Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Granskningen som fick Lambertz att erkänna sitt fel

Här är granskningen som fick justitierådet Göran Lambertz att erkänna att han haft fel i Quick-debatten.

Aftonbladets genomgång av dokument från utredningarna visar att liksökhunden Zampo aldrig markerade på några specifika platser som Bergwall pekat ut. Och i exemplet, som Lambertz nämner i sin bok, hittade Bergwall på historien om stenen först efter att han fått veta exakt var hunden markerat.

Aftonbladet kan i dag berätta sanningen om Zampo.

Så skapades en seriemördare

 

I mordutredningarna runt Thomas Quick, numera Sture Bergwall, sökte polisen i åratal efter en lång rad förvunna mordoffer. Polisen använde flera liksökhundar i arbetet. I april 1996 sa Bergwall under en vallningsresa till Norge att han styckat nioåriga Therese Johannessen i småbitar och sänkt bitarna i en skogstjärn.

Norsk polis lät en finsk liksökhund som hette Oskar och ytterligare fem norska hundar söka runt sjön. Ingen av dem gjorde några markeringar för liklukt. Norska polisen bestämde sig ändå för att tömma tjärnen på vatten. Man muddrade upp bottensediment och silade slammet till en sockerbits storlek, men fann inga spår efter flickan.

Likhundarna gjorde inte en enda markering under hela utgrävningens gång och så hade det sett ut ända sedan mordutredningarna startat 1993. Ingen likhund hade hittills markerat på någon av alla de platser där Bergwall sa att han gömt kroppsdelar.

Letade efter två pojkar

Detta skulle ändras när likhunden Zampo kom in bilden. Våren 1996 letade utredarna efter de två somaliska flyktingpojkar i 17-årsåldern som Bergwall sa att han rövat bort från flyktingförläggningen Skullerudbakken i Oslo 1989. Kropparna skulle vara nedgrävda vid Råsvallens idrottsplats i Guldsmedshyttan, norr om Lindesberg.

I maj 1996 körde man dit Bergwall för att han skulle visa gravplatserna. Utredarna visste att han aldrig pekade ut exakta platser när han vallades på jakt efter sina ”gömslen”. Han gav bara vaga aningar om var polisen skulle leta och enligt polisens rapport var den här vallningen inget undantag:

”Någon exakt plats pekades inte ut vid vallningen, men han pekade ut ett område sydöst om idrottsplatsen med diffus avgränsning som intressant för en närmare granskning.” (PM 1996-05-11).

Efter vallningen kunde Bergwall peka ut en av de försvunna flyktingpojkarna på bild. Det klarade han av därför att han sett en bild av pojken i den norska tidningen Verdens Gang.

Problemet med utpekandet var att åklagare Christer van der Kwast samma dag fått besked om att pojken som Bergwall pekade ut hittats vid liv. Han hade lämnat Norge och var inte alls mördad. Situationen blev pinsam och man körde omgående tillbaka seriemördaren till Säters sjukhus.

Snart visade det sig att också den andra pojken var vid god hälsa – boende i Fisksätra med fru och barn.

Zampo gör entré

Det var nu liksökhunden Zampo gjorde entré. Zampo var en vallhund av rasen australian kelpie och ägdes av egenföretagaren John Sjöberg, som själv tränat honom. Sjöberg fakturerade Rikspolisstyrelsen för sökinsatserna. Trots beskedet att mordoffren levde bestämdes det att Zampo skulle få söka runt idrottsplatsen. Zampo markerade sensationellt nog för liklukt på fyra platser. Polisen gjorde omfattande utgrävningar, men man hittade inte ett spår efter några likgömmor.

Trots att hunden faktiskt markerat i ett område där Bergwall sagt sig ha grävt ned kroppar efter personer som levde, blev Zampo något av en fast medarbetare i Quickutredningarna. Utredarnas tilltro till honom är svår att förstå – dokumenten avslöjar att han hade svårt att skilja liklukt från andra lukter.

I augusti 1996 sökte han på vinden i ett hyreshus på Bruksgatan i Falun där Sture Bergwall bott i många år. Enligt sökrapporten (1996-08-14) markerade Zampo för lik:

”Hunden nosade och gav skall vid en plats där en bärande takbjälke kommer upp igenom golvet.”

Men när trägolvet bröts upp visade det sig att Zampo misstagit sig:

”Vid den plats där hunden markerade fanns en grå/vit fågelfjäder.”

Zampo markerade på många platser som andra sökhundar inte intresserat sig för. Det visades sig våren 1997 då man återvände till norska Örjeskogen. Efter den fruktlösa tömningen av tjärnen hade Bergwall sagt att det bara var mjukdelar efter Therese han lagt i vattnet.

De hade förmultnat och det var därför inga fynd gjorts. Skelettet låg däremot i ett eller flera gömslen under marken och nu skulle han visa vägen dit.

Före vallningen sökte hunden Oskar igenom skogen. Han hittade en gammal pläd men gjorde inga andra markeringar. När Zampo försökte gick det bättre. Han markerade för liklukt på två platser. Inga fynd gjordes.

Bergwall vallades i skogen

Bergwall vallades i skogen och berättade under våldsamma ångestutspel att han gömt kroppsdelar från Therese i hela fem olika gömslen. Han lyckades inte visa upp något av dem, men pekade vagt ut stora områden där de skulle finnas.

Polisen grävde och grävde men hittade ingenting. I oktober fick Zampo återigen söka i skogen och nu markerade han på hela nio platser. Allt man fann var några högar aska där folk eldat. Men i en av högarna hittade polisen några små kolbitar som en norsk expert fick undersöka. Den största flisan var 1,3 centimeter lång. Han hävdade att det var bränt ben från en växande person. Zampo hade lett utredarna till den första rest man någonsin hittat efter Thomas Quicks många offer.

Man testade Zampos förmåga. I Örjeskogen grävdes det ner träkol, bränt och obränt människoben, brända inälvor från människa och ett djurben. Dessutom fyllde man igen en tom grop. Zampo sökte och markerade på alla groparna med mänsklig vävnad, men också på den tomma gropen och på den med träkol. Testrapporten var alltså en katastrof. Men utredarna ville gärna lita på Zampo. Rapporten begravdes i förundersökningsmaterialet och man fortsatte att använda hunden.

Benbiten blev ett viktigt bevis när Hedemora tingsrätt 1998 dömde Sture Bergwall för mordet på Therese. När Sture tolv år senare sökte resning för mordet undersöktes benbiten av tre svenska experter. En av dem använde svepelektronmikroskop.

Det visade sig att Zampo misstagit sig. Alla experterna slog fast att det inte var ben. Flisan var gjord av trä, syntetmaterial och lim. Kanske kom den från en bränd laminatskiva. Osteologen Ylva Svenfelt var inte nådig mot sin norska kollega:

”Har man arbetat med brända benmaterial ser man direkt att det här inte är ben. Jag kan inte tolka det här på annat sätt än att det är vetenskapligt bedrägeri” (Aftonbladet 2010-04-08).

Det påstådda ”benfyndet” ansågs dock vara en stor succé. Under resten av 1990-talet togs Bergwall ut på mängder av vallningar. Gång på gång pekade han svepande ut stora områden kring Sundsvall och Falun där det skulle finnas likgömmor och sedan fick Zampo söka.

Han markerade nästan alltid. Aftonbladets genomgång av sökrapporterna visar att Zampo sökte igenom 47 områden och markerade på en eller flera platser inom 41 av dem. Sammanlagt blev det 59 markeringar för liklukt. Zampo markerade inte vid något enda tillfälle på en specifik plats som Bergwall pekat ut. Bara i stora områden där Bergwall svepande sagt att det kunde finnas gömslen.

I sin bok skriver Göran Lambertz:

”Vid en sten i vattnet i sjön Runn där Thomas Quick hade sagt att han suttit och krossat ben efter Johan Asplund markerade liksökhunden Zampo tydligt. Först pekade Quick ut platsen och några dagar senare togs hunden dit. Den gjorde en mycket tydlig markering, från både långt och kort håll, mot stenen några meter ut i vattnet.”

Markerade i sjön

Dokumenten visar att det inte gick till så. Den 27 september 2000 vallades Bergwall på Främby udde i Falun. Han sa att där fanns ett stort ”slutgömsle” där han gömt kroppsdelar från många offer. Under vallning stapplade han med svår ångest runt i en stor cirkel i skogen. Han sa  att han med sin promenad hade "ringat in” skogspartiet där gömslet skulle finnas.

Två veckor senare sökte Zampo i skogen. Enligt sökapporten fick han plötsligt vittring på något som låg utanför sökområdet, nere vid sjön Runn. John Sjöberg lät hunden springa dit:

”När vi nått fram till sjön simmade Zampo ut cirka 10 meter och började skallmarkera igen. Han sökte sig sedan tillbaka in mot strandkanten i cirklar med hög intensitet. […] Zampo markerade ingen specifik plats på land men cirklade inom ett specifikt vattenområde. Detta beteende liknar tidigare sök med vittring i vattnet eller utspridd över en större yta.” (Sökrapport 2000-10-14)

Tre dagar senare förhördes Bergwall. Förhörsledaren Seppo Penttinen berättade för honom att Zampo markerat inom ett område som Sture inte pekat ut och visade fotografier av stranden och vattnet.

Sture bad om att genast bli körd till Främby udde. Han ville berätta vad som hänt på platsen där Zampo markerat. Seppo Penttinen, Birgitta Ståhle och Bergwall for iväg till Falun. Väl nere på stranden pekade Sture ut en stor, flat sten som låg några meter ut i vattnet. På den skulle han ha suttit och ”hanterat bendelar”, sa han. Han skulle också ha begravt en ”4,3 cm lång del av ett underarmsben” i närheten av stenen.

Några månader senare dömde Bergwall för mordet på Johan Asplund. I domen kan man se att tingsrätten fick en tillrättalagd version av hur utpekandet av stenen gick till. Det står att Bergwall pekade ut ”den sten han suttit på när han krossat bendelar” och att ”det har företagits sökning med hunden Sampo som markerat på de platser Quick pekat ut.”

Vad tingsrätten inte visste, och vad Göran Lambertz inte låtsas om, är att det var precis tvärtom. Zampo hade markerat på en strandremsa som Bergwall inte pekat ut. Sedan fick Bergwall väva en historia kring den plats där han fått veta att Zampo markerat. Det var så hunden Zampo blev ett bevis för att Sture Bergwall är en seriemördare.

Göran Lambertz
Dan Josefsson
SENASTE NYTT

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet