”Förändring måste börja med barnen”

Lennart Hellsing, 95, om kärleken, karriären och natten som slutade i häktet

1 av 3
Social ensamvarg Lennart Hellsing var den drivande kraften bakom forskningsbiblioteket Svenska Barnboksinstitutet som grundades 1965. ”Om man ska redogöra för vad man har gjort i livet. Ja, då har jag ju det att ta till. ­Sedan har jag gjort lite böcker också. Men det är det ju många som har gjort”, säger han.
NYHETER

Kärlek.

Cigaretter.

Och barnböcker.

Aftonbladet träffade Lennart ­Hellsing, 95, och pratade om ­meningen med livet.

Texten är skriven i januari 2015.

Från sitt arbetsrum, i den 235 kvadrat­meter stora lägenheten, ser han ut över Klara kyrkogård.

Eller ”framtiden”, som han kallar den.

Lennart Hellsing, 95, ler åt sin ­kommentar, och tänder en cigarett.

Hur länge har du rökt?

- Jag började sent. När jag jobbade på tidning. Då skulle man lämna artiklar från klockan halv fem, så alla rökte som galningar.

Och då började du?

- Ja, jag rökte pipa från början …

Lennart Hellsing avbryter sig själv genom att tända den slocknade cigaretten på nytt.

Sedan fortsätter han sitt resonemang:

- Det är ju inte nyttigt, säger de.

Vilket år är det vi pratar vi om nu?

- Jag började röka på 40-talet, slutet av 40-talet. Det var mycket krogar här runt i kring också. Det måste ju ­tidningsmän ha.

Söps det mycket?

- Nej, jag tycker inte det. Jag har aldrig haft några problem med alkoholen, direkt. Fast nog drack vi en del.

Vilken är din värsta fyllehistoria?

- Fyllehistoria? Ja, jag har inte några sådana just … Den enda som det blev riktiga löpsedlar om var när vi lånade en båt en gång.

- Vi åt middag hos Kaj Bonnier på Djurgården och sedan skulle folk över till Söder. Men då måste man ju åka runt hela stan. Så vi lånade en båt. Sex killar tror jag vi var. Rune Ericson, Stig Dagerman och jag. Och några andra.

Lennart Hellsing skrattar åt minnet.

- Men det visade sig att någon hade ringt och sagt att några glada gossar var ute på sjön - och att det nog inte var vår båt. Meningen var ju att vi skulle åka tillbaka med ­båten. Men när vi kom till Finnboda varv så blev vi omringade av poliser. Och så fick vi åka ­direkt till Kronobergshäktet och sova över. ­Sedan stod det på löpsedlarna dagen därpå.

Vad stod det?

- ”Sex författare på roddtur efter en våt middag hos Bonnier.”

Delade du cell med Stig Dagerman?

- Nej. Men vi blev dömda till 40 dagsböter à två kronor. Men det avskrevs senare eftersom det visade sig att alla sex ­saknade en fast bostad.

När var det här?

- 1946.

Var det mycket dekadens då, opium och absint?

- Nej, men brännvin var det ju och vanligt vin. Det kostade tre kronor ­flaskan då.

Vem var din bästa vän?

- Jag hade en kompis som var ­målare, som har gjort de där tavlorna (pekar på en vägg). Han hette John Wipp. Vi ­hyrde en ateljé tillsammans i Gamla stan. Hans mormor var syster med Strindberg så de hade lite Strindberg-saker där som plötsligt blev dyra. Ja, det var mycket bohemiskt. Men jag blev ­lite trött på det.

Varför blev du trött?

- Det var jobbigt att inte ha någon fast punkt. Det var 30 grader kallt ute. Och vi hade bara en järnkamin att elda i. Det fanns vissa byggen på Söder där vi kunde hitta plank­bitar, som vi ­släpade över Slussen. Det var ganska ­jobbigt.

Vem är din bästa vän i dag?

- Nu är alla döda. I min ­ålder finns det väldigt få kvar. Jag hade en del skolkamrater - faktiskt - som jag brukade träffa ­någon gång varje år. Men de är ­döda nu.

Hur känns det?

- Ja, man har ju andra, yngre vänner.

Vilka ögonblick från ditt liv är det som har varit de bästa, som dröjer sig kvar?

- Ja, jag vet inte. Att man tänker sig att man har gjort någon slags nytta. Kanske när det blev klart med Barnboksinstitutet, det tog rätt många år att få i gång.

Känner du en stolthet över det?

- Nä, men om man tänker sig att det kommer en gubbe som säger att man ska redogöra för vad man har gjort i livet. Ja, då har jag ju det att ta till. ­Sedan har jag gjort lite böcker också. Men det är det ju många som har gjort.

Men känner du stolthet?

- Ja, lite grann.

Varför har du valt att fokusera på barnlitteratur?

- Om man vill ändra på samhället så måste man börja med barnen. För ­sedan är det kört, på något vis. Allt ­måste börja med barnen, annars blir det ingen ordning på den här världen.

Känner du att du har fått ordning på världen nu?

- Nej, absolut inte. Men jag tror fortfarande att det är oerhört viktigt att börja med barnen.

Tänkte du så redan när du började skriva på 40-talet?

- Nej, men ganska tidigt.

Tror du att det hänger ihop med kriget?

- Ja.

Varför det?

- Det var inte roligt med det där kriget. Jag minns att jag hörde Hitlers tal på ­radion redan under 30-talet. Då tänkte jag att ”den ­galningen måste man ­motarbeta. Han är inte klok”. ­Sedan kom ju kriget, ­mycket riktigt.

Var du rädd för att kriget skulle ­komma till Sverige?

- Ja, det är klart. De kunde ju ha gått rätt igenom Sverige. Vi la ut 72 000 ­minor längs med gränsen. Men jag ­undrade om vi hade stått emot.

Vilka skulle du ha röstat på om det hade blivit extraval?

- Nu är det ju svårt att säga. Jag har ju varit socialdemokrat. Men de har ­sina sidor också. I alla fall skulle jag ­inte rösta på SD.

Varför då?

- Nej, men SD är ju ett hopplöst gäng.

När grät du senast?

- Jag är inte riktigt den gråtande ­typen.

Vilken är den tyngsta perioden i ditt liv?

- Mitt första äktenskap.

Varför då?

- Vi var väldigt olika och hade ingenstans att bo. Vi hade två väskor och så bodde vi hos kompisar.

När är du som lyckligast?

- Ja, jag har det ganska bra nu. Visserligen talade jag med Kronofogden i går, men det var ingen allvarlig grej, tyckte jag.

Varför pratade du med Kronofogden?

- De vill ha mera pengar. Jag har skickat dem, men de hade inte kommit fram. Jag har ju det ganska bra nu. Men samtidigt är det tråkigt att jag inte kan röra mig som jag vill. Jag åker mest bil. Men jag har inget att beklaga mig över.

Är du rädd för döden?

- Nej, man får vara nöjd med att man har levt i över 90 år.

Du och din hustru Yvonne har varit gifta i över 60 år. Vad är hemlig­heten?

- Det kanske är fantasilöshet, initiativlöshet, att bara hänga med (skratt). Nej, men vi har ju haft jobb var för sig. Hon är ung också, hon är bara 85. Sedan har vi ju fem barn, det binder ihop. Vi har aldrig haft några stora problem.

I en intervju beskrev hon dig som en solitär. Är du det?

- Ja, vad menar hon med det, hur är man då?

Jag vet inte riktigt. En ensamvarg.

- På ett sätt är jag det, på ett annat sätt inte. Jag tycker jag är rätt social. Jag sysslar med sociala saker. Men på ett sätt kanske jag är konstig.

- Det är en konstig släkt. Jag är lite av en Bergslagsbo, lite finne, lite svensk och lite vallon, och min mormors mor var mulattska och född 1840, så jag är ­lite afrikan också. Hon kom från Skottland och var född i Västindien någonstans. Hennes föräldrar var säkert ­slavar så jag är slavättling också. Det kanske är den där blandningen som gör att Yvonne tycker jag är en solitär.

Vad tror du är meningen med livet?

- Det är en komplicerad grej.

Utveckla.

- Det har ju visat sig att om man tränger in till minsta medfödd partikel, så ligger människans dna väldigt nära grässtråets. Så det gäller att finnas till, på något vis. Det är den enda ­meningen som jag vet. Det gäller att finnas, och fortsätta finnas till, genom att skapa nya grässtrån.

Finns det någonting du ångrar i ditt liv?

- Det borde finnas ganska mycket som jag ångrar - men egentligen inte.

Det här är jag

Namn: Lennart ­Hellsing.

Ålder: 95.

Bor: I en lägenhet på 235 kvadratmeter i centrala Stockholm.

Yrke: Författare, översättare, litteraturkritiker.

Familj: Frun ­Yvonne Lombard och fem barn samt barnbarn.

Bakgrund: Lennart Hellsing debuterade på ­40-talet. På hans cv finns i dag ett hundratal böcker, skivor, pjäser och översättningar. Han är främst känd som barnboksförfattare, bland annat för ”Krakel Spektakel”.

Aktuell: Fick nyligen Svenska Akademiens stora pris.

Det här är min dag

08:00 Vaknar. Men ibland somnar jag om.

09:00 Dricker te och äter frukost.

10:00 Sitter vid mitt skrivbord. Skriver lite ­eller läser lite.

12:00 Jag äter inga stora luncher om det inte är något särskilt. Jag kanske äter filmjölk.

13:00 Jag sitter på mitt rum och skriver lite. Jag tittar ut över kyrkogården, framtiden.

18:00 Äter middag. Sedan är det tyst och lugnt. Då kan man jobba på allvar. Det tar några timmar att komma in i en dag, så det kan bli sent. Jag arbetar ofta på kvällarna och nätterna.

01:30 Somnar. Ibland dricker jag te innan.