Karin, 90, hittades döende på hemmet - av anhöriga

Maria: Min gammelmoster måste ha lidit fruktansvärt

1 av 2 | Foto: JERKER IVARSSON
”Visst, hon var gammal men ingen ska behöva dö så”, säger Maria Andersson.
NYHETER

Karin Albertsson, 90, andades stötvis i sin säng.

Hon hade då en hjärtattack, blodsockret var i botten och hon var uttorkad.

När systerdottern kom till äldreboendet fick hon en chock och ringde ambulans.

– Min moster var i det närmaste döende och man lät henne bara ligga utan någon hjälp, säger Anita Andersson som anmält personalen till IVO.

Karin Albertsson var änka sedan länge och bodde i en egen lägenhet i Solna där hon klarade sig med hjälp av hemtjänst, trots att diabetessjukdomen tvingat henne att amputera ett ben.

– Det var naturligtvis tråkigt men min gammelmoster grävde inte ner sig för det, berättar Maria Andersson.

Fick en infektion

Men några dagar före sin 90-årsdag i december blev Karin inlagd på sjukhus för en infektion. Efter det flyttades hon till korttidsboendet på Skoga Äldrecentrum i Solna.

– Där blev Karin ännu mer levnadsglad och positiv. Hon lärde känna nya personer och var nästan alltid i dagrummet.

I slutet av februari beviljades hon permanent boende, men på en annan våning. Enligt de anhöriga ville Karin plötsligt inte längre lämna rummet eller träffa andra.

När systerdottern Anita Andersson för några veckor sedan hälsade på kände sig Karin hes och konstig.

De anhöriga fick information om att man misstänkte urinvägsinfektion, men något urinprov togs inte.

När flera dagar utan telefonkontakt gått åkte Anita och hennes dotter till äldreboendet där de andra vårdtagarna satt i dagrummet. Karins dörr stod på vid gavel.

”Fick ingen reaktion”

Hon beskriver mosterns tillstånd i en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg:

"Hon andades stötvis och det rosslade i bröstet, hon var inte kontaktbar. Vi försökte ropa på henne och ruska liv i henne men fick ingen reaktion."

Anita förklarar att hon träffade en sköterska som sa att hon var på väg att ge Karin antibiotika. Men när ingen kom till rummet ringde systerdottern till slut efter ambulans.

På Karolinska sjukhuset konstaterades att den 90-åriga kvinnan hade feber, lågt blodsocker på gränsen till koma, lunginflammation, hjärtinfarkt, njursvikt och var kraftigt uttorkad.

– På natten berättade läkarna att Karin troligtvis haft hjärtattacken två dagar tidigare. De satte in lindrande morfin för att motverka ångest men kunde inte göra mycket mer för gammelmoster, berättar Maria.

Familjen är tacksam mot ambulanspersonalen och KS men vill att äldreboendets agerande ska granskas.

Intern utredning

"Man har alltså inte tagit något urinprov, man har inte kollat blodsockret under dagen, man har inte kontaktat oss anhöriga eller sett till att hon fått vård. Man har heller inte sett till att hon fått tillräckligt med vätska och näring", står det i anmälan.

– Både anhöriga och gamla ska kunna känna sig trygga med att personalen gör sitt jobb. De har inte på något sätt beklagat sitt agerande.

Aftonbladet har sökt både ansvarig- och ställföreträdande verksamhetschef på Skoga Äldrecentrum, utan resultat.

Men Samuel Klippfalk (KD), ordförande i omvårdnadsnämnden, bekräftar att ett fall från Skoga Äldrecentrum utreds.

– Jag vet att det pågår en intern utredning på grund av ett fall med en person som kan ha kommit in för sent till sjukhus. Men man har inte gjort hela pusslet.

Han förklarar att Solna får in IVO-anmälningar ett par gånger per år och att kommunen har ett system där varje politiker i omsorgsnämnden är kontaktperson för ett vårdboende för att ha en löpande god dialog.

”Hon måste ha lidit”

– Men alla fall är olyckliga. Tyvärr, så länge människor är inblandade går det inte att bygga ett idiotsäkert, vattentätt system.

Maria och hennes mamma har börjat tömma Karins rum, men det har varit smärtfyllt.

– Visst, hon var gammal men ingen ska behöva dö så. Man låter väl inte någon som rosslar bara ligga där? Min gammelmoster måste ha lidit fruktansvärt, säger Maria som själv arbetar inom hemsjukvården.

Viktigast är att vara lyhörd, menar hon.

– För mig är det viktigast att fråga hur de äldre mår. Om de svarar dåligt frågar man alltid lite mer. Man måste stanna upp och lyssna.