Fy tusan! Vad vi svär, nuförtiden

Språkforskare: Vi blir allt grövre i mun

SVÄRFÖRÄLDRARNAS FEL? Syskonen Johan, Anna och Wilhelm svär - men inte så ofta. ”Jag är ju svärpolis”, säger Johan, 8 år.
Foto: CAROLINA BYRMO
SVÄRFÖRÄLDRARNAS FEL? Syskonen Johan, Anna och Wilhelm svär - men inte så ofta. ”Jag är ju svärpolis”, säger Johan, 8 år.
NYHETER

Vi svär som aldrig förr, och svordomarna blir allt grövre.

– Tusan var ett ganska fult ord, i slutet av 1800-talet. Idag hämtar vi inspiration från kön, sex och avföring, säger språkforskaren Ulla Stroh- Wollin.

När din medeltida släkting blev riktigt förbannad drog hen till med kraftuttryck som Vår Herres fem sår!  Inte direkt chockerande idag, men annat var det på 1500-talet.

– Det fanns en period från den lutherska reformationen och ungefär tvåhundra år framåt då det var väldigt fult att svära vid Gud, säger Ulla Stroh-Wollin, docent i nordiska språk på Uppsala universitet.

– Man hamrade in i folk hur fult det var att missbruka Herrens namn. Istället tog man djävulen till hjälp. Fast man kallade honom till exempel raggen eller pocker, vilket från början syftade på (smitt-) koppor eller syfilis, berättar hon.

Men, Herregud!

När kyrkans grepp lossnade mot slutet av 1700-talet, avspeglade det sig i språket.

– Det var som om proppen gick ur. Gud! och Herregud! blev populära kraftuttryck. I finare kretsar svor man på franska: Mon dieu!

Förutom en tillfällig åtstramning i slutet av 1800- talet har svärandet sedan ökat och blivit allt grövre, enligt Ulla Stroh-Wollin.

– Under första halvan av 1900-talet använde man gärna uttryck som förbaskad, sablar och jädrar. Under sent 1900-tal svor vi i klartext med ord som jävlar, helvete och skit.

Importerade grovheter

På 2000-talet har en ny typ av svordomar brett ut sig. Förutom användandet av könsord har den yngre generationen bytt ut skit och fan mot engelskans shit och fuck.

– Ett problem med dessa svordomar är att man som svensk saknar känsla för ordens tyngd på originalspråket, säger Ulla Stroh- Wollin.

Kristy Beers Fägersten är docent vid Södertörns högskola och forskar om inlånade svordomar i svenska språket. Hon finner det intressant att grova ord skrivs ut i svenska medier, något som aldrig skulle ske i USA.

– Att skriva fuck eller shit i en nyhetstidning får till följd att man godkänner bruket av sådana ord och det blir okej att använda dem offentligt.

Men hon tycker inte att vi borde tvätta språket fritt från dem.

– Nej! Det gör svenskan spännande och intressant. Annars hade vi inte fått boktitlar som ”Aldrig fucka upp” och filmtitlar som ”Fucking Åmål”, säger hon.

Så har vi svurit genom tiderna

1500 - 1700

Vår Herres fem sår. Vår Herres bittra död.

1700-talet

Pocker, raggen, hin, hin håle och pärkel (av finskans pärkele) – alla benämningar på djävulen.

Andra hälften av 1700-talet

Gud. Herregud.

1800-talet

Attan, hundan, katten, sjutton – alla ersättningar för fan.

Tidigt 1900-tal

Eufemistiska (förmildrande) uttryck som sabla(r) i stället för satan(s), förbaskat, djädra(r), fasiken, fanken och varianter som kattsingen och sjuttsingen.

Sent 1900-tal

Uttryck i klartext som satan(s), förbannat, djävla(r), helvete och skit.

2000-talet

Anglosaxiska importord som fuck och shit. Inhemska sexuella ord som kuk, fitta och knulla.

Långlivade och populära

Fan och tusan.

Milda och oförargliga

Jösses, nedrans, milda Matilda, fy bubblan, hujeda mig, järnspikar, järnvägar, förgrymmat, götapetter, söte göte.