för att jag höll på att röra på fingrarna, säger Stella.

Rörligheten i fingrarna var det som tog längst tid för henne att få tillbaka. Under månaden på intensivvårdsavdelningen gick hon från totalförlamad till att kunna vrida benen åt sidorna och röra på axlarna. Under månaden på den vanliga vårdavdelningen tog hon sina första stapplande steg. Efter ytterligare en dryg månad med rehabilitering och sjukgymnastik kunde hon till slut åka hem.

”Oron var obeskrivlig”

I dag är Stella återställd. Hon går i skolan igen, lär sig spela piano och tar hand om favorithästen Fabian på ridskolan.

Enligt läkarna är hon den person i världen som överlevt den absolut lägsta kroppstemperaturen, 13 grader.

En konsekvens av nedkylningen är att hon drabbats av epilepsianfall några gånger.

– Vid första anfallet fick vi åka helikopter in till sjukhus ännu en gång. Det var fruktansvärt smärtsamt och en påminnelse om den där dagen, säger Annika.

Vad har varit tyngst?

– Det var fruktansvärt jobbigt när hon låg på IVA. Oron över om hon skulle överleva var obeskrivlig. När det stod klart att hon skulle klara sig undrade man vilket liv hon skulle få. Oron fanns där hela tiden, man kunde aldrig koppla av, säger Annika.

Hur klarade ni det?

– Vi fick väldigt mycket hälsningar och stöd, till exempel via Facebook, säger Annika.

– Det var otroligt hur många som hörde av sig. Det var väldigt stödjande att få alla mejl och hälsningar, säger Peter.

Träffade hjältarna

Ett drygt år efter olyckan hälsade familjen på personalen i räddningshelikoptern, som deltog under räddningsinsatsen. Tillsammans med Stella flög de över bergsstupet fram till vattnet där hon räddades.

– Det kändes väldigt bra att träffa dem och de var väldigt nöjda över att få träffa Stella igen. Vi förstod hur jobbig upplevelsen hade varit för dem. Julafton är barnens högtid. Att då rädda ett barn som man inte trodde skulle klara sig - det var tufft för dem, säger Annika.

Trettondagen kommer för familjen alltid vara "jordgubbsdagen" - ett minne av uppvaknandet och Stellas första ord.

I år åt de hemmagjord jordgubbsglass.

– Det var tur att det gick som det gick, säger Stella.