Sven, 82: ”Det är som ett fängelse”

Efter branden på äldreboendet – får fira jul i ödslig lägenhet

1 av 3
NYHETER

Med branden försvann Sven Carlings hopp om en fröjdefull jul.

Nu tvingas han sitta ensam i en ödslig ersättningslägenhet.

– Har man inte varit deprimerad innan så blir man det nu, suckar han.

Det enda färgglada i rummet är den gröna post-it-lappen på dörren.

Allt annat är lika grått och dystert som vädret utanför.

Det finns inga gardiner. Inga mattor eller tavlor. Inget som gör ett hem till ett hem.

Och de enda möblerna som syns till är en säng, en stående trälåda och ett bord där kläder ligger slängda.

– Det är väldigt tomt. Och det finns inga julgrejer uppe heller.

Mannen som pratar heter Sven Carling och är 82 år.

Han sitter på sängkanten i en rutig skjorta och slitna träningskläder.

Brann på boendet

Armarna vilar på rullatorn samtidigt som han försöker förstå hur det kunde bli så här illa.

För mindre än tre veckor sedan hade han ju i stort sett allt han ville ha.

En egen lägenhet på ett äldreboende vid Svartedalsgatan på Hisingen i Göteborg. Med egna möbler och prylar. Dessutom kunde han ta flexlinjen till kyrkan, träffpunkten Monsunen och bingohallen vid Kungsgatan precis när han ville.

Men sedan kom branden.

– Det var en dam som hade glömt att släcka ett ljus. Det var advent. Första advent, säger Gull-Britt Jonsson, 76.

Hon är syster till Sven Carling och sitter den här kvällen vid hans sida på sängen i det ödsliga rummet.

– Hon tände eld på hela skiten, skrattar Sven.

Humorn har han kvar.

– Jag satt på balkongen och lågorna kom rakt över huvudet.

– Nej, nu ljuger du, rättar Gull-Britt.

– Ja. Röken menar jag.

”Trivs inte alls”

Efter branden tvingades boendets 21 personer, de flesta äldre med hemtjänst, att flytta ut. Samtliga lägenheter behövde renoveras.

För Svens del blev det två nätter på hotell innan han fick en plats i ersättningslägenheten på Friskväderstorget.

Han delar den tillsammans med ett gäng andra. De flesta äldre damer.

Det enda som är hans eget är rummet med post-it-lappen på dörren. En grön lapp där namnet Sven står skrivet med stora, sneda bokstäver.

– Jag trivs inte alls här. Jag har inte kunnat få hit några av mina egna grejer och jag kan knappt gå ut. Det är som ett fängelse, suckar han.

– Har man inte varit deprimerad innan så blir man det nu.

– Ja, gud bevare mig väl. Jag skulle inte kunna bo så här en endaste dag, säger Gull-Britt. Vill ni se hur det ser ut i matrummet?

Hon visar vägen ut i resten av lägenheten. Sven hasar efter med sin rullator.

”Jag får sitta här”

En tv står på i det ena hörnet. Ett bord och några stolar har placerats precis framför. Annars är det lika tomt och kalt som sovrummet.

Även köket går i samma stil. Det enda som bryter av är en röd blomma. Den är dock av plast.

– Det är som man säger på ren svenska: Skit alltihop här, suckar Sven.

Vad gör du på dagarna?

– Jag kan inte göra så mycket.

Det blir tyst.

– Det blir att jag får sitta här. Sedan står jag och tittar på vagnarna som går förbi. Femman och tian.

– Tv tittar du väl på också?

Gun-Britt bryter in i samtalet.

– Ja.

– Men någon radio finns det inte. Och ingen sänglampa så att du kan läsa.

– Nej, det är rena dårhuset!

”Har inte mycket val”

Vad saknar du mest från din gamla lägenhet?

– Jag har en sådan där bergsprängare. Sätter man den på högsta volym ramlar tapeterna ner.

Vad lyssnar du på för musik?

– Det är mest Abba. Och Svensktoppen. Det heter så va?

Sven har tagit sig tillbaka till sängkanten.

Exakt hur länge han kommer att bli sittandes där vet han inte. Men renoveringsarbetet lär pågå några veckor in på nästa år.

Därför tvingas han fira både jul och nyår i ersättningslägenheten. I sitt fängelse.

– Man har inte mycket till val. Men det är tur att flickorna slåss om mig här. De vill sitta så nära hela tiden.

Gun-Britt skakar på huvudet.

– Nej, nu skojar du igen.

– Ja.