Simon Bank: Frankrike står inför sin största utmaning

”Våldsideologier lever på utanförskap – och där bär politikerna det totala ansvaret”

1 av 44 | Foto: Andreas Bardell
Kosherbutiken dagen efter gisslandramat.
NYHETER

NICE. Den akuta skräcken dödades med chockgranater och automatvapen.

I går stod Frankrike upp och sa ”Je suis Charlie”.

I dag står Frankrike kvar och undrar hur många som säger ”Je suis Kouachi”.

Känslan av overklighet förstärks där livet går vidare som vanligt. Attentatet mot en tidningsredaktion i Paris elfte arrondissement kom samma dag som det franska folket var på väg ut till vinterrean, för att fynda kläder eller tv-apparater, samma dag som den excentriske bråkstaken Michel Houellebecq gav ut sin nya roman "Soumission", om ett framtida land under muslimskt styre.

Under de här dagarna har jag rört mig i ett annat Frankrike, men samma.

När jag bad min tidningshandlare om Charlie Hebdos senaste nummer slog han ihop händerna för att visa hur snabbt de sålt slut. En äldre kvinna i kön suckade och skakade på huvudet: C’est grave, det är allvarligt. På tidningsståndets vägg fanns ett anslag som meddelade att landets alla tidningsförsäljare stod enade i sin övertygelse att fortsätta sprida det fria ordet.

Allt har rört sig i ultrarapid. I barerna rullar nyhetssändningarna bakom disken, på uteserveringarna pratar alla om vad som hänt och händer.

Det här är ett skakat, skräckslaget land. Och det är verkligen inte vilket land som helst.

Frankrike är den västerländska, moderna kulturens vagga. Voltaires land. Det ideologiskt sekulariserade, som kramar vad man kallar laïcité, åtskillnaden mellan politisk makt och religionen, som en absolut grundprincip.

Dagen efter det vidriga illdådet på – den ofta sladdrigt provokativa – tidningen Charlie Hebdos redaktion stod Frankrike inför ett krav om att återvända till kärnan av allt. Det var ingen slump att nästan alla de stora tidningarna återvände till ett och samma nyckelord: De skrev om liberté, om frihet, om värderingar som avrättats, hotats, är nödvändiga att strida för.

Den kvällen var vi många som samlades på de öppna platserna och torgen över hela Frankrike. I Nice höll borgmästare Christian Estrosi – en före detta minister i Sarkozys högerregering – tal på Place Garibaldi, vi var ett par tusen där i kvällsmörkret. Estrosi gick runt och tog många av oss i hand, vi bytte kindpussar, han pratade om samma sak som alla hederliga politiker och makthavare gjorde:

Om enhet, om det gemensamma inför en fiende som kommer både inifrån och utifrån.

– Enhet är vårt bästa vapen, ekade president Hollande i går.

De fem tysta minuterna bröts av att alla stämde upp i marseljäsen, en sång om blodiga fanor för friheten. I Oslo höll man upp rosor för att markera motståndet mot den kristet förvirrade terrorismen, här höll man upp pennor för att försvara det fria ordet mot en vidrigt våldsam islamistisk extremism.

– Nice är tryggt, men nästa gång kan det hända här, sa en märkbart skakad bordsgranne på ett kafé i gamla stan i Nice.

Innan vi ställer upp våra försvarsmurar, i Norge, i Frankrike, i Sverige, måste vi bestämma vad det är vi försvarar.

La Liberté, förstås. Friheten och öppenheten i ett generöst humanistiskt samhälle. För att inget annat är värt att döda och dö för.

Frankrikes beredskap är god på så många sätt. Säkerhetsmässigt, polisiärt, militärt. Men också intellektuellt. Ur ett svenskt perspektiv är det slående att se skillnaden mellan den vardagliga debatten här och hemma. Argumenten slipas mot fascism och xenofoba hållningar, det finns ett etablerat språk för att slåss mot trångsyntheten och det är fullt möjligt för pseudorasistiska filosofer att sitta i en tv-soffa och diskutera det framväxande landet mot motkrafter som av nödvändighet tvingas bli starkare, vassare.

De vet vad kriget innebär. De vet vad kolonialism är, de har en modern historia där de stått i båda ändarna av det totala våldet.

Det finns en tradition av politisk satir i Frankrike, jag uppskattar spetsen i en humoristiskt spetsig veckotidning som Le Canard Enchainé, men har aldrig brytt mig om att köpa Charlie Hebdo, som pendlat mellan briljans och osmaklig provokation.

Det här landet är multikulturellt i grunden, de kommer aldrig att kunna bli något annat. Men människor här pratar om inbördeskrig, om ett polariserat och splittrat land där svikna, unga förortsmän åker som krigare till Syrien eller Irak och kommer hem som krigsmaskiner. I går vimlade hela Nice av skyltar med budskapet ”Je suis Charlie”; taxibilar, kvarterets slaktare, restaurangerna, modevaruhuset La Fayette. Det finns många Charlie i dag, men det finns många Kouachi också.

Beredskapen för det utanförskapet är sämre, den politiska kraften bär ett totalt ansvar för det misslyckandet.

Houellebecq är inte den förste som skrivit om ett muslimskt styrt Frankrike. Förra vintern läste jag den muslimske förortspoeten och rapparen Abd Al-Maliks senaste roman, där han skriver om en fransk president som blir påkommen med att ha konverterat till islam. Han är fortfarande samma sorts man och politiker, men blir plötsligt bemött som en halvkriminell fara för landet.

Det var expresidenten Nicolas Sarkozy som mässade om kriget mot förorterna under upploppen, som pratade om ”slödder” som skulle ”tvättas bort med högtryckstvätt”.

Det är unga män i utanförskap, i eftervågorna av övergrepp och kuvade liv, som hittar sitt större sammanhang i extremistiskt vulgärreligiösa våldsideologier. De blir hellre martyrer för någonting än kuvade för ingenting. Varken de eller vi kan någonsin skydda oss mot våldsmännens attentat, men både de och vi kan skydda oss mot logiken som ligger bakom dem.

I går ekade skottsalvorna i Paris, i morgon står Frankrike kvar med utmaningen att bygga ett inkluderande, enat samhälle med frihet för alla som vill frihet.

Det landet kommer aldrig att byggas med en högtryckstvätt.