”Jag vägrar bli vargmat’’

Blodspår i snön några kilometer från huset. Två ungvargar har rivit en älg och släpat med sig delar av kroppen.

Folke frustar missnöjt.

Vargen är snabb, stark och listig. Men också skygg.

”Utrota vargen”

Minst 150 vargar finns i Sverige. Lika många har tjuvskjutits de senaste tio åren.

Har Folke skjutit någon? På telefon ville han inget säga.

– Svarar jag på när du kommer upp.

Folke Johansson är rädd. Rädd och förbannad.

– Jag vägrar bli vargmat, säger han.

Med vapnet i händerna står han nedanför förstukvisten på sitt slitna trähus i Vittsjön i Hälsingland. Kikarsiktet blänker i solskenet.

Huset är omgivet av tät skog och snöklädda fält.

Vargterritorium.

Runtom Ockelbo finns minst tre vargflockar.

Flytta är det inte tal om. Här har släkten bott sedan 1600-talet.

Folke har bössan precis innanför ytterdörren. Törs inte annat. Är han ute i skogen och plockar bär ligger geväret inom räckhåll.

Hatet blixtrar i de annars vänliga ögonen när vargen kommer på tal.

– Dyker det upp nån skjuter jag direkt.

Han pekar mot en röd byggnad mittemot huset. I ladan där katterna bor upptäckte han vargspår för några veckor sedan. Precis vid fönstret.

Vargar smyger runt här hela tiden. Efter mörkrets inbrott går Folke inte ut.

– Myndighetsgubbarna sitter på sina arslen i Stockholm och säger att vargen måste bevaras för att den är en naturlig del av den svenska faunan. Varför det? Den äter kött. Inte gräs. Enda vettiga är att utrota vargen.

Ses som en hjälte

I samhällets ögon är Folke Johansson, 70, en farlig man. En presumtiv lagbrytare.

I sina egna och många meningsfränders en hjälte.

Att skjuta en varg är ett allvarligt brott som kan ge fyra års fängelse. Folke Johansson anser att skytten i stället borde utnämnas till hedersmedborgare och få 100 000 kronor i belöning.

Vant men ilsket rabblar

Folke statistik över hur många människor vargen dödat runtom i världen de senaste tvåhundra åren. I Gysinge i Sverige dödades nio barn.

Jag invänder att det hände 1821. Senaste gången det finns dokumenterat att en varg gav sig på en människa här i landet.

Folke tittar upp med hatet vid liv.

– Spelar ingen roll. Det är fortfarande samma best.

Det är ett tag sedan han senast såg en varg. Då från bilen.

– Först trodde jag det var en hund så jag bromsade. Synd för annars hade jag kört ihjäl honom.

Djup klyfta

Folkes inställning illust-rerar den avgrundsdjupa ravinen mellan myndigheternas mål att etablera en vargstam på minst 200 djur i Sverige och lokalbefolkningens krav på att kunna jaga och plocka bär utan rädsla för att själva bli attackerade eller få sina hundar och tamdjur dödade av vargar.

Klyftan mellan vad lagen säger och vad glesbygdsmänniskor är beredda att godta.

Förmodligen är det inte en slump att inget annat

grovt brott har så låg uppklarningsprocent som illegal rovdjursjakt. Av 344 polisanmälningar åren 1995–2005 ledde bara 33 till åtal och i sin tur 19 fällande domar. Mindre än två per år.

Förundersökningar läggs ner därför att polisen inte vet var man ska söka den skyldige eller att bevis saknas.

Folke tillhör en liten ”armé” av extremt motiverade ”soldater”. Fast beslutna att sabotera myndigheternas mål. Ett informellt nätverk av jägare från Dalsland i söder till Jämtland i norr som brinner för att döda varg. Under parollen ”skjut, gräv och tig”, SGT.

– Några är mer extrema i sina åsikter än jag, berättar Folke med viss förtjusning.

De 20–25 vargar som dödas i Sverige varje år – de flesta olagligt – visar att SGT är blodig verklighet.

– Av dem som skjuts illegalt hittar vi bara en eller två kroppar om året, säger vargforskaren Olof Liberg. Resten försvinner spårlöst.

Får däcken skurna

Ibland är ett avklippt band med en radiosändare enda ledtråden på att tjuvjägare varit framme. Teorin är att djuren grävs ner. När polisen ställer frågor är det ingen som vet något.

– Det är inte ovanligt att vittnen säger rent ut att de inget vill säga, förklarar kriminalinspektör Andrew Sörensson i Östersund.

Att jobba för en myndighet som ska försvara vargen är inte helt ofarligt.

Några får sina däck sönderskurna. Andra blir utskällda i skogen så att fradgan sprutar.

– En av våra killar gick in på en bilverkstad i Säffle men vägrades hjälp när innehavaren hörde att han jobbade med varg, säger Olof Liberg.

Färden går mellan byarna i Ockelbo. Husen ligger glest men bygden är allt annat än obebodd.

Vi stannar till på en enslig väg för att slå en drill i diket. Solen är på väg ner. Oroligt stirrar jag in i halvmörkret mellan träden. Tanken på att det kan stå en varg där och iaktta oss är svår att slå bort.

”Känns inte roligt”

Samma krypande känsla av obehag känner Anna Brodin när hon tvingas ge sig ut i skogen och leta efter djur som vargen rivit. Hon och Tomas Eriksson driver fäbodskötsel sommartid utanför Ockelbo. Mitt i ett varg-revir.

Sittandes i tryggheten vid ett köksbord berättar hon om en ljus natt för två år sedan då hon hittade ett lamm och en get, rivna och delvis uppätna. Nästa morgon hittade hon två döda bockar och en get.

– Att gå ut i skogen och leta kadaver och veta att man kan bli angripen känns inte roligt.

Hon och Tomas har funderat på att sluta med den unika fäbodskötseln. Den ständiga oron tär på nerverna. De vill inte utrota vargen men de vill inte få sina djur rivna heller.

Misstron mot myndigheterna är kompakt runt köksbordet i Ockelbo. Ingen tror på siffran 150 vargar.

– Den kan inte stämma, säger jägaren Thord Pettersson. Med tanke på hur många valpar en tik föder finns det snarare 500 vargar. Bara i år föds hundra valpar.

En hotad livsstil

Ett instämmande mummel blandas med kaffedoften runt bordet.

Han vill ha legal jakt på varg.

– När vargen inte blir jagad förlorar den respekten för folk.

Varghatet handlar inte bara om rädsla. Även om pengar och en hotad livsstil.

En vargflock äter 120-140 älgar om året. Inom ett varg-revir decimeras älgstammen snabbt. Jägarna blir utan både kött och äventyr.

Folke Johansson vrider om tändningsnyckeln i sin vita fyrhjulsdrivna King Cab. Han brukar köra runt på småvägarna och leta efter vargspår med hunden Goes vaksamt spejande i baksätet.

– Kulor och krut. Det är det enda språk vargen förstår, säger Folke.

Öga mot öga ställer jag frågan om Folke skjutit någon varg. Han viker undan med blicken.

– Som gammal tjuvjägare har jag lärt mig en sak. Det en vet, det vet en. Det två vet, det vet alla.