Mohamed såg sina bröder mördas av IS – nu är han ensam

1 av 11
NYHETER

KILIS. Mohamed, 10, såg sina bröder dödas av terrorgruppen IS.

Nu väntar han på mamma och pappa, som inte släpps över gränsen.

Den sömniga turkiska gränsstaden kan när som helst bli platsen för ett nytt storkrig.

Det är en lugn dag vid världens kanske farligaste gräns, mellan Turkiet och Syrien. Bara enstaka dån från granater långt borta.

Inne i Syrien, några hundra meter ifrån där vi befinner oss, väntar uppemot 70 000 människor på en potatisåker. De har flytt undan de ryska bomberna mot miljonstaden Aleppo de senaste veckorna och är desperata.

De vill till varje pris ta sig igenom porten mot resten av världen. Men Turkiet, som redan har tagit emot fler syriska flyktingar än hela EU, håller dörren stängd.

I värsta fall: Ett nytt världskrig

Vi är här för att berätta om hur Turkiet balanserar på avgrundens rand.

Om den kurdiska YPG-gerillan som rycker fram på andra sidan gränsen med hjälp av de ryska stridsflygen som cirkulerar någonstans ovanför de låga molnen. Om turkarnas raketer och artilleri, som ska hejda dem och förhindra mardrömmen: att kurderna kontrollerar gränsen. Om risken för att Turkiet, som är medlem i Nato, gör allvar av sitt hot och mot USA:s vilja går in med marktrupper i Syrien. Något som skulle riskera att leda till öppet krig mot Ryssland och i värsta fall ett nytt världskrig.

Vi har kommit hit för att skildra de stora konflikterna, men kan inte värja oss för de små, ohyggliga detaljerna.

IS kom till familjens hus

Mohamed al-Hassan, 10, hackar tänder. Han har sovit utomhus, under bar himmel, tillsammans med några andra barn och kylan vill inte släppa.

Ett år har gått sedan han senast satt vid en skolbänk. Eller är det två? Tidsuppfattningen brister.

Raketen träffade skolan i Aleppo och kort därefter beslutade sig familjen för att fly. De hittade ett öde hus utanför staden Soran, närmre gränsen. Familjen visste att terrorgruppen IS var några kilometer bort, men trodde att de var säkra.

En dag, Mohamed säger att det kanske var i somras, kom två av deras krigare.

– De sa till pappa att vår familj måste ansluta sig till dem, säger Mohamed.

Pappan vägrade. Nästa morgon var krigarna tillbaka i familjens hus. Mohamed såg att de var maskerade och hade svarta kläder. De tog hans två yngre bröder, sexårige Omar och femårige Hussein. Tvingade ner dem på knä. Sedan såg Mohamed det inget barn ska behöva se. Det som nästan inte går att återge.

– De högg huvudena av dem.

Föräldrarna fast på andra sidan

Han böjer sig ner för att visa för oss och de andra barnen hur det gick till.

– Både mamma och jag svimmade. Vi vaknade när de stänkte vatten på oss och ropade: Yalla! (reds.anm. Försvinn!). Då flydde vi.

Hit kom han för några veckor sedan. Familjen hade slut på pengar och skickade Mohamed i förväg i hopp om att han som många andra barn skulle försörja sig på småjobb som att bära väskor. Nu är mamma Fatma och pappa Barak fast på andra sidan. Gränsen är stängd.

Ville till IS ’huvudstad’

En ambulans passerar framför oss, de svårast skadade har fortfarande en möjlighet att ta sig ut. Plötsligt bryts lugnet. En ung man från den turkiska staden Mardin, smal och välklädd i tjugoårsåldern, har ställt konstiga frågor till en taxichaufför. Undrat hur han kan ta sig till IS huvudstad Raqqa.

Taxichauffören ringer polisen. Den unge mannen går ovetande på en väntande lokalbuss, men dras efter bara några minuter ut igen av tre civilklädda poliser i skinnjackor. Vi står tio meter bort och hör deras diskreta frågor.

– Men varför kom du hit, du visste ju att gränsen var stängd?

Mannen famlar efter ett svar.

Det räcker. En av poliserna sliter tag i honom, och släpar bort honom till polisbilen.

De skjuter ihjäl dem som försöker

Vi reser på småvägar längs gränsen. Överallt: utkommenderade turkiska soldater. På andra sidan, inom några kilometers radie, trängs terrorgruppen IS med kurdiska YPG och Fria syriska armén. Alla bekämpar alla.

Vi frågar de värnpliktiga soldaterna om de är rädda för att kriget ska komma hit, men de får inte svara.

I byn Akinci pratar vi med Ahmet, en av alla bybor som lever på människosmuggling. Han visar det nya stängslet femtio meter bort som turkarna byggt de senaste veckorna. Hela världen tycks vilja hålla Syrienflyktingarna borta.

– Det brukade komma tusen om dagen. Nu skjuter de ihjäl den som försöker. Det har blivit för farligt att hjälpa, säger han.

Härmar ljudet av maskingevär

När vi återvänder till den stängda gränsövergången har den misstänkte jihadisten sedan länge körts bort. Barnen, som alla kommit hit utan föräldrar, är upptagna med krigslekar. Mohamed al-Hassan härmar ljudet av maskingevär:

– Ratatata.

Mantelrörelsen:

– Klick-klick.

Tjuten:

– Uuuuu.

”Jag saknar mamma och pappa”

Sedan ställer han sig och trycker mot stängslet. Han står där i sina plastsandaler utan strumpor, som en av miljoner skärvor av Syriens tragedi. Av det krig som många fruktar också ska komma hit, till Turkiet.

– Jag saknar mamma och pappa. Men jag går aldrig tillbaka till Syrien. Den som går över gränsen dör, säger han.