Salme, 95, höll på att törsta ihjäl på sjukhus

"Läkarna fick inte sista ordet. Annars hade mamma varit död".

1 av 4 | Foto: Andreas Hillergren
Salme med sin sambo Matti.
NYHETER

Två gånger dömde läkarna felaktigt ut Salme Thylander, 95, som döende. Hon fick därför varken mat eller vätska på sjukhuset.

– Mamma höll på att törsta ihjäl, säger Arne Moberg.

Men patientförsäkringen LÖF anser inte att hon lidit skada och nekar henne ersättning.

Vi träffade Salme igen två år senare.

Det var i september 2012 som Salme Thylander, 95, i Bara bröt lårbenet. Inom kort drabbades hon av två hjärtinfarkter, lunginflammation och hjärtsvikt.

Efter två veckor på Skånes universitetssjukhus bedömdes hennes allmäntillstånd som så illa att hon inte skulle överleva. Hon ordinerades därför palliativ vård - vård i livets slutskede.

Livsuppehållande behandling skulle upphöra. Under fyra dygn fick Salme varken vätska eller näring.

På barnens begäran flyttades hon till lasarettet i Trelleborg. Där bedömdes hon åter som döende.

Enligt journalen önskade Salme själv avsluta all livsuppehållande behandling.

– Mat, dryck, dropp - allt skulle bort. Vi fick inte ge henne något, eftersom det skulle förlänga hennes lidande, berättade dottern Annika Persson.

Fem dygn utan vätska

Läkarna bedömde att Salme skulle dö inom ett till sju dygn. Annika grät.

I fem dygn låg Salme utan vätska. Hon vred sig i ångest. Arne Moberg filmade sin mammas vånda. Salme ser förvirrad ut på filmen. Hon ter sig plågad och klamrar sig fast i sänggallret.

Annika låg tätt intill sin mamma och höll om henne en dag, när Salme viskade ”Törstig, törstig”, berättade Annika. Hon började droppa vatten med en liten svamp i Salmes mun. Annika frågade: ”Är det gott mamma?”. ”Klart det är”, svarade Salme.

Kvicknade till istället

Barnen fortsatte att ge henne alltmer vätska – mot läkarnas ordinationer. Salme fördes till den palliativa avdelningen för att dö.

Där kvicknade hon i stället till.

Morfinet som hade gjort henne omtöcknad togs bort. Barnen började mata Salme med gravad lax och grönmögelost. Salme drack öl. Och kaffe. Och klämde i sig en gräddbakelse med god aptit.

Efter två månader på sjukhus kunde Salme lämna den palliativa avdelning dit hon kommit för att dö – levande.

– Vi följde vår intuition. Vi känner ju vår egen mamma bäst. Läkarna fick inte sista ordet. Annars hade mamma varit död nu. Hon har fått två år med ganska bra livskvalitet tycker jag, säger Arne Moberg.

”Har ett bra liv nu”

Aftonbladet träffar Salme igen, två år senare. Hon sitter i rullstol och har hjälp av hemtjänsten två gånger per dag. Resten av tiden tar sambon Matti Carlsson hand om henne. Varje dag går han ut med Salme i rullstolen, flera timmar. I vinter har det dock varit lite svårt med blåst, regn och kyla.

– Mamma har ett bra liv. Hon är lite förvirrad, men hon är ju ändå 95 år, säger Arne Moberg.

Han anmälde händelserna till Patientförsäkringen LÖF. Men LÖF bedömde att Salme inte utsatts för ökat lidande av den palliativa vården. Hon kan därför inte få ersättning.

 – Jag tycker morsan ska få ersättning. Hon har fortfarande för sig att hon varit död. Det är mycket i det här som är märkligt, säger Arne, som ska överklaga beslutet.

”Har fått god omsorg”

Arne Moberg gjorde även en anmälan om fel i vården till Socialstyrelsen.

Båda sjukhusen försvarar i sina yttranden besluten om palliativ vård. Läkaren på Trelleborgs lasarett hänvisar till att han hade två samtal med Salme om att hon ville avsluta den livsuppehållande behandlingen.

Då dåvarande chefläkaren vid Skånes universitetssjukhus anser att Salme fått god omsorg och att de bedömningar som gjorts avseende vårdnivå var välgrundade.

Att Salme överlevde är dock det stora beviset på att läkarna hade fel om henne.

FAKTA

VET MER/Palliativ vård:

• Vård i livets slutskede, när patienten är döende.

• Man botar inte, eftersom det inte går, eller förlänger livet med behandling, men ger symptomlindring.

• Målet: Att lindra patientens lidande och förbättra livskvaliteten.

• En aktiv vård som inriktar sig på personens fysiska, psykiska, sociala och existentiella behov.

• Man ska måna om att patienten får optimalt med vätska, näring och symptomlindring för att säkra högsta möjliga livskvalitet. Fokus ska vara på patientens bästa.

Källa: Carl-Magnus Edenbrandt, läkare och ledamot av styrelsen för Svensk förening för palliativ medicin, Aftonbladet 20121212.