”Jag vet hur den tystnaden känns”

Jonathan Jeppson tillsammans med sin lillebror Jeppe, som tog livet av sig sommaren han fyllde 15 år.
Jonathan Jeppson tillsammans med sin lillebror Jeppe, som tog livet av sig sommaren han fyllde 15 år.
NYHETER

Varje vecka tar tre unga människor sitt liv.

Men det här är ingenting vi pratar eller skriver om: De dör i tysthet.

Jag vet hur den tystnaden känns.

Min lillebror tog livet av sig. Han blev 15 år gammal.

Aftonbladets Jonathan Jeppsson om att leva med ett självmord inom familjen.
Aftonbladets Jonathan Jeppsson om att leva med ett självmord inom familjen.

Min bror Jeppe var en härlig kille, med mycket humor.

Men sommaren han fyllde 15 år - den varma VM-sommaren 1994 - verkade han bli alltmer sluten.

Vi tyckte kanske inte att det var så konstigt; Jeppe var tonåring och umgicks mycket med sina kompisar.

I augusti tog han livet av sig genom att ställa sig framför ett tåg.

Och det som aldrig händer en själv, det hände vår familj.

En telefonsignal ringde hos mig i kvällen, alldeles för sent.

Det var min mamma. Redan när jag hörde hennes röst, förstod jag att någon i familjen var död.

Två poliser hade knackat på hos mina föräldrar - de hade levererat dödsbudet, beklagat och sen åkt sin väg. En präst kom hem till oss några timmar samma kväll, men när hon åkte blev det tyst.

Det kom ingen krishjälp. Inga jourhavande psykologer eller expertteam kallades in.

Det finns inga ord som kan beskriva hur hemska de dagarna var.

Jag minns att jag stod och såg bort mot riksvägen ett par hundra meter bort och undrade: Hur kan allting vara som vanligt? Hur kan bilarna köra på den där vägen fram och tillbaka som om ingenting har hänt?

Mina föräldrar fick ta ett sista avsked. Hans ansikte var för illa tilltygat, men de fick i alla fall se hans hand, och såg att det var hans.

Sen började ett långt, tungt och förvirrat sorgearbete. Något som bidrog till svårigheterna – förutom bristen på hjälp utifrån – var att självmord på något märkligt sätt fortfarande är tabubelagt.

Att ha haft en bror som tagit sitt liv är liksom inget samtalsämne.

Men i tystnaden föds spekulationerna. Anhöriga får hantera en sorg som nästan är skambelagd.

Jag vet ju hur vi gör på Aftonbladet: Vi skriver om allt det hemska, mord och fruktansvärda olyckor.

Vi försöker göra det med omsorg. Och ofta är de anhöriga som väljer att berätta om sina saknade i efterhand nöjda med publiceringarna – de fick ge sin bild och uttrycka sin saknad.

Men vi skriver knappt alls om självmorden. Det blir inte ens en notis i tidningen.

Två Estonia går under i tysthet varje år – och vi skriver inte om det.

Försiktigheten bygger på en rädsla för den så kallade Werther-effekten – en oro för att en okänslig rapportering kring självmord får en "smitto-effekt".  

Därför ska man berätta med stor försiktighet, enligt WHO:s och pressetikens rekommendationer.

Men självmorden upphör inte för att vi är tysta. Så sent som i december skrev Bris och Röda Korsets generalsekreterare en debattartikel där man konstaterar att samhället är alltför dåligt rustat för att förhindra självmord och ta hand om de anhöriga.

Vi måste bli bättre på att se signalerna innan det värsta sker. Och vi måste också visa de anhöriga att de inte är ensamma i sin sorg – vi är väldigt många som gått igenom det där helvetet. Vi kan berätta att det finns vägar framåt, att det går att komma vidare.

Vi fick aldrig veta varför Jeppe tog sitt liv. Han hade aldrig haft några psykiska problem, däremot någon form av andliga funderingar. I ett avskedsbrev skrev han att vi skulle tänka på honom "som om han fanns någonstans långt borta".

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du finns där, Jeppe.

Oändligt saknad är du i alla fall.

Hit kan du vända dig

 Vårdcentral eller annan läkarmottagning.

 Psykiatrisk mot­tagning.

 Personal på skola: lärare, skolsköterska, psykolog, socionom, husmor, skolvärdinna, fritidspersonal.

 Ungdomsmot­tagning.

 Präst, diakon.

Nationella hjälplinjen: 020-22 00 60. Alla dagar kl 13–22.

SPES, Riksförbundet för Suicid Prevention: 08-34 58 73. Telefonjour varje dag kl 19–22

Självmordsupplysningen: Chatt vardagar kl 19-22. www.mind.se

Jourhavande präst: via 112. Alla dagar kl 21–06

Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80. Alla dagar nattetid, kl 21–06

BRIS – Barnens hjälptelefon: 116 111. Alla dagar kl 10-22

BRIS vuxentelefon – om barn: 077-150 50 50. Måndag–fredag kl 10–13

Jourhavande adoptionskompis: 020-64 54 30

Röda Korsets telefonjour: 0771-900 800. Alla dagar kl 14–22.

Röda Korsets mobilchatt SMS:a Kompis till 71 700. (kostar som ett vanligt sms). Vardagar kl 18-22 och helger 14–18.

Röda Korsets datorchatt: www.jourhavandekompis.se. Vardagar kl 18-22 och helger 14–18.

RFSL: Ring 020-34 13 16 eller skriv till boj@rfsl.se

Självmordsupplysningen: Chatt vardagar kl 19-22. www.mind.se

Så kan du hjälpa

Du kan rädda liv genom att räcka ut en hjälpande hand.

Så tveka inte att försöka tala med den som har självmordstankar.

Genom samtal kan du få personen att söka hjälp.

Varningssignaler för självmord och självmordsförsök är bland andra:

Förändringar i beteendet. Var alltid uppmärksam på om någon inte längre är sig lik eller om du oroar dig för personen.

Om personen är lynnig, ledsen, tillbakadragen, talar om hopplöshetskänslor, känner sig hjälplös och värdelös, inte bryr sig om sitt utseende, uttrycker dödstankar – exempelvis genom teckningar, berättelser och sånger – tar avsked av folk i sin omgivning och/eller ger bort ägodelar. En del ägnar sig åt riskfyllt och självdestruktivt beteende.

 Ibland kan en självmordsnära person upp­levas som ovanligt lugn av sin omgivning. Var uppmärksam på detta då det kan tyda på ett tyst ­beslut att fullfölja sin självmordsplan.

Källa: NASP