De ger flyktingar vård på centralen

1 av 3 | Foto: Amanda Lindgren
Susanna Charboti, initiativtagare till Vård på centralen, tar tempen på en ung kille.
NYHETER

Trots att flyktingströmmen minskat kommer fortfarande många nyanlända till Stockholms centralstation varje dag. En majoritet av dem har rest i flera månader och behovet av vård är stort. Därför startades Vård på centralen.

"Det går inte att beskriva känslan med att arbeta med detta".

Stockholms centralstation skyndar pendlare fram genom entréhallen på väg hem från arbete och skola. Det är en strid ström av människor i ständig rörelse som bara bryts då någon snabbt stannar för att titta upp mot tågtabellen på väggen. Men bakom några pelare vid utgången mot Vasagatan är tempot ett annat. Här står Röda korset och delar ut mat till några av flyktingarna som just anlänt till Stockholm och bakom dem håller en läkarstation på att byggas upp. Det är Vård på centralen som anlänt för att börja sitt kvällspass.

– I dag är det exakt tre månader sedan jag stod här för första gången. Då var det september och mängden flyktingar som kom hit var en helt annan än det är nu, sedan gränskontrollerna infördes, säger Susanna Charboti.

Stort behov av vård

Hon är läkarstudent och iklädd vita vårdkläder letar hon i en stor plastlåda efter en termometer. Susanna Charboti är den som drog i gång Vård på centralen när hon såg hur många volontärer som inte kände sig hemma någonstans. Nu är ungefär 200 personer engagerade i föreningen och många av dem är läkare, sjuksköterskor eller farmaceuter.

– När flyktingarna kommer hit är vård något som behövs sättas in snabbt. Många har olika typer av förkylningar och feber när de anländer till stationen, säger Susanna Charboti medan hon tar emot en ung kille från Afghanistan och snabbt konstaterar att han har 39,4 i feber och rosslande ljud på lungorna. Hon vänder sig till en Röda korset-volontär i närheten:

– Ta honom till en läkare i dag och be dem kolla hans lungor. Jag tror förkylningen kan ha gått ned dit.

Sedan byter hon några ord på farsi med killen innan hon tar tempen på hans vän intill.

– Mitt modersmål är kurdiska men jag har snappat upp en hel del farsi sedan jag började arbeta här. I Afghanistan pratar man dari och då förstår man också lite farsi, har jag märkt. Det är ganska lika språk.

Många svåra beslut

Vid den lilla sjukstationen arbetar i kväll också volontären Marie Möllersten och läkaren Shahed Alnajar. Marie har varit sjukskriven en längre tid men när hon hörde talas om Vård på centralen tog hon möjligheten att volontärarbeta för dem som en del av sin arbetsträning.

– Det är verkligen så mycket som jag vill hjälpa till med men samtidigt måste jag hålla tillbaka lite så jag inte gör för mycket för snabbt, säger Marie Möllersten medan hon tar fram smärtstillande och halstabletter till killen med feber.

Hon säger att volontärarbetet är fint – men också ganska svårt. Särskilt när det handlar om att ta beslut om det rör sig om akutfall eller inte. Och många gånger ska flyktingarna vidare och vill inte söka läkarhjälp.

– Det var en kvinna som var väldigt dålig när hon kom hit eftersom hon fått komplikationer med sin pacemaker. Jag ville att hon skulle åka in direkt men hon hade ett tåg hon skulle på till Finland kort därefter och skulle inte ha råd att köpa en ny biljett. Då är det svårt. För det är klart att vi inte kan stoppa någon från att åka. Men för många räcker det att man bara pratar med dem. Har man rest i två månader räcker lite vänlighet långt.

Vandrat 20 dagar med skottskada

Shahed Alnajar minns särskilt väl ett möte tidigare i höstas med en ung man från Syrien. Han såg relativt frisk ut när han kom till dem och när hon frågade honom på arabiska om det var något han behövde hjälp med sa han att det ju fanns en sak.

– Då drog han upp byxbenet och visade upp ett jättestort sår på baksidan av högerbenet. Han att han blivit skottskadan på gränsen mellan Syrien och Turkiet, berättar Shahed Alnajar.

Skottskadan hade tagits om hand om på en klinik men Shahed säger att det inte såg bra ut och att det med ett så stort sår kan bli fruktansvärda infektioner. Därför blev hon så förbryllad när hon studerade såret närmare.

– Det fanns ingen infektion alls! Här kan man få infektioner i små skärsår medan man ligger på sjukhus och så hade han gått i över 20 dagar för att komma till Sverige med ett skottskadat ben och såret är helt friskt. Det är ett mirakel! säger hon och slår ut med händerna.

"Uppskattar mitt liv så mycket mer"

Under kvällen fortsätter flyktingarna att besöka vårdstationen. Totalt får ett trettiotal hjälp, men när flyktingströmmen var som störst rörde det sig om hundratals varje dag. Två-tre gånger i veckan genomför gruppen nu även introkvällar för de som vill börja volontärarbeta. Vem som helst kan komma på dem men behovet är störst av de med kunskap i språk och medicin.

– Det finaste med allt detta är hur tacksamma folk är bara för att man ser dem, säger Susanna Charboti och Shahed Alnajar fyller i:

– Det går inte att beskriva känslan med att arbeta med detta. Om man har en dålig dag hjälper alla de flyktingarna dig mer än du kan hjälpa dem. Efter två timmar här uppskattar jag allt i mitt liv så mycket mer. Det är inte en känsla jag får efter ett pass på sjukhuset.