De måste förbli människor

NYHETER

Tiggeriet håller på att förändra stadsbilden, hävdar forskare.

Men det är ingenting mot vad likgiltigheten kan göra med vårt inre.

Jag är min hutlöst dyra lokala ICA-handlare trogen.

Det är även mannen utanför entrén. Varje dag sitter han där. Och säger hej.

Och någonstans där, ett steg innan skjutdörrarna öppnas, sköljer den stora världsfrågan över mig.

Hur länge kan jag motivera för mig själv, och inför mitt barn, att jag tyst accepterar den omvälvning som tiggarna medfört?

Inte i stadsbilden – stadsbild känns som ett för tekniskt uttryck när det handlar om människor, föräldrar, mormödrar – utan snarare i medvetandet. 

Nej, jag skänker – med få undantag – inte pengar till tiggare.

Ja, jag önskar att de inte satt där och blev allt fler.

Men jag tror det finns hopp om mig. Innerst inne vet jag att jag borde böja mig ner och fråga vem mannen är, vad han gjort, vilka hans drömmar är.

Varför inte? För att det är banalt? Verkligen? Jämfört med det jag ägnade gårdagens lunch åt? Att i 30 minuter jämföra olika nyanser av vitt till våra vardagsrumsväggar.

■ ■ ■

Vad gör det med oss i förlängningen om vi vänjer oss vid att gå förbi alla dessa människor av kött och blod utan att ens notera dem?

Min 6-åring älskar vår ICA, särskilt smakbitarna med Gruyèreost och hyllan med serietidningar. Hon är ett nyfiket, intresserat barn. Hon tittar alltid på den hejande mannen, men har slutat att fråga om honom.

Har hon redan vant sig vid människor inlindade i filtar i stadens gathörn? Eller har hon nöjt sig med min initiala förklaring, hur vacklande den än var? Om att vissa har det sämre än vi, att det inte finns jobb till alla, att vi har tur som har allt.

Varför är jag så ängslig över att min beskrivning inte räcker till? Varför visar jag henne inte hur man egentligen gör? På medmänsklig nivå, inte EU-parlamentarisk. Det vill säga böjer mig ner.

Enligt Hans Swärd, professor vid Lunds universitet och fattigdomsforskare, måste man ställa saker i perspektiv till varandra.

Jag tycker mig åtminstone vara på väg.

Jag inser i alla fall att den moraliska ängslan som tiggarna tydligen framkallar i mig är ett mycket, mycket, mycket litet problem i förhållande till det elände de själva försöker kravla sig ur.

■ ■ ■

Som adoptivförälder har jag också fått insikt i att det finns betydligt mer desperata handlingar en förälder i nöd kan ta till än att lämna sina barn i ett skjul med mormor i Rumänien för att åka till Sverige och tigga.

"När ska du inse att du inte kan hjälpa hela världen?" sa en släkting i helgen när tiggeriet diskuterades efter en familjemiddag med delikatesser som aldrig nått den rumänska landsbygden.

Aldrig, hoppas jag. Om jag insåg det, skulle jag då ens höra att mannen utanför ICA sa hej? Skulle min dotter sluta att se honom? Den livssynen vill jag inte lämna i arv.

Ändå är jag inte, innan jag böjer mig ner, bättre än någon annan.

Att gå på ICA har blivit så tråkigt att jag börjat återanvända det vi har i frysen. En frys som heller aldrig skådats i ett rumänskt skjul.

Nej, jag har ingen lösning. Jag går som många andra och väntar på att sakkunniga inom EU ska hitta en.

Tills dess har min 6-åriga dotter ett provisoriskt förslag:

"Jag tycker att man ska ringa polisen och säga att de ska ge de fattiga gratis mat och gratis "bo"."

■ ■ ■

Kan vi vara överens om en sak? Om vi inte mäktar med att prata MED de tiggande, kan vi åtminstone prata OM dem? Så att de inte blir luft på våra gator utan förblir människor som vi hoppas ska slippa behöva sitta där.

Kan vi försöka besinna den reflexmässiga olust som sköljer över oss när vi ser ännu en ny tiggare i vår "stadsbild"?