’Varför sa du inget, Kristofer?’

Varken kompisar

, familj eller lagkamrater hade anat något.

På utsidan var allt bra, ja kanske bättre, än för de flesta 19-åriga killar.

Kristofer Gustafson var en populär, snygg idrottsgrabb, lång och gänglig med glimten i ögat. Han hade alltid haft många kompisar, en kärleksfull familj och gott om intressen. Bland vännerna var han känd som ”Guzen” – en kille som var omtänksam och gärna hjälpte till om någon hade problem.

Sommaren innan han dog såg ljus ut: han hade flyttat hemifrån och bodde med sin flickvän. Han jobbade på ett lager där han hade mycket kul med jobbarkompisarna. Och han var lika fotbollsintresserad som någonsin.

Ändå stod han där uppe på den ödsliga byggnaden mitt i augustinatten. Och såg ingen annan lösning än att hoppa.

Kvar finns chocken och frågorna hos alla som älskade honom.

– Jag anade ingenting. Vi brukade ändå kunna prata om det mesta, och hjälpte varandra om någon hade problem, säger Andreas Hallman, 22, en av Kristofers närmaste vänner.

– I början kunde jag bli så arg på honom: Varför sa du inget till mig, Kristofer?

Mer än dubbelt så många pojkar som flickor tar livet av sig. Under åren 1992–2001 tog 261 pojkar i åldern 10-19 år sitt liv. 235 av dem var mellan 15 och 19 år.

De båda kompisarna

bodde i samma villaområde i den lilla orten Grillby nära Enköping. De lekte redan som bebisar. Andreas var tio månader, Kristofer några månader äldre. De följdes åt från rollspel med gosedjuren och muffinsbakning vidare till fotbollsträningar och hemgjorda videosketcher à la Glenn Killing.

Den sista våren och sommaren jobbade både Andreas och Kristofer skift och träffades ungefär varannan vecka. De pratade ofta i telefon.

Andreas blev en av de sista som såg Kristofer i livet. Det som skulle bli hans sista kväll såg de en fotbollsmatch i Örebro tillsammans med två kompisar. Att åka femton mil var ingenting för att heja på favoritlaget Hammarby.

– Kristofer kom åkande på sin cykel och verkade precis som vanligt. Lite stressad kanske, för han kom precis från jobbet. I bilen drack vi några pilsner, och på matchen hejade Kristofer på som vi andra. I efterhand hörde jag av ett par andra att han gått ifrån ett tag – kanske en kvart – och när han kom tillbaka var han lite rödögd. Troligen hade han gråtit. Men jag märkte aldrig det, jag var så inne i matchen, minns Andreas.

Väl hemma i Enköping var Andreas trött – något han skulle ångra länge efteråt.

– Jag hade lovat Kristofer att sova över, men jag kände mig jättetrött och skulle dessutom upp tidigt. Så jag sa att jag ändrat mig och skulle hem. Han sa bara på typiskt Kristofervis att ”Det är lugnt”. Det var det sista jag såg av honom.

Kristofer Gustafson tog sitt liv den 4 augusti 2000. Samma år tog ytterligare 43 barn och ungdomar upp till och med 19 år sitt liv. 21 av dem var killar mellan 15 och 19 år.

När vännerna skiljts åt

gick Kristofer till Statt i Enköping med en annan kompis, där träffade han också sin tjej. Kompisen berättade efteråt att inte heller han märkte något särskilt med Kristofer.

Under natten hände något som gjorde att Kristofer inte åkte hem. I stället tog han sin cykel och åkte i väg de nästan två milen till Grillby.

Där klättrade han upp i en hög silo, vars siluett står högt över de andra husen. Där tog han steget ut i mörkret.

– Det blev en sådan chock när jag fick veta det dagen efter. Jag bara cyklade omkring, ensam. Det tog en bra stund och ett par telefonsamtal innan jag förstod och tårarna kom. Jag hade ingen tanke på att han kunde vara deprimerad, säger Andreas.

Pojkar väljer ofta mer drastiska metoder än flickor när de tar sitt liv. Pojkarna hänger sig eller skjuter sig. Men skillnaderna håller på att försvinna.

De första två åren

var värst. Men Kristofers kompisar hade stor hjälp av varandra tiden efteråt.

– Vi pratade mycket om det som hänt, och det var väldigt viktigt. Ingen hade tänkt på att något sådant här över huvud taget kunde hända. Och ingen hade märkt något annorlunda med Kristofer.

– Jag hade svårt att sova i början, trots att jag grät så att jag var helt slut. Det hände att vi kompisar sov över hos varandra. Stundtals var jag deprimerad. När jag var ute och festade till exempel, och började prata om Kristofer, så började jag gråta direkt.

En sak som gjorde sorgen något lättare att stå ut med för alla vänner var att Kristofers föräldrar, Leif och Inger, ordnade en minnesstund redan samma kväll. Där fick alla veta vad som hänt, och också att de var välkomna hem till dem när de ville.

För föräldrarna och Kristofers syster Sofia var Kristofers död ofattbar. Även de hade tyckt att Kristofer verkat optimistisk inför framtiden. De beskriver sig som en trygg familj där det var naturligt att visa kärlek och bry sig om varandra. Mamma var förskollärare, pappa lärare och fotbollstränare. Barnen fick alltid mycket stöd. De fick skjuts till olika aktiviteter, och kompisarna var alltid välkomna hem.

Kristofer var en glad, omtänksam kille som gillade att skämta. Han hade alltid full fart med fotboll, ishockey – och ett tag tävlingsdans i bugg.

Leif och Inger har fortfarande svårt att förstå att någon som deras pojke inte orkade leva.

– Vi grubblar fortfarande på vad han bar inom sig. Man tror på något sätt att det bara kan hända när barn har en svår uppväxt. Men vi har förstått att vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa. Vi är övertygade om att det var en impulshandling, som berodde på att han var deprimerad.

Ungdomar som dricker eller använder droger kan tappa omdömet och göra självmordshandlingar för att de i stunden tappar impulskontrollen.

Föräldrarna visste

det kompisarna aldrig anat: att Kristofer varit nära att göra samma sak två år tidigare, i augusti 1998.

– En natt vaknade vi av att Kristofer stod vid vår sängkant. Han berättade att han varit uppe på taket till silon och att han tänkt hoppa. Han lämnade ett avskedsbrev till oss, säger Inger.

Rösten bryts när hon berättar att Kristofer skrivit att han haft de bästa föräldrar som finns, att de alltid ställt upp, och att ingen skulle känna skuld. Det sista hade han också skrivit i ett brev till sin tränare och sina lagkamrater i fotbollslaget.

Föräldrarna bäddade ner Kristofer, chockade av vad de fått veta. Nästa morgon ringde Inger barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen. De fick komma direkt. Men läkaren tyckte att det var onödigt att lägga in Kristofer, eftersom han hade så bra stöd av familjen. I stället gick hela familjen tillsammans på fyra samtal med en läkare.

– Efter det sa Kristofer ”Nu har jag pratat klart, jag är nöjd”, berättar Leif.

Men inte heller genom samtalen fick föräldrarna några verkliga ledtrådar om vad deras son kände.

Fyra av hundra pojkar 16–17 år gamla har någon gång gjort ett självmordsförsök. Sex av tio av dessa var deprimerade.

Leif och Inger

försökte hålla koll på sin son utan att vara bevakande – de observerade hur han mådde, att han åt ordentligt, att han hade roliga saker att göra.

– I den åldern är det svårt att veta vad som är normalt och vad som hör till utvecklingen. Han sov lite länge ibland och kunde vara irriterad. Men när vi frågade hur han hade det blev han arg. Men vad är vanlig tonårsilska? På det hela taget verkade han nöjd med livet, säger Leif, som minns hur de hjälpte honom att flytta, med flyttlasset fullt av Ikeamöbler.

Möbler som de allt för snart fick köra tillbaka till sin egen gillestuga. Ingen har orkat börja sortera bland möblerna – kanske blir det av i sommar.

– Hans dröm var att jobba på Ikea. Han älskade att bygga ihop saker från grunden. Han ville alltid sätta ihop möblerna vi köpt, säger Inger.

Tårarna rinner när hon minns hur hon hjälpte Kristofer att skriva en förfrågan om praktikplats på just Ikea.

Kristofer tog studenten på det naturvetenskapliga programmet, gjorde lumpen och hann ha ett par olika jobb innan han inte orkade längre. Varför vet bara han själv.

Hos barn och unga är självmordsprocessen oftast kortare än hos vuxna. De unga kan också pendla snabbt mellan att vara förtvivlade till att uppträda normalt, vilket gör det svårare att upptäcka om det finns en risk för självmord.

Andreas tänker

ofta på sin vän. Fortfarande kan han grubbla över att han inte borde ha åkt hem den där natten.

– Men nu kan jag också tänka på glada minnen. Kristofer var en kul person som hittade på mycket roligt. Och jag har inga skuldkänslor nu – jag visste ingenting om hur han mådde, så vad kunde jag ha gjort?

Hemma hos föräldrarna är Kristofer fortfarande närvarande, genom små saker. I badrummet finns hans handskrivna skylt över en handdukskrok: ”GUZEN”.

På en stol i hallen sitter ett par av Kristofers mjukisdjur – favoriterna var sälar. Och alla kort med glada barndomsminnen är en tröst för hans mamma och pappa.

– Vi kommer aldrig att förstå varför han inte orkade leva vidare, säger Leif och Inger. Förstod han inte hur mycket vi älskade honom? Har vi inte haft det bra? Ändå räckte vi inte till. Vi har ändå varandra kvar, och Sofia – och vi är väldigt rädda om varandra.

Ur Kristofers avskedsbrev till sina föräldrar som han skrev augusti 1998, den gången han inte hoppade:

”Det är inte på grund av er som jag tagit detta beslut utan det är jag som inte orkar mer. När jag skriver detta ska jag precis gå till silosen och hoppa. Ni har varit det finaste jag haft och ni har alltid hjälpt mig. Jag älskar er utöver allt annat, men det hjälper inte nu. Hej då, Kristofer”

Han skrev också några önskemål angående sina ägodelar:

”Karlsson får inte komma bort (hans stora favoritgosedjur, en säl, som numera finns hos systern Sofia).

Bajengrejerna ska användas.

Jag vill inte att ni ska låta mitt rum stå som det varit – utan använd sakerna.”