Chatta med Patrik Nilsson, ytbärgare

NYHETER
Patrik Nilsson.
Patrik Nilsson.

Utdrag ur reportaget Mayday Mayday:

I ett hus i Visby låg Patrik Nilsson och sov djupt, som 19-åringar gör. Han var värnpliktig och inackorderad hemma hos en gotländsk familj inte långt från flygplatsen.

Den här natten knackade det på dörren klockan ett. Befälet hade ringt. Patrik skulle snarast infinna sig på flygplatsen där hans fyra helikopterkollegor var redo att lyfta efter larmet om att en färja hade sjunkit.

– Jag minns att jag sprang ner till flygplatsen, berättar Patrik, i dag chefsytbärgare vid Sjöfartsverket.

Då, i slutet av 1994, hade han ännu inte muckat. Han var baserad på F 17 i Ronneby men tillfälligt stationerad på Gotland.

Under värnpliktstiden hade han lockats till ytbärgarutbildningen av utmaningen, av helikoptrarna och den hårda fysträningen.

– Vi hade bland annat haft långdistanssimning till havs, och mycket träning i vattnet.

Nu skulle han på sitt första stora räddningsuppdrag. Yrvaken, efter bara två månader i tjänst.

– Jag tror inte att det hade hjälpt om jag så hade haft tio tidigare uppdrag.

I väntan på startordern diskuterades huruvida helikoptern skulle lastas med extra flottar och filtar.

– Jag förstod inte vad som var på gång men minns att jag kunde se ett stresspåslag på den övriga, erfarna, helikopterbesättningen.

Vid tvåtiden smattrade helikoptern över Gotlands östkust.

– Det var jäkligt blåsigt, och även för att vara natt kändes det extremt mörkt. Vi gick nordost. Sedan var det bara mörker.

Ombord fanns två piloter, en vinschoperatör, en navigatör, och en ytbärgare; 19-årige Patrik.

– Det var bara jag. Det var mitt jobb.