Läkarna skickade hem 16-åriga Molly – nu är hon död

1 av 5
NYHETER

En rutinoperation var det. Men Molly Burman är död. Hon dog för att en insatt plugg skavde två hål i hjärtat.

Hon dog 16 år gammal, fast hon larmat om starka smärtor inne i hjärtat.

Läkarna gissade på ofarliga muskelsmärtor och skickade Molly hem med tåg 120 mil från Lund till Östersund.

■ ■ ■

En andra chock för familjen är när utredningen kommer fjorton månader efter dottern Mollys död. Anette Burman på Frösön får brev från IVO, tillsynsmyndigheten som ska göra vården säkrare. På det första av åtta blad står i fjärde stycket: "Beslut: Ärendet avslutas utan kritik."

Ingen gjorde fel. Men Molly dog.

Nu vill familjen få en offentlig genomlysning av Mollys död. Mest ont gör att ansvar lagts på dem själva.

■ ■ ■

Molly var kanske för stark för sitt eget bästa, har storasyster Kajsa Burman, 20, tänkt. Hon hade stor förmåga att uthärda smärta. Sätta på hörlurarna, fylla huvudet med Sam Smiths röst, försvinna in i sig själv.

Det är hösten 2013 som Molly börjar få hjärtklappning. Någon förklaring hittar inte läkaren i Östersund, utom stress.

Molly har då börjat gymnasiet och skaffat en unghäst. Hon vill bli kock. Hon är vegetarian, stridbar, intresserad av djurrättsfrågor. I gymnasiet får hon många vänner. Hon har en pojkvän, är för första gången förälskad på allvar. Inte konstigt om hon skulle vara stressad, att hjärtat rusar.

Molly själv tror inte på stressteorin. Det är första gången hon upplever sig misstrodd, inte den sista.

■ ■ ■

Följande år får hon en hjärtdiagnos, av det vanligaste slaget, ett hål i hjärtats förmak, som inte är akut farligt men bör lagas i förebyggande syfte.

Operationen ska ske i Lund, och två metoder finns. Antingen öppnar man bröstkorgen, eller så går man in genom ljumsken och för med en kateter upp en utfällbar platta som tätar hålet, en så kallad device eller mer begripligt: plugg.

Mollys misstror katetermetoden, hennes vilja är att få den stora kirurgiska operationen. Två gånger ringer hennes mamma till Lund för att framföra det, men blir avfärdad. Sådant bestämmer läkarna. Molly är arg. Är det inte hennes kropp?

Anette lugnar: Nog ska de kunna lita på kliniken, specialiserade på barn och hjärtan.

Så får äntligen hjärtklappningen en förklaring: Molly har dessutom fel på "elektroniken" som styr hjärtrytmen. Det verkar finnas minst en felaktig nervbana.

Vad var det jag sa, sa Molly. Det var inte bara stress.

Hela familjen åker till Lund tisdagen den 16 september 2014 och följande dag görs den första operationen för att åtgärda "elektronikfelet". Det görs med lokalbedövning. Läkaren går in genom Mollys ljumske och hittar inte bara en utan två felaktiga nervbanor till hjärtat som bränns av. Alla är glada.

Men även hålet ska lagas.

■ ■ ■

Torsdagen 18 september sövs Molly ner. Familjen har oroat sig. Vad de inte vet är att tveksamheter faktiskt funnits inför operationen om plattan ska få fäste, eftersom kanten mot aortan i Mollys hjärta är dålig.

Farhågor har luftats i ett tidigt skede - och dagen före operation påpekar en läkarkollega  att hålet i Mollys hjärta är ganska stort.

Operationen betraktas som en succé. Pluggen tycks sitta perfekt.

Men Molly kvider och gråter av smärta, och får morfin. Ultraljud görs, pluggen ser ut att fortfarande sitta bra.

Molly är tydlig: det svider och bränner. Hon pekar: På två ställen gör det väldigt ont.

Det är nog muskelsmärtor, gissar läkaren. Molly har legat med armarna uppsträckta under operation.

Smärtan är onormal. En flicka på samma sjuksal är efter samma operation uppe och mår bra samma kväll.

Flera ultraljud görs på Molly - men inga andra försök att finna förklaringar på smärtan. Inget ultraljud "bakifrån" genom matstrupen, som kunde ha visat mer.

Ett annat misstag är att inga andra teorier undersöks. Då hade man kunnat hitta en blödning bakom bukhinnan - en välkänd komplikation, eftersom man gått in i ljumsken på Molly flera gånger.

Läkarna famlar i stället efter förklaringar. Kan det vara för att de gjort två operationer efter varandra?

De vet inte. Men Molly ska hem.

■ ■ ■

Kan hon verkligen åka hem, frågar föräldrarna. på hemresedagen. Läkaren lugnar: Inga problem, hon kan gå i skolan på måndag.

Molly vill ha mer morfin, men får nej – hon ska ju skrivas ut.

Hon åker i väg, med en skavande plugg i hjärtat och en blödning bakom bukhinnan.

Tåget går vid fyra på lördagseftermiddagen. Molly kurar ihop sig med sin musik. De har två byten, rullar in i Östersund söndag morgon. Molly sover hela dagen. På kvällen vill hon måla naglarna, göra sig fin. Hon har ont, men vill gå till skolan. Anette minns känslan av lättnad: Nu är väl det värsta över?

■ ■ ■

På måndagsmorgonen säger Anette: Nu börjar ditt nya liv, Molly, Ingen mer hjärtklappning. Vid halv tio är de redo, Molly kan inte böja sig. Ändå vill hon gå. Läkaren sa ju att det bara var muskelkramper!

I hallen står hon lutad mot byrån medan Anette hjälper henne att knyta skorna. Hon jämrar sig och djupandas.

Anette kör, Molly fäller ryggstödet, halvligger bredvid henne, försöker sträcka ut det hon tror är muskelkramp. De stannar vid en bensinmack och köper vatten så att Molly får ner två värktabletter.

Medan de kör in mot skolan reser sig Molly till sittande, mån om sin värdighet, men bleknar, kallsvettig. Anette tar upp telefonen. Molly faller ihop. Hjärtsäcken är fylld av blod.

– Där på parkeringsplatsen dör Molly, säger Anette, det är så jag ser det.

Visserligen kommer ambulans efter tio minuter, en läkare får igång hjärtat, ett team i Umeå dit Molly förs med helikopter gör sitt bästa. Men Mollys hjärna är död. Hon vaknar aldrig mer.

■ ■ ■

Ännu en smärtpunkt finns: ett möte som äger rum två månader efter Mollys död. Läkaren som opererade har bett om det. Han flyger upp till Östersund med en kollega. Med på mötet är ytterligare två läkare, liksom Mollys föräldrar, storasyster och moster.

De är åtta i rummet. Samtalet är svårt, men Anette känner efteråt en lättnad.

— Läkaren sa tydligt att han haft för bråttom när han skickade hem Molly, att han tog ett för snabbt beslut. Han borde ha lyssnat på henne och oss. Flera gånger sa han "ansvaret är bara mitt". För oss var det viktigt, som upprättelse för Molly.

Ingen för anteckningar under mötet. Karin Strandberg-Nöjd, chefsläkare i Östersund, minns inte hur orden föll, men bekräftar att den opererande läkaren hade "en väldigt ödmjuk inställning".

Besvikelsen är därför stor när Anette Burman läser det läkaren senare skriver. Ingenting sägs längre om "ansvaret är bara mitt".

Snarare tvärtom.

■ ■ ■

Att familjen trots den ångerfulla läkarens ursäkter ändå gör en IVO-anmälan är mest för att storasyster Kajsa vill. Molly skulle aldrig ha gett sig, påpekar hon.  Alla kan de föreställa sig stridbara Molly utbrista: "Hur kan de bara få göra så här?"

Nu ligger dokumenten travade på matsalsbordet hemma hos Anette Burman på Frösön. De är tre som för Mollys talan: mamma Anette, syster Kajsa, 20, moster Anna-Karin. De ser utredningarna som "meningslösa". Summan av alla påståenden blev en lögn.

 Att det fanns "inga hinder" för operationen är inte hela sanningen.

 Att Mollys smärtor "minskat klart" när hon skickas hem är lögn.

 Att Molly skickas hem "I samråd med familjen" stämmer inte, tvärtom.

– Tvärtom sa vi emot, vi ifrågasatte att hon skulle skrivas ut. Nu blir det som att man skyller på oss, att det var vi som ville få hem Molly.

Mollys död är ingen vårdskada, slår IVO fast och lutar sig mot läkarens och experters utlåtanden. Att hon skulle dö kunde ingen förutse.

Anette arbetar som optiker. Hon skrev ner sina iakttagelser och tillrättalägganden för hand i ett kollegieblock.

– Det blir så olika styrkeförhållanden. Han vet hur han ska uttrycka sig. Och vi är sörjande människor utan kunskap.

– Att han är förtvivlad är vi säkra på. Men han opererar för fullt och har högt anseende. Och får inte ens kritik.

– Vår känsla är också att han kanske ville ta på sig ansvaret, men avråddes. Kliniken vill väl inte heller ha kritik, inte kirurgteamet, inte sjukhusledningen.

Varför är det så viktigt för er att kritik riktas?

– För att det inte får vara så att Mollys död betyder ingenting.

Fotnot: Även Mollys pappa vill få Mollys historia publicerad, men valde att inte närvara vid intervjun.