”Förlorade allt - men fick tillbaka vårt barn”

Aftonbladet träffade mirakelbebisen Sonish

1 av 11
NYHETER

BHAKTAPUR. Huset rasade över fyra månader gamla Sonish.

I nästan ett dygn låg han begravd under stenarna – sedan kom räddningen.

– Vi förlorade allt vi ägde, men fick tillbaka våra barn, säger hans mamma Rasmila.

Bilderna på mirakelbebisen som hittades vid liv under rasmassorna efter nästan ett dygn spred sig i tidningar och i tv över hela världen.

För Aftonbladet berättar nu mamman Rasmila Awal, 35, om sina 22 timmar av skräck efter den katastrofala jordbävningen i Nepal som tog över 5 500 liv. Hon hade gett sig i väg till marknaden i Bhaktapur för att köpa kakor i lördags. Rasmila lämnade sin fyra månader gamla bebis Sonish med storasyster Soniya, 10, som tittade på tecknade filmer.

Från en sekund till en annan började marken skaka.

Rasmila föll, men tog sig upp. Hon sprang fram längs gatorna i den uråldriga tempelstaden, såg hus som stått i hundratals år rasa.

Ögonen fylldes av tårar. Allt hon kunde tänka på var barnen.

Försökte klättra upp

En folkmassa hade samlats framför resterna av familjens hus. Hon försökte klättra upp, men en man drog ner henne igen.

Några frivilliga började gräva. De lyfte på sten efter sten och efter två timmar fick en granne tag om storasyster Soniyas fötter och drog ut henne i säkerhet.

Men var fanns Sonish?

Rasmila lyssnade och lyssnade. Stenarna var tysta.

Sent på kvällen kom en grupp soldater från Nepals armé till platsen och tog över grävandet. Plötslig hörde de ett svagt, gråtande ljud från djupt under rasmassorna.

Soldaterna grävde och grävde. Pojken fortsatte att gråta, men ljuden blev allt svagare.

Tankarna for genom Rasmilas huvud. Att vänta var tortyr.

På förmiddagen, nästan 22 timmar efter skalvet, lyfte soldaten Gang Therpa på den sista stenarna. Rasmila bad.

Sonish lyftes upp.

”Kommer att klara sig fint”

Ansiktet var täckt av damm och ögonen stängda i det skarpa dagsljuset. Det gick några sekunder. Sedan log pojken.

– Jag fylldes av lycka, säger Rasmila.

Sonish hade hamnat under ett träskåp, som inte kollapsat. En enda bräda räddade hans liv. Doktorn skickade hem honom från sjukhuset redan efter två timmar, med enkla skrubbsår.

– Han kommer att klara sig fint, sa han.

Fem dagar senare går vi runt i rasmassorna. Det är svårt att förstå hur någon överlevt, allra minst en bebis. Några tavlor sitter uppe på den enda väggen som fortfarande står. Fåglar, blommor och vattenfall.

Tvärs över gatan sitter Sonish i mammas knä. Han ser nyfiket ut mot världen. Rasmita berättar att allt familjen ägde är borta.

– Vi bor i tält och är beroende av mat och vatten utifrån. Vi förlorade allt vi ägde, men fick tillbaka våra barn, säger Rasmila.