Lambertz: Kan inte ha olika uppfattningar om sanningen

1 av 3
NYHETER

Justitierådet Göran Lambertz har skrivit en 500 sidor lång bok där han menar att han bevisar att Thomas Quick är skyldig till de åtta mord för vilka han dömdes och sedan friades.

Lambertz säger också att Quick aldrig erkänt några mord han inte begått – men han vägrar att säga att Thomas Quick är en seriemördare.

– Det viktiga är ju sanningen. Man kan inte ha olika uppfattningar om den, säger han till Aftonbladet.

Vi träffas i ett konferensrum i Gamla Stan i Stockholm som hans förlag, Fri Tanke, tillhandahåller. På väg in möter vi Dagens Nyheter som just avslutat sin halvtimmesintervju. Under morgonen har Göran Lambertz suttit i två morgonsoffor och berättat om sin bok, Quickologi, som släpptes under fredagen.

Han har mörkblå kostym, vit skjorta och ett par glasögon på nästippen som närmast är rosa.

Göran Lambertz är 65 år gammal. Han har suttit som justitieråd i Högsta Domstolen, som en av landets absolut högsta jurister, sedan 2009. Innan dess var han, bland mycket annat justitiekansler och blev ett houshold-name efter att han bland annat gått ut och sagt att det satt oskyldigt dömda i svenska fängelser. Han blev snabbt känd som stridbar och kompetent. Året därpå sommarpratade han i P1.

”Ingen av dem har gjort något fel”

På senare år har det blåst kring Göran Lambertz med anledning av hans engagemang i Quick-affären. Redan 2006 konstaterade han, i egenskap av JK, att domarna mot Quick var korrekta och den linjen har han sedan dess hållit. Han är en av ursprungsmedlemmarna i det så kallade Quicklaget, som bland annat består av den tidigare Quickåklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, journalisten Gubb-Jan Stigson och psykologiprofessorn Sven Å Christianson.

Till deras, och sitt eget, försvar har han nu skrivit en bok - "Quickologi" - detta sticker han inte under stol med.

"De personer som utsatts för de riktigt allvarliga anklagelserna (och då bortser jag från min själv) är oskyldiga. Det handlar främst om överåklagare Christer van der Kwast, kriminalinspektör Seppo Penttinen, advokaten Claes Borgström, professor Sven Å Christianson och psykologen Birgitta Ståhle. Ingen av dem har gjort det som de har anklagats för i smutskastningskampanjen. Ingen av dem har gjort något fel som har haft betydelse för de fällande domarna" skriver han i inledningen till boken.

Det han sagt i debatten "bet inte", säger han.

– Jag förstod att man måste göra det här omsorgsfullt och verkligen visa att det inte var någon röta i rättsväsendet och inte har begått några fel.

”Jag berättar det inte”

Det var, säger han, rätt att åtala och döma Thomas Quick, eller Sture Bergwall, som han nu heter.

– Det fanns mycket stark bevisning.

En stor del av skulden lägger han på media. Det är medias agerande, och en del jurister, som har varit klandervärt och vilselett allmänheten.

Hur mycket av materialet i Quick-ärendena, domar och förunderskningar har du läst i när du arbetat med boken?

– Det berättar jag inte. Då kommer det massa diskussioner om vad jag borde gjort.

Hur stor hjälp har du haft av de övriga i Quick-laget, Penttinen, van der Kwast och Stigson?

– Det berättar jag inte heller. Men en del hjälp.

Är inte det ett trovärdighetsproblem att du inte kan berätta vilken tillgång du haft till de faktiska uppgifterna och hur mycket du har fått från "parter i målet"?

– Kanske, men jag berättar inte det.

I boken skriver Lambertz att det var korrekt att döma Quick, och att den bevisning som fanns fortfarande i dag håller - oaktat att Quick/Bergwall tagit tillbaka sina erkännanden.

Slutsatsen av detta är rimligen att Quick är en seriemördare?

– Den slutsatsen får i så fall andra dra, jag säger inte uttryckligen det. Jag bestrider inte att den slutsatsen är okej, men jag uttrycker mig inte på det sättet.

Varför inte?

– För jag tycker inte att jag ska tala om hans skuld.

Men boken går ju ut på att bevisa hans skuld?

– Boken går ut på att rättsväsendet inte begick några fel, och en stor del av det är att visa att bevisningen mot honom höll. Jag medger att det är nästan samma sak. Det skulle vara osmakligt för mig att uttrycka sig på det sättet.

Syftet med boken, säger han, har varit att visa att det förekommit en "villfarelse" i Sverige.

”Det ena fallet stödjer det andra”

I boken går Göran Lambertz igenom mord för mord, och listar de bevis han menar finns för Quicks skuld.

Kan du peka på något enskilt bevis som gör dig övertygad om att Quick begått de här gärningarna?

– Det är nog allt tillsammans. Allt tillsammans i alla fallen är det som gör att man känner sig helt, helt, helt övertygad. Och det är också det som gör att man ser att bevisningen räcker långt långt mer än man skulle behöva.

Handlar det inte då om en lång indiciekedja, det finns väl en skillnad mellan indicier och bevis?

– Nej, jag vet inte om det gör det. Bevis är ju starkare än indicier, men det finns ingen avgörande skillnad.

I exempelvis Therese-fallet i Norge (försvann juli 1988 och har aldrig återfunnits, Quick erkände 1996), vad är det starkaste beviset för Quicks skuld?

– Jag tror jag avstår från att diskutera det och hänvisar till min bok. Det är alltihop tillsammans.

Lambertz fäster i boken stor vikt vid en inristning i en björk i Örjeskogen som Quick påstår att han gjort när han mördat Therese, och gjort en skiss av. Man har sedan hittat en inristning som överensstämmer med Quicks teckning.

Det binder möjligen Quick till Örjeskogen, men det finns ingenting som talar för att Therese någonsin befunnit sig där?

– Alla de här bevisen stödjer hans egen berättelse. Det är det de gör. Samlat, på ett sådant sätt att man förstår att bevisningen var jätte-, jättetung mot honom. Och det ena fallet stödjer det andra.

Lambertz menar att om Bergwall begått ett mord har det bevisvärde i frågan om han begått flera.

Kan man vända på det, och säga att det har motsatt bevisvärde att han erkänt brott som han inte begått?

– Vilka då?

De norska pojkarna, Thomas Blomgren i Växjö, Alvar Larsson.

– Din inledande fråga var att han erkänt mord som han inte han inte begått, det vet ju jag är fel. Så är det inte.

Thomas Quick har erkänt mellan 25 och 30 mord, och fällts för åtta.

Är inte det en rättsskandal att han gått fri för 22 mord?

– Nej.

”Väldigt väldigt stark bevisning”

Vad gäller Thomas Blomgren (hittades mördad på pingstaftonen 1964) så befann sig Quick på sin konfirmation 50 mil från Växjö under dagen.

Är det rimligt att tro att en 14-årig pojke, som Quick var då, skulle resa 50 mil enkel resa på sin konfirmationsdag, döda en jämnårig pojke och sedan resa tillbaka, utan att någon märkt något?

– Det är inte prövat i domstol, eftersom det var preskriberat och jag ska inte argumentera för att Quick är mördare där. Men det fanns rätt mycket som talade för att han gjort det och något alibi hade han inte.

I fallet med Johan Asplund, som försvann spårlöst 1980 och aldrig återfunnits åtalades och dömdes den så kallade Johan-mannen i tingsätten för att ha rövat bort Johan, men friades helt i hovrätten, trots att det fanns en kedja av indicier, bland annat hade han hotat Johans mamma med att skada Johan, han hade kartlagt Johans väg till skolan och vittnen hade sett honom längs skolvägen den aktulla morgonen.

Hur skulle du jämföra indiciekedjan mot Johan-mannen jämfört med den mot Quick?

– Jag kan inte det med Johan-mannen, mer än att jag har läst domen. Där ser man ju att den mot Sture Bergwall är mycket mycket starkare - långt, långt, långt starkare. Det är ingen som helst tvekan om det.

Vad menar du binder Bergwall vid mordet på Johan Asplund?

– Jag vill inte tala i de termerna. Jag har rabblat upp dem i boken.

Bergwall har beskrivit en plats, och vad han har gjort med Johan, men det finns ju ingen teknisk bevisning?

– Bergwall blev dömd. Johan-mannen friades. Det är väl ett svar på frågan.

Är inte det ett väldigt grunt svar, Bergwall har ju efter resningen också friats?

– Jag menar att åklagarna, som underkände bevisningen, har gjort ett alldeles för dåligt jobb.

Då måste väl du kunna argumentera för vilken bevisning som fanns?

– Jag avstår från det.

I både fallet med Johan och Therese har Quick dömts för mord utan att någon kropp hittats, det är väldigt ovanligt, och när det tidigare skett har det funnits stark stödbevisning, exempelvis teknisk bevisning eller dna.

Har beviskraven varit lägre när det gäller att fälla Quick, på grund av hans tidigare brottslighet?

– Nej, det tror jag inte. Man har vägt in hans tidigare brott, och det skulle man göra. Men bevisningen i både de fallen har varit väldigt väldigt stark. Det har varit hans erkännande, hans berättelser och de unika omständigheterna och andra saker.

Vilka är de unika omständigheterna?

– Nej, jag går inte in på det. Det finns i boken. Jag är inte så intresserad av att övertyga dig eller dina läsare om att han är skyldig. Jag vill visa att det inte var någon rättsskandal.

”Den stora villfarelsen”

Hannes Råstam har i sin bok i objektivt syfte granskat Quick-utredningarna, sedan har åklagarna under resningsprocessen, också i objektivt syfte granskat utredningarna. Lambertz  bok är skriven subjektivt, för att försvara hans och hans vänner i Quicklagets heder.

Är det ett problem, att du är part i målet, inte minst efter din roll som JK 2006?

– Jo, det kanske det är. Men det viktiga är ju sanningen. Och här finns det ju en sanning. Man kan inte ha olika uppfattningar om den.

Det kan man ju uppenbarligen, du har en uppfattning och åklagarna som granskat utredningen har en annan.

– Nej det har de inte. De har bara uppfattningen att nu räckte inte bevisningen för att man skulle kunna få honom fälld en gång till.

Och det menar du att man kunde?

– Just det. De har sannolikt bestämt sig, de har inte testat bevisningen.

Det är högt uppsatta åklagare som i månader granskat utredningarna.

– Hur menar du att de är högt uppsatta?

Det är åtminstone duktiga och rutinerade åklagare.

– Mm.

Lambertz går i boken genom ett stort antal bevis, uppgifter som Quick lämnat, som Lambertz menar att Quick bara kunde känna till om han var gärningsman.

Kritikerna menar att informationen har, medvetet eller omedvetet, har getts till Quick under förhören, av förhörsledaren och åklagaren.

– Precis. Det är den stora stora villfarelsen. Men man kan se att det fanns ett antal unika omständigheter som omöjliggjorde detta och för det andra finns det ingen som helst anledning att tro det där. Det innebär en anklagelse mot Seppo Penttinen och flera andra personer.

I Appojaure-fallet, då ett holländskt par mördades invid en sjö i juli 1984, genomfördes en rekonstruktion med Quick på brottsplatsen. Vid rekonstruktionen agerade Quick i mångt om mycket helt felaktigt, vilket syns på filmen från händelsen.

Men det togs en paus,och efter pausen stämde Quicks agerande väl överens med de tekniska protokollen.

Många har menat att Penttinen instruerat Quick om hur han skulle agera. I sin bok skriver Lambertz:

"Penttinen har dock försäkrat att han inte berättade något sådant, och det finns inte någon anledning att misstro honom på den punkten".

Många av de bevis du presenterar bygger på att van der Kwast och Penttinen inte gjort fel, och att du litar på dem?

– Det är många bevis som bygger på det, men det är också många som inte bygger på det.

– Det finns ingenting som talar för att de har manipulerat.

Men det finns ju flera exempel på att de har gjort det?

– Vilka då?

Yenon Levis packning till exempel, utseendet på Johan Asplunds ärr, som flyttas från magen till ryggen under förhören efter att förhörsledaren lett Quick rätt.

– Har du läst det material som lades fram för rätten?

Ja, men frågan är ju hur det här materialet har kommit fram?

”Du talar som en dum person”

I de första förhören om mordet på Therese Johannesen berättade Quick om en blond, blåögd flicka med stora framtänder. I själva verket hade Therese hade mörkt hår, bruna ögon och saknade framtänder.

Han beskrev orten Fjell där hon försvann som en idyllisk plats med röda stugor. I själva verket är det en betongförort. Han beskrev vädret den aktuella dagen som soligt, men högt stående moln. I själva verket ösregnade det den aktuella dagen.

Men i rätten beskrev Quick Therese utseende, hur det såg ut i Fjell och hur vädret var helt korrekt.

Väcker inte det frågan hos dig hur Quick kunde ändra sin berättelse på det här sättet?

– Jag vet inte vad som har hänt. Men det finns alltid möjliga förklaringar till att den som begått ett mord inte berättar om det från början. Jag vet inte varför hans berättelse var så konstig ibland. Men jag konstaterar att det finns ett antal möjliga förklaringar. Jag konstaterar att de unika bevis som fanns gör att de här tveksamheterna bleknar.

Är inte en möjlig förklaring att han fått uppgifterna från förhörsledaren eller åklagaren?

– Det är inte helt uteslutet. Det skulle kunna vara så. Man man måste värdera allting tillsammans, och när man har ett antal unika omständigheter som inte kan ha kommit fram på det sättet så kan man värdera dem tillsammans med sannolikheten att Seppo Penttinen och Christer van der Kwast och andra skulle ha manipulerat utredningen.

Det finns exempel på när de styrt honom och fått honom att anpassa sin berättelse till de faktiska omständigheterna.

– Du uttrycker som att det skulle vara en manipulerad utredning. Det finns inget sådant.

I utredningen kring mordet på Yenon Levi (israelisk student som mördades i maj 1988) uppstår under ett förhör frågan om var offrets packning tagit vägen:

Åklagare van der Kwast: Packningen då, var befann den sig?

Quick: Den fanns bakom honom.

Åklagaren: Vad blir det av packningen när du lämnar platsen?

Quick: Den lämnas.

Åklagaren: Ja, just där, ser du, har vi ett problem. Det är nämligen så att den här packningen aldrig har återfunnits.

I nästa förhör berättade Quick att han tagit med sig packningen från platsen, vilket han senare berättade om i rätten.

Är inte det att ge Quick uppgifter som får honom att tillrättalägga sin berättelse, som sedan presenteras för rätten?

– Påståendet att domarna skulle bygga på att van der Kwast och Penttinen manipulerat bevisningen och fått honom i rätt fålla - det är ju i sig inte särskilt sannolikt.

Är det sannolikt att en person har begått upp mot 30 mord utan att lämna ett enda fysiskt spår efter sig, och inte upptäckts förrän han själv berättar om det?

– Morden är ju begågna. Vi vet ju att morden är begågna, säger Lambertz.

Vad vi, i själva verket vet, är att människor har dött och människor har försvunnit. Lambertz nämner inte i boken att Charles Zelmanovitz (försvann efter en skoldans 1976, hans kvarlevor hittades 1993) led av epilepsi och att det skulle vara en rimlig förklaring till hans död. Två av de påstådda offren, Johan och Therese, har aldrig återfunnits.

Göran Lambertz frågar mig hur jag skulle gå tillväga om jag ville bli dömd som seriemördare.

– Om du går till en plats där du säger att du hanterat en död persons kropp och pekar ut en plats där hunden om några dagar ska markera. Hur ska du hitta den platsen?

Knäckfrågan är väl ändå: har man hittat några rester av Johan Asplund på den plats du pratar om?

– Varför är det knäckfrågan?

Därför att rikskriminalen säger att att en hundmarkering utan tekniska fynd är "utan värde".

– Quick sa: Här har jag hanterat kroppsdelar efter Johan och pekar ut en plats. Lite senare kommer man med hunden och hunden markerar på just den platsen. Hur skulle du ha gjort om du ville fejka skuld, för att peka ut den platsen?

Du presenterar det som ett bevis, men de som ansvarar för hundverksamheten på rikskrim säger att det inte har något bevisvärde.

– Ja, men det har ju bevisvärde.

Finns det något som bevisar att Johan Asplund befunnit sig på den här platsen, som bevisar att Johan Asplund är död?

– Du talar som en dum person.

Quick har i både Theresefallet och Johanfallet lämnat detaljerade uppgifter om platserna där han säger att han dödat dem, men det finns ingenting som binder offren till platserna, trots att enorma tekniska undersökningar genomförts. Inte heller går det att styrka Quicks berättelse om hur han dödat dem, eftersom deras kroppar aldrig återfunnits.

– Jag märker att du inte riktigt vill se verkligheten, säger Lambertz.

– Men du, nu rundar vi av.