Gjorde sista intervjun

1 av 26
NYHETER

Radiojournalisten Lotta Bromé, 49, visste det inte då.

Men i maj 2008 gjorde hon den sista längre intervjun med Alice Babs.

– Det var strax innan hon blev sjuk och vi hade ett fint möte, säger Lotta Bromé.

Det var i slutet av maj och Lotta Bromé träffade Alice Babs tillsammans med dottern Titti Sjöblom.

– Hon var gäst i P4 Extra och hade ett år tidigare spelat in en dokumentär, Naturrösten, något som hon för övrigt hade kallats.

Lotta Bromé lärde känna Alice Babs redan på förskolan där de brukade spela albumet Den olydiga ballongen, en barnskiva som spelades in 1965.

– Jag tyckte att den var läskig – men älskade den! säger Lotta Bromé.

Alltid kvittrande och glad

De pratade naturligtvis om de storheter Alice Babs träffat och uppträtt med under hennes långa karriär.

Om Duke Ellington och Louis Armstrong.

– Jag kunde aldrig drömma om att jag, en liten flicka från Västervik, skulle kunna få träffa dem.

– Tror du inte att de aldrig hade kunnat drömma om att få träffa dig, sa Lotta Bromé.

Vissa trögtänkta perukstockar på 40-talet ansåg inte att den kvittrande Alice Babs var något bra föredöme för det uppväxande släktet. Dessutom var hon ju så förtvivlat ung. Att hon hade ett tonomfång på tre och en halv oktav betydde mindre.

Hennes utstrålning var alltid kvittrande och glad.

– Hon berättade om att det inte vara så lätt att vara "kvittrande och glad" när hon besökte Finland under kriget för att sjunga för dem som upplevt fasorna på nära håll.

Kungen väntade – på Alice

– Hon hade kunnat bli stor i USA. Både hon och hennes man erbjöds amerikanskt medborgarskap. Men hon tackade nej.

– Hon längtade alltid hem till familjen

Alice Babs blev hovsångerska 1972.

– Hon berättade att gamle kungen Gustaf VI Adolf brukade vänta på henne för en pratstund efter hennes föreställningar.

Fotnot: Hela intervjun med Lotta Bromé sänds  00,15 i Vaken med P3 & P4 i natt.

Redan nu kan du höra intervjun här

Utdrag från Lotta Bromés intervju med Alice Babs

Det började ju med joddelträning på väg hem från skolan sen har du sjungit med alla de stora, din idol Louis Armstrong och Duke Ellington. När insåg du själv att du hade en ovanlig röst?

– Jag har aldrig tyckt att jag har en ovanlig röst, det är därför jag har fortsatt att ta lektioner och lektioner och lektioner och det slutade ju med att jag fick en professor på akademin som undervisade mig därför att man öppnar dörrar inom musiken och blir intresserad och går vidare.

Från början hette du Nilsson men sen blev det Babs?

– Jag fick ett erbjudande att de ville att jag skulle sjunga på Cecil, en restaurang. Det passade ju inte för en skolflicka egentligen, men rektorn som hade hört mig sjunga i skolan och han sa "jag vet att du ska bli sångerska, men jag kan inte ge dig tillåtelse att göra det här, men tar du dig ett annat namn så vet inte jag det", sa han och satte upp fingrarna i luften.

Hur kommer det sig att det blev just Babs?

– Det berodde på fru Dagmar Sandström, som sa "jag tycker att du ser ut som en Babs". Jamen jag tycker att det låter trevligt tycker jag. Så när jag var ute på stan och hade min handväska med mig gick jag in i en affär och satte dit b-a-b-s på min väska, och så blev det!

Och så reste du jorden runt och det har du gjort under din karriär med olika världsstjärnor. Men hela tiden så har du vid sidan av den här musikaliska karriären haft familjelivet med din make Nils-Ivar och era tre barn.

Under karriären reste Alice Babs jorden runt och hade familjelivet vid sidan av, med maken Nils-Ivar och deras tre barn.

– Det får jag tacka honom för, för att han gifte sig med en flicka som han visste var sångerska och han har backat upp mig hela sitt liv och hjälpt mig och skrivit bra texter. Min trygghet i livet var ju Nils-Ivar och är fortfarande.

Den melodin ville Duke Ellington att du skulle framföra på hans begravning, låten Heaven, men det gick inte, det var för jobbigt.

– Ja, den ville Duke att jag skulle sjunga på hans begravning, men jag sa att det kan jag inte. Men den spelades, där fick jag plötsligt höra min röst. Och det sitter kvar.

Var är det för känslor som kommer, för jag ser att du blir ledsen nu också när vi talar om det?

– Det betydde så mycket, det var ju en helt vansinnig dröm som gick i uppfyllelse att få sjunga med Duke Ellington. En flicka från Västervik som överhuvudtaget hade framtidsplaner och fantiserade om att "jag kan sjunga jag med". Men aldrig att man skulle få vara med om det här.

Lyssna på intervjun i sin helhet här