– Varenda människa trodde jag var skyldig

66-åriga mannen om tiden i fängelset och lättnaden över att vara fri

1 av 5
NYHETER

MELLANSVERIGE. Han har papper på att han är friad, men han känner sig inte fri.

Den han vill dela glädjen med finns inte längre.

– När vi har pratat färdigt ska jag åka till hennes grav och berätta, säger han.

Mannen är dömd för att ha våldtagit sin egen dotter vid upp till 200 tillfällen under åren 1983–1990. Sedan anklagelserna riktades mot honom vid millennieskiftet, har han konsekvent nekat.

– Jag kan inte förstå varför hon säger att jag har gjort det. Frågan "varför" har jag ställt mig själv många gånger under mina tio år i fängelse.

Han tystnar och tittar ned.

– Många gånger. Många.

Berättade om nya övergrepp

Både tingsrätt och hovrätt fann dottern trovärdig. Domen vilade till stor del på saker som dottern berättat om i terapi flera år senare. Men för några år sedan började dottern att berätta om nya övergrepp, och nya gärningsmän. När säkerhetspolisen undersökte hennes historia fann man flera felaktigheter och till sist bestämde sig pappan, som släpptes efter att ha avtjänat drygt tio års straff, att begära resning.

– Man hade dömt mig på förhand. Varenda människa som var inblandad i utredningen hade gjort det, alla trodde att jag var skyldig, inklusive min egen försvarsadvokat, säger han.

”Behöver hjälp”

I dag kom beslutet.

Svea Hovrätt skriver att "trovärdigheten i målsägandens berättelse numera kan ifrågasättas".

– När jag läste det kom tårarna. Då grät jag. Det gör jag nu också när jag tänker på det igen, säger den idag 66-årige mannen samtidigt som han torkar bort en tår ur ögat.

– Det är som att jag har gått omkring med en tegelsten runt bröstet.

Han säger att han trots allt inte är arg.

– Jag tänker att hon är sjuk och att hon behöver hjälp. Och gällande det rättsliga. Jag tänker ju kräva skadestånd, men vilken summa är rimlig för att ha förlorat tio år av ditt liv? Det finns ingen sådan summa, säger han.

”Hon trodde på min oskuld”

Han berättar om de tio åren i fängelse. Hur arbetet, först inne i träverkstaden och de sista åren ute i trädgården, höll honom uppe. Men hur han saknade vardagen med sin familj. Hur han funderade på hur barnen mådde. Sorgen över att missa sex barnbarns födslar.

– Jag fick inte vara morfar eller farfar på tio år. Ett av barnen föddes precis innan en permission, så det barnet fick jag se som nyfödd, säger han.

Men mest av allt säger 66-åringen att han saknade sin fru. Hustrun, som inte var mamma till dottern som anklagade honom, dog under rättegången.

– Hon trodde på min oskuld in i det sista. Hon höll sig vid liv tillräckligt länge för att kunna vittna under rättegången. Hon dog bara timmar efter att hon hade suttit i vittnesbåset, säger han.

Mannen går ute på gräset i den femtongradiga värmen. Han ska snart åka till sina barn för att fortsätta firandet. Men först har han ett viktigt stopp.

– Jag ska åka till min frus grav. Jag ska köpa tio rosor till henne och berätta om det som har hänt. Jag köpte inte rosor åt henne tillräckligt ofta när hon levde, säger han.

Vet du vad du ska säga?

– Ja, säger han och börjar att gråta på nytt.

– Men jag vill inte berätta det. Det är mellan mig och henne.