”Far kämpade för mig och min lillebror”

1 av 9
NYHETER

KATMANDU. Tanar, 17 skiljs från sin pappa efter ett hastigt bråk.

Minuten senare är han vid liv och pappan död.

– Han var en bra far som kämpade för mig och min lillebror, säger Tanar.

Dambar Karki skulle dö på sin 47:e födelsedag. Det var inget sonen Tanar, 17, visste när han skildes från sin far för sista gången.

Födelsedagen hade börjat som alla tidigare. Pappan hade följt traditionen och gått i väg till templet för att be.

Själv gick Tanar på bio och såg en amerikansk actionfilm. När han kom hem till familjens lägenhet på Mitra Nagar-gatan var pappan arg.

– Du borde ha varit hemma och pluggat, sa han.

Tanar blev upprörd och gick ut på gatan. Han stod där ute och lät känslorna rinna av honom.

Då började marken skaka något fruktansvärt.

Bottenvåningen var borta

Tanar sprang och sprang, tills det slutade att skaka. Därefter stod han stilla någon minut. Sedan vände han tillbaka.

Deras hus hade kollapsat. Bottenvåningen, där han nyss stått, fanns inte längre.

Pappa Dambar var död.

Fem dagar senare är Tanar tillbaka utanför det kollapsade huset. De nepalesiska soldaterna har redan hittat fyra kroppar därinne. Nu gräver de sig in mot Tanars far.

Över 5 000 har dött i jordbävningen som drabbade Nepal och siffran fortsätter att öka. Stora delar av hjälpsändningarna från utlandet har fastnat på flygplatsen eller utanför landet.

Folk sover ute i den kalla natten eller köar till bussar som ska ta dem till säkrare platser, livrädda för nya efterskalv.

På Mitra Nagar-gatan bär soldaterna munskydd, men dammet tränger ändå in i munnen. Arbetet går långsamt, spade för spade, genom den krossade betongen.

”Var en bra far”

Hoppet att hitta överlevande har runnit ut och tagit kraften med sig.

Tanars pappa jobbade tidigare som servitör. Han sparade och och kunde till sist öppna en damklädesaffär som skulle försörja familjen. Framför oss, i rasmassorna, ligger resterna. Kjolar, blusar och en trasig skyltdocka.

– Han var en bra far. Han kämpade för oss och drömde om att jag och min lillebror skulle kunna gå på universitet, säger Tanar.

Till sist får soldaterna ut kroppen. De lägger den i en plastsäck och drar för blixtlåset. Tanars mamma Kaipana snyftar.

En polisman räknar sedlarna de funnit i pappans ficka och lägger de på plastsäcken. Sedan skriver han ut en dödsattest för hand.Det tar trettio sekunder.

– Jag önskar att det inte hade slutat så här, säger Tanar och trycker ena foten mot gruset. Kroppen förs ut till den uråldriga kremeringsplatsen Pasupati Nath, som skadats men inte rasat i jordbävningen. Vanliga kvällar kan man se enstaka eldar här. Nu brinner det överallt.

Familjens tvingas köa.

”Är mycket ledsna”

Man tar ut kroppen ur plastsäcken. Sveper den i tyger och lägger blommor ovanpå. Röken tjocknar, tränger undan lukten av död.

– Vi har förlorat en kär far. Vi är mycket ledsna, säger en släkting och leder en tyst minut.

Tanar sitter på huk, fingrar på det vita tyget som svepts runt pappan, tittar en sista gång under skynket och säger något för sig själv.

Veden staplas. Båren lyfts upp.

Bortifrån templet hörs mjuk sång, om Shiva, dödens gud.

Tanar går tre varv runt kroppen. Sedan för han in den brinnande trästickan i pappas svepning. Lågorna slår upp.

Vid ingången till templet väntar nya kroppar på att brännas.