”Trodde aldrig att kriget skulle komma”

Aftonbladets Kenan Habul minns flykten undan kriget - och massmordet där 8 000 slaktades

1/8
NYHETER

■ ■ 20 år har gått sedan folkmordet på 8 000 bosniskmuslimska män i Srebrenica.
■ ■ Det blev kulmen på det 3,5 år långa Bosnienkriget som krävde 200 000 människoliv.
■ ■ Över en miljon människor tvingades lämna sina hem.
■ ■ Aftonbladets Kenan Habul återvänder till landet han lämnade för 23 år sen.

Vi skulle bara vara borta i en vecka. Nu har det gått 23 år.

Telefonen ringde på förmiddagen. Jag lyfte på luren.

”Det går ett flyg om några timmar, ni måste bestämma er”.

Det var min farbror. Tidningen han jobbade på hade fixat ett antal biljetter för de anställdas familjer på ett plan från Sarajevo.

"Bäst att vi åker i väg några dagar, tills det har lugnat ner sig", sa min mamma.

Det var den 15:e april 1992, året då jag fyllde tolv.

De vuxna i min familj trodde inte att kriget skulle komma. Det låter galet med facit i hand, men så var det.

”Vi har alltid levt tillsammans, vem ska man kriga mot? Omvärlden kommer inte att tillåta ett krig i Europas hjärta”.

De sa så hela våren 1992. Orden blev till ett mantra, ett önsketänkande, kanske en försvarsmekanism.

Foto: privat

Krypskytten dödade en tvåbarnsmor

Den 5 april 1992 samlades tiotusentals till en fredsmarsch i närheten av parlamentsbyggnaden i Sarajevo. Skotten som serbiska krypskyttar avlossade mot massan hördes in i vår lägenhet som inte ligger långt därifrån.

Krypskyttarna dödade en tvåbarnsmor och en medicinstudent. 

Mamma var utom sig av rädsla. Hon satt uppe hela nätterna och lyssnade på radion. Skottsalvorna hördes allt tydligare från kullarna runt om i staden. En dag spräckte två militärflyg ljudvallen. Mamma stod på knäna i källaren, hon grät hysteriskt, ömsom bad hon till Gud, ömsom svor hon åt min pappa som var dum nog att ta ut mig och lillebror på promenad i staden. ”Pojkarna kan inte sitta i källaren hela tiden”, sa han.

Men sedan ringde telefonen. Och mamma kunde inte längre låtsas som om kriget inte skulle komma.

Några dagar senare satt vi på flyget mot Belgrad. I sin handväska hade hon glömt två par pojkstrumpor som hon hade med sig när vi gömde oss i källaren. Det var vår enda packning. Men det bekymrade oss inte. Vi skulle åka till min moster och hennes yngste son var lika gammal som jag, elva år. Och vi skulle ju vara tillbaka hemma bara om en vecka. 

Pappa följde oss till flygbussen. Han försökte att inte se orolig ut. ”Var försiktig”, ”oroa er inte”, ”allt kommer att gå bra, vi ses snart”. Samma avskedsfraser hördes runt oss. Männen fick stanna, kvinnor och barn gick ombord på bussen.

Min pappa blev soldat i den bosniska armén. Det skulle dröja två och ett halvt år innan jag såg honom igen.

Foto: Privat

”Min pappa var en förändrad man”

När han klev in genom dörren till vår lägenhet i Kramfors i oktober 1994 var han en förändrad man. Håret och mustaschen var vita, han var huvudet kortare än jag.  På våren kom han hem med brännässlor. ”Det är nyttigt och gott, det brukade vi plocka vid fronten”. Än i dag har vi aldrig pratat om kriget. Mer än att han en gång sa ”du hade vant dig, precis som alla andra”, när jag sa att jag hade blivit galen om jag hade tvingats att leva i en belägrad stad i två och ett halvt år. 

Mamma minns än idag första mötet med gränspolisen i Ystad i september 1992. På frågan varför Sverige svarade hon: ”Jag ville så långt bort från mitt hemland som möjligt”. Men min pappa valde att återvända tre år efter ankomsten till Sverige. Han och mamma skildes. Pappas föräldrar och syskon var kvar i Sarajevo, han hade inte lyckats hitta jobb, mentalt var han ändå i Bosnien hela tiden. ”Jag känner mig som en parasit här”, sa han.

Foto: privat

Hemma hos honom i Sarajevo finns mitt klassfoto kvar. Vi går i trean eller fyran. Bilden är tagen vid statyn av Hasan Kikic, kommunisthjälten som dödades av fascisterna under andra världskriget och som skolan är döpt efter. Jag minns inte längre alla namn. Några av mina skolkompisar har stannat kvar i Sarajevo. Men de flesta är utspridda över världen, Marko i Sydafrika, Armin i Australien, Damir i Paris, Igor i Belgrad, Ivana i Italien. Vi gratulerar varandra på Facebook när vi fyller år, får barn eller byter jobb. Vi lovar också att vi ska försöka ses om chansen dyker upp, men numera blir det aldrig av.

Foto: privat

Långt ifrån alla kroppar är hittade

När du läser den här texten är jag i Srebrenica, den lilla gruvstaden i östra Bosnien. Den 11 juli är det 20 år sedan folkmordet på över åtta tusen bosniakiska pojkar och män. De dödades när de försökte fly över bergen, de som överlämnade sig själva blev avrättade. Kropparna dumpades i massgravar i de närliggande skogarna. De grävdes senare upp och flyttades för att dölja spåren av brottet. Fortfarande pågår identifieringen av de uppgrävde kroppsdelarna. Men långt ifrån alla kroppar är hittade. Runt 140 kvarlevor kommer att jordfästas i år, bland dem en pappa och hans tre söner. Kistorna kommer att väga lätt. Det är bara ben i dem.

Sista vilan Här begravde 307 av de cirka 8 000 personer som dödades i Srebrenica 1995. Ceremonin ägde rum på en begravningsplats, där 3200 offer redan ligger begravda.
Sista vilan Här begravde 307 av de cirka 8 000 personer som dödades i Srebrenica 1995. Ceremonin ägde rum på en begravningsplats, där 3200 offer redan ligger begravda.Foto: AP

Jag är bosniak, bosnisk muslim. Den här texten hade troligtvis sett annorlunda ut om någon av mina gamla klasskamrater, med serbisk eller kroatisk bakgrund, hade skrivit den. Jag och mina klasskamrater föddes i ett land där den enes hjälte är den andres bödel. Årsdagen av folkmordet i Srebrenica är inte sorgedag i hela Bosnien. De flesta politiker i den serbiska delrepubliken vill överhuvudtaget inte erkänna att folkmordet överhuvudtaget har ägt rum, trots att flera höga serbiska befälhavare dömts för folkmord av krigsbrottsdomstolen i nederländska Haag. När jag var i Srebrenica för fyra år sedan träffade jag en ung serbisk tjej, själv flykting från Sarajevo, som sa: ”Alla sörjer sina egna, man ser inte varandra”.

Jag tänker ofta på hur lyckligt lottad min familj är som kom till Sverige. Och jag är tacksam mot alla de människor som hjälpte oss göra det här landet till vårt hem. Frikyrkofamiljen i Jokkmokk som bjöd oss hem till sig från flyktingförläggningen, grannen i Överkalix som lät oss använda deras hemtelefon de gånger vi lyckades få kontakt med pappa via radioamatörer. Min lärare i Kramfors, dit vi flyttade 1993 efter att ha fått uppehållstillstånd, som satte oss direkt i en svensk klass, så att vi snabbt kunde lära oss språket. 

Över åtta tusen namn är inristade i blodröda bokstäver på minnesstenen i Srebrenica. Namn som illustrerar krigets brutalitet och meningslöshet. Tre och ett halvt års krig, hundra tusen döda, en miljon som tvingades lämna sina hem och de som är kvar tvingas att leva, om inte tillsammans som förr, så i alla fall bredvid varandra i Bosnien.

Foto: AP/Amel Emric

”Det kunde varit mitt namn som stod där”

Men det hade inte behövt vara så. Jag kanske är naiv, men jag tror inte på snacket om Balkan som krutdurk. Främlingsfientliga här i Sverige har Bosnien som skräckexempel på att det multikulturella samhället inte fungerar. Jag tror att det är mer komplext än så. Mina kusiner, vars föräldrar är kroater, serber och judar, är exempel på det. För samtidigt som min frus farbror dödades i ett serbiskt koncentrationsläger, överlevde hennes föräldrar tack vare en serbisk familjevän som gömde dem i sin lägenhet. Det var när den jugoslaviska ekonomin kraschade och politikerna började spela på det nationalistiska kortet som hatet började spridas.

Foto: privat

Jag tror att många flyktingar, precis som min mamma den där septemberdagen i Ystad, kommer fram till den smärtsamma insikten att det liv man levt, det kommer aldrig tillbaka. Och kan man så försöker man börja ett liv någon annanstans. När jag på lördag tittar på minnesstenen med de åtta tusen namnen i Srebrenica, namn som påminner om mitt eget, min pappas, min brors, kommer jag återigen att tänka på vilken tur jag haft. Hade jag varit i Srebrenica i juli 1995, hade kanske mitt eget namn stått där. I Sverige vågar jag hoppas att mina barn blir de första i min familj på flera generationer att slippa hamna på flykt eller i en skyttegrav. 

Fakta

KRIGET: Kriget i Bosnien 1992–1995 var en avgörande pusselbit i federationen Jugoslaviens sönderfall.
Europa blundade länge för slakten och vill helst glömma kriget och dess efterspel.
Serber och kroater ville ha sina egna landområden. Muslimerna skulle jagas bort.
Med mord, hot, våldtäkter och genom att bränna deras hus körde serberna ut kroater och muslimer. De svarade med samma metoder mot den serbiska minoriteten i sina områden. Och mot varandra.
100 000 människor dog i kriget.
Omvärlden försökte förhandla fram ett stopp på dödandet men satte inte vapenmakt bakom orden förrän USA sensommaren 1995 började bomba bosnienserbiska städer.
 

MASSAKERN: Regionen Srebrenica, nära gränsen till Serbien, beboddes vid krigets början till tre fjärdedelar av muslimer. Angrepp från bosnienserbisk milis fick muslimerna att fly till staden Srebrenica. När den belägrades 1993 fick FN-generalen Philippe Morillon staden utropad till ”fredad zon” under skydd av 600 nederländska FN-soldater.
När bosnienserber till sist ryckte fram sommaren 1995 nekades FN-styrkan flygunderstöd. Den 11 juli 1995 intogs Srebrenica av bosnienserbiska styrkor ledda av överbefälhavaren Ratko Mladic. De skilde ut kvinnor och barn, varpå över 8 000 män och pojkar i vapenför ålder avrättades summariskt på flera platser runt staden. Massmordet är det värsta i Europa sedan andra världskriget.

FREDEN: De tre sidorna gick till slut med på att förhandla direkt med varandra på en militärbas i Dayton, Ohio.
De satt inlåsta i tre veckor innan ett fredsavtal var klart den 21 november 1995. Avtalet skrevs under i Paris den 15 december 1995.
Landet är i praktiken fortfarande delat i tre delar. Ytterst fattas alla viktiga beslut av en av FN tillsatt så kallad högste representant. Den förste att ha jobbet var svensken Carl Bildt.
 

FLYKTINGARNA: Av de två miljoner bosnier som flydde under kriget har en miljon återvänt hem. Men bara en bråkdel ”på riktigt”. I stället har de sålt sina gamla hem och flyttat till områden där deras egna grupp dominerar. I nio av tio ”kantoner” är 90 procent av befolkningen från samma etniska grupp.
 

RÄTTEGÅNGARNA: Krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien inrättades av FN 1993. Tribunalen är en efterföljare till Nürnbergrättegången mot nazistledarna efter andra världskriget.
161 personer har hittills åtalats. Ratko Mladic och Radovan Karadzic är de viktigaste efter den förre jugoslaviske presidenten Slobodan Milosevic. Han dog av en hjärtinfarkt i häktet 2006.
Källor: Aftonbladet, TT