”Jag måste göra mig själv eller någon annan illa”

1 av 23
NYHETER

NORRKÖPING. I tre år har hon kämpat för att sonen ska få psykvård.

Han bollades mellan psykiatrin, beroendevården och socialen.

Nu är den 24-årige mannen misstänkt för att ha knivskurit tre personer i Norrköping.

– ”Jag måste göra mig själv eller någon annan illa för att få komma till rättspsyk”. Så sa han till mig när jag nyligen körde honom till psykakuten, säger hans mor till Aftonbladet.

Vet du mer om händelsen? Kontakta oss

Tre människor blev skadade i dagens knivattack i Norrköping. En 21-årig kvinna blev allvarlig skadad av hugg i halsen och har nu flyttats till ett sjukhus i Stockholm.

Den man som är anhållen misstänkt för brotten är 24 år och skriven i staden.

Aftonbladet träffar hans mor några timmar efter dådet. Ansiktet är kritvitt, hon har inte kunnat lämna lägenheten på hela dagen. En vän kommer med mjölk till henne, telefonen ringer ständigt.

– Det var en mammanerv som sa att det kan ha varit han. Även om jag hoppades in i det sista att det inte var det, säger hon.

”Skriv om det, så att folk förstår”

Vi sätter oss i grönskan utanför hennes lägenhet.

– Skriv om det här, så att folk förstår hur illa ställt det är med psykvården, nästan vädjar hon till oss.

I tre år har hon kämpat för sin son. I tre år har hon fått höra att han är myndig, att man inte kan tvinga honom till någonting.

– Psykiatrin säger att han måste få vård för missbruk, missbruksvården säger att han först måste få hjälp för sina psykiska problem,  socialen säger "kommer han hit frivilligt, kan vi hjälpa honom".

Hade svårt att leva med andra

Sonen hade alla förutsättningar att leva ett vanligt liv, fortsätter hon. Han utbildades till kock i den kommun i Mellansverige där han växte upp och hade jobb på finare ställen i Sverige och utomlands. I ungdomsåren var han ”go och glad”, som hans mamma beskriver honom.

Men någonting började hända med 24-åringen i samband med föräldrarnas skilsmässa samtidigt som han gick ut gymnasiet.

Han hade svårt att leva med andra människor, hade kunde inte leva ett ordnat liv med fasta rutiner och en vardag.

– Han hade en föreställning om att han var en högre stående människa. Han visste allt, vi andra visste ingenting. Han kunde låta som en präst och tala om för oss hur vi ska leva våra liv.

Betedde sig konstigt

Sonen har aldrig varit farlig, visst kunde han bli förbannad på henne, men hon har aldrig känt sig så rädd att hon behövde ringa polisen. Men för tre år sedan betedde han sig så konstigt när han bodde hos sin syster att han blev tvångsomhändertagen.

Han tillbringade fyra veckor på en psykiatrisk avdelning, en plan för hans behandling gjordes upp, han skulle få plats på ett gruppboende.

– Men han bara sket i det och flyttade till mig i Norrköping. Än i dag har han inte fått en diagnos.

Under åren i Norrköping har han bott hos modern, sin farfar, på gatan, härbärgen, ett vandrarhem. Han stannade aldrig länge på ett ställe och hade inte heller några nära vänner. Farfar bröt med honom nyligen sedan han bröt sig in hos honom och stal två flaskor sprit, uppger mamman.

24-åringen kunde ses ibland i centrala Norrköping, där han hängde med andra utslagna och missbrukare. Det var där hans mamma fann honom för drygt två månader sedan. En vännina hade sett att han stod och ”gormade om att han skulle döda folk”.

– Jag åkte ner för att hämta honom. Och det var enda gången han talade om att han behövde hjälp. I vanliga fall tyckte han förstås att även psykologer är dumma i huvudet.

”Behöver internet och fem kvadrat”

I bilen på väg till psykakuten dit han blev skjutsad av sin mor och en vän sa 24-åringen att han är beredd att skada sig själv eller någon annan för att komma in på rättspsyk.

– "Det enda jag behöver är internet och fem kvadratmeter att bo på", sa han. ”Så får du inte tänka”,  sa jag och uppmanade honom att berätta om sina tankar för läkaren.

Men efter att i flera timmar fått vänta på en läkare hann han ändra sig. Han var ute igen.

Det var hans sista kontakt med vården vad hon känner till.

Hon röker två cigaretter i snabb följd och berättar om att hon gjort allt för att hjälpa honom. Hon har till och med själv gått i terapi för att bättre kunna förstå sonen.

– Det är klart att jag känner skuld. Och jag skäms.

Plötsligt frågar hon oss:

– Vet ni hur den unga kvinnan mår?

Sen fortsätter hon:

– Jag hoppas för mitt liv att flickan inte dör. Mitt hjärta skulle gå sönder. Det är knappt att jag själv skulle leva med det.