Ett sista farväl till en älskad poet

1 av 13
NYHETER

I blåsippornas tid, med vårljuset sipprande in genom Storkyrkans fönster, samlades Tomas Tranströmers familj, vänner och läsare för att ta farväl.

Biskop Claes-Bertil Ytterberg påminde om poetens försonande humor och inre integritet.

Klockan två på tisdagseftermiddagen ringde Storkyrkans klockor över Stockholm för att markera att det var dags för Tomas Tranströmers sista högtid. Han är en av få svenska poeter med en självklar plats i världslitteraturen och besökarna satt axel mot axel i kyrkans bänkar. De inbjudna gästerna var många men också allmänheten rymdes, allt i Tomas Tranströmers anda.

Biskop Claes-Bertil Ytterberg konstaterade att Tomas Tranströmer i sitt skrivande lyckades fånga det som inte låter sig fångas och med en referens till dikten "Storm" berättade han om deras möte, på en trapp utanför ett församlingshem i Arboga i början av 70-talet:

– Det blev ett samtal under stjärnorna, vi kunde höra stjärnbilderna stampa i sina spiltor. Han hade hela tiden en solidarisk snällhet, han var och förblev densamma, sade Claes-Bertil Ytterberg, biskop emeritus.

Musiken huvudrollen

Liksom i Tomas Tranströmers liv fick musiken spela en huvudroll även på hans begravning. Ett genomtänkt urval av stycken trollade fram det bästa ur orgeln: Maurice Duruflés experimentella "Sicilienne" och ett stycke ur Philip Glass relativt nyskrivna opera "Satyagraha". Tomas Tranströmer vittnade själv om hur han faktiskt utvecklades som pianist efter sin stroke. När både läsandet och skrivandet till slut blev alltför mödosamt förblev musiken lätt att ta till sig. Ceremonin i Storkyrkan avslutades senare också till musik av bland andra Bach, Haydn och Mozart, musik från en inspelning med Tomas Tranströmer vid pianot.

Vänsterhandsmusik, som var det han var hänvisad till, gör sig bra till poesi – något han själv har skrivit om i dikten "Vänsterhandskonsert".

Farväl i vårsolen

Som Maria Schottenius, tidigare kulturchef på Dagens Nyheter, konstaterade utanför kyrkan så har Tomas Tranströmers poesi ofta nått sina läsare när de varit i behov av tröst. I tisdagens ceremoni var det dikterna "Madrigal", "Schubertiana" och "Blåsipporna", i skådespelaren Krister Henrikssons uppläsning, som fick berätta om ledstången i mörkret, men också om våren och skjortan på tvättstrecket.

När akademiledamöter, kulturpersonligheter, politiker och läsare tog ett sista farväl vid en kista prydd med ljusa blommor dröjde orden från dikten "Blåsipporna" kvar: "Att förtrollas – ingenting är enklare. Det är ett av markens och vårens äldsta trick.

FAKTA

Kommentarer från begravningen

Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP):

– Han är en av våra absolut största, men det är också fint för mig personligen att vara här. Hans texter har betytt väldigt mycket för mig, särskilt under en period i livet.

Författaren Kerstin Ekman:

– Det är bara sorgligt att vara här i dag, det är en ungdomsvän som har försvunnit

Maria Schottenius, kulturjournalist:

– Jag känner stor tacksamhet att få möjligheten att tacka en poet som tröstat så många andra i sorg.

Kjell Espmark, författare och akademiledamot:

– Vi var kamrater sedan 1955 och vi har läst varandras dikter genom alla år. Han är en av få svenska världspoeter.

Skådespelaren Lena Endre:

– Han och det han skrivit är evigt.

Författaren och akademiledamoten Per Wästberg, som har känt Tranströmer sedan gymnasietiden:

– För svensk poesi har han betytt lika mycket som Gustaf Fröding. Han är vår största poet efter Gunnar Ekelöf.

Elin Viksten/TT