’Ett folk i fritt fall fångade det sista halmstrået av hopp’

1 av 25
NYHETER

Kyrkklockorna klämtade ihärdigt denna söndag vid sju för att väcka valmanskåren. ”När alla andra svikit kan vi bara be till Gud”, säger granntanten i Kilkis som röstade Ja trots barnens och barnbarnens protester. ”De säger att jag lider av ockupationssyndromet. Att jag röstar av fruktan för att inte återuppleva inbördeskriget och diktaturen. De förstår inte att jag gör det för att rädda dem” säger hon och hastar iväg till kyrkan och vallokalen. De äldre är först på plats. En kvinna frågar alla hur hon kan rädda sin förmögenhet på 8 000 euro som hon hört kommer slukas av svältande banker. Ingen vet.

”Spelar poker med våra liv”

”Det här var inte en helg. Det var ett kapitel i framtidens historieböcker. Men jag läser hellre historia än skriver den”, säger TV-anställda Athina i Athen när jag ringer. Jag hinner bara säga ”Kalimera” innan jag serveras ett raseriutbrott till morgonkaffet. ”De spelar poker med våra liv. De synar och bluffar medan vi, maktens marionetter, sitter på läktaren och tittar på när de gör självmål. Sen sparkar de bollen till oss och förväntar sig att vi ska avgöra. Vad ska vi göra?” säger 44-åriga Athina som bor kvar hemma. Hon röstade Ja till Greklands framtid i Europa. ”Jag röstade Ja för att mina syskonbarn inte ska fråga mig varför jag bidrog till att göra Grekland till en baklavarepublik på Balkan” säger hon.

Vägrade låta sig nedslås

Historien upprepar sig. Eller så upprepar människor sin historia. I söndagens folkomröstning, när Grekland återigen intog scenen som planetens protagonist, röstade grekerna Nej till Trojkans bud. Ett bud med ytterligare privatiseringar och utförsäljningar, nedskärningar på pensioner och löner och horisontella direkta och indirekta skatter som skulle slå mot dem som redan ligger.

Återigen levererade grekerna ett nej till det många här kallar för ockupationsmakten. Precis som de gjorde mot 400 år av slaveri, fascism, nazism och diktaturer- vägrade grekerna låta sig nedslås av sitt underläge.

Istället slöt folket den hittills öppna handflatan i en knuten näve mot en överhet, i och utanför landet, som dikterat deras liv i mer än ett halvt decennium. Ett folk i fritt fall fångade det sista halmstrået av hopp och värdighet. Hellre blod, svett och tårar än ännu mer väntan och vädjan och villkorade vitamininjektioner. Hellre fria medborgare än skuldslavar i ett protektorat, ekar resonemangen.

Varannan ung arbetslös

Grekerna röstade Nej - inte till euron som de håller högt eller Europa som de betraktar som deras självklara hemvist utan Nej till EU, ECB och IMF som systematiskt slagit dövörat till när humanitär misär kommit på tal.

Det är ett djupt polariserat folk som gått till folkomröstning i rekordfart. Ett land som efter fem års stålbad sett sin skuld öka till nästan 180 procent av BNP. Ett land där fler än varannan ung går arbetslös. Ändå säger statistiken inte hela sanningen. Tusentals arbetslösa är inte ens inskrivna på Arbetsförmedlingen då de efter ett år förlorar försäkringar och a-

kassa. Ett land där tre miljoner lever under fattigdomsgränsen, där tre generationer trängs under ett och samma tak, där medelklassen eliminerats och klassklyftorna skenat.

”Emigrerar till Cypern”

Revisorn Maria, 39 år, lämnade landet efter att ha röstat nej. ”Trojkan införde en flexibel arbetsrätt som gav min arbetsgivare rätten att halvera min lön för samma arbete. När jag vägrade fick jag sparken. Jag flyttade hem till mina föräldrar och efter två års jobbjakt ger jag upp och emigrerar till Cypern. Mitt nej är ett nej till förödmjukelser och folkfientliga stålbad.

Jag som aldrig stulit eller snyltat, fuskat eller fifflat degraderades på några år från välmående medelklass till nyfattigdom” säger Maria innan hon tar farväl. 

Trotsade EU-topparnas tips

Det blev en skrällseger i motvind för nej-sägarna. Grekerna röstade nej trots stängda banker, kapitalkontroller, desperata pensionärer vid bankomatköerna, skräckpropaganda och terror-TV på bästa sändningstid. Trots apotek som tömts på antidepressiva och sömntabletter.

Grekerna röstade Nej trots EU-topparnas hänsynsfulla hot och välvilliga varningar om att ett Nej skulle vara synonymt med ett Tack och Hej och en reträtt till drachmans dystra dagar.

Grekerna trotsade (eller triggades) av EU-topparnas tips att rösta Ja för fortsatta stöd.

Grekerna röstade nej trots arbetsgivares hot om kollektiva uppsägningar. Trots katastrofologer och domedagsprofeter. De röstade nej och fyllde sina skafferier som om kriget knackade på dörren.

Nej triumferade trots att tusentals nej-röster inte ens hade råd att resa hem för att praktisera sin demokratiska rättighet.

”Inte värt det”

Fru Lemonia som jobbar på hyrbilsfirman Europcar sex dagar i veckan, tio timmar om dagen för 590 euro/månaden med en 31-årig arbetslös son att försörja skulle behöva pynta nästan halva sin lön för att köra hem till sin by i Orestiada vid den turk-bulgariska gränsen. ”Det var inte värt det. Dessutom deklarerade chefen att jag ändå inte skulle få ledigt”.

”Jag fruktar för allt som kan gå åt helvete” säger fru Voula 77 år vid vallokalen. ”Det värsta har ju redan hänt” svarar Vangelis som jobbar på ett hotell utan hotellgäster. ”Det här är paradoxernas paradis, vi jobbar som djur för att kunna betala gamlingarnas pensioner och de röstar för flera nedskärningar” suckar Vangelis som så många andra berättar om alla homeriska bråk inför folkomröstningen.

Jag känner kärlekspar som slutat prata med varandra, väninnor som inspirerade av Aristofanes ”Lysistrate” sexstrejkade för att övertala sina män att rösta rätt och få ett slut på det ekonomiska kriget. Min sociolog-väninna Lina anlägger ett genusperspektiv: ”Kvinnor har mer pungkulor än män när det kommer till kritan. Män tänker kortsiktigt och fegar för att inte förlora sitt temporära välstånd och sin patriarkroll som familjeförsörjare”

Även ett klass- och generationsmönster framträder. Ja-sidan samlade mäktiga, rika och berömda och äldre. Nej-sidan bars upp av ny- och gammelfattiga, arbetare och ungdomar.

Baksmälla väntar

Bankchefen Giorgos Apostolou som tvivlade tills vallokalerna stängde vet inte när han ska återvända till jobbet. Han hoppas att de 50 miljarder euro som tagits ut och gömts i madrasserna och de 10 miljarder som finns i bankfack återigen ska sättas in på banken. ”Då har vi löst en del av problemet. Men ingen litar längre på bankerna” säger Giorgos.

På söndag kväll må grekerna dansa på gatorna och fira demokratin men måndag morgon bringar baksmälla. Grekland står utan nödlån och stolthet mättar inga magar. Om doktor Draghi och ECB inte får pengar den 20 juli kan det vara dags för en officiell bankrutt.

Regeringens löften om en lösning inom 48 timmar tar grekerna lätt på.

Det som bäst sammanfattar sinnesstämningen just nu är de tre raderna som står på poeten Nikos Kazantzakis gravsten i Herakleion: ”Jag hoppas ingenting. Jag fruktar ingenting. Jag är fri”. På nätet har poeten parafraserats och blivit viral: ”Jag hoppas ingenting. Jag fruktar ingenting. Jag har tappat bort min pin-kod”.

FAKTA

Alexandra Pascalidou

Journalist som bl.a. gjort filmen ”Vad är det för fel på grekerna?” och Författare till senast boken ”Kaos- ett grekiskt krislexikon” (Atlas)

Alexandra Pascalidou