Dagens namn: Östen
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

”Föräldrarna grät av lycka och stolthet”

Glada Hudik-teaterns grundare: Jag kommer aldrig sluta jobba för utvecklingsstörda

Alla förtjänar en plats – även utvecklingsstörda.

Det är kärlekstanken bakom Glada Hudik-teatern.

Nu är det 20 år sedan Pär Johansson startade "det största integrationsprojektet" i Sverige:

– Jag vill att även utvecklingsstörda ska utsättas för livet. För glädje, sorg, krav och stimulans. Som alla andra.

Det började med att Bamse var hans idol. Hans mamma har berättat att han alltid ställde sig på de svagas sida.

Sedan blev han "en 22-årig, arbetslös, omöjlig människa i Hudiksvall".

– Jag drömde om att bli fotbollsproffs men skyllde på samhället för att jag inte lyckats.

I stället fick han ett halvårs ALU-tjänst på en daglig verksamhet för utvecklingsstörda.

– Jag var naiv och sökande men samtidigt gjorde det att jag trodde på saker som andra tyckte var omöjliga. Jag litar fortfarande på min intuition, säger Pär Johansson.

Gick på magkänslan

Då, 1992, sa hans magkänsla att det inte kunde vara 14 utvecklingsstördas mening med livet, att klyva ved hela dagarna.

– De själva älskade jobbet, men de fick ju ingen stimulans av det. Kommunen pratade om integration, om kurser i mångfald. Jag tänkte "vi måste hitta gemensamma mötesplatser". Som en teater.

Men Pär fick motstånd. I fyra år bearbetade han kommunen som vägrade våga. Till slut fick han nog.

– 1996, när chefen var på en kurs, gjorde jag en kupp. Ha, ha.

Teatern var skapad, delvis med Pärs egen lön. Den första ensemblen bestod av ett tiotal skådespelare men första pjäsen hade allt emot sig.

– Den hette "Tomtar på rymmen", ett inte helt bra namn, säger Pär med en självironi som går igen i allt han säger.

Motgångar i starten

Det värsta med starten var att ingen ville komma och titta. Och två dagar före premiären blev det krismöte med föräldrarna.

– Jag minns en mamma som sa "Inte ska du ställa min dotter på en scen. Göra henne till åtlöje." Jag fattade inte vad hon menade. Då. Jag hade inte egna barn, det är möjligt att jag i så fall hade lagt ner planerna.

Men då sa magkänslan att det kändes rätt. Efter två timmars krismöte meddelade den unge teaterledaren att "vi kör ändå".

– Jag kommer aldrig att glömma att samma förälder kom efteråt och grät av lycka och stolthet. "Detta är min dotter, tänk vad hon kan och klarar av."

20 år senare brinner Pär Johansson fortfarande för tesen att alla människor förtjänar en plats.

Allas vårt ansvar

– Det är omgivningens förbaskade roll att hitta den, att förstå vad den andre är bra på och låta dem göra just det.

Han understryker att riktigt allt inte är möjligt.

– Alla kan ju inte, som man brukar säga, bli vad de vill. Tror man det blir fallet väldigt hårt. Men jag såg potentiella skådespelare i mina medarbetare.

I dag är Glada Hudik-teatern en kommunal verksamhet enligt LSS, lagen om stöd och service. Ensemblen består av ett 50-tal personer, både proffs och amatörer, i åldrarna 21 till 65 år.

Produktionerna är många:

• Nio teateruppsättningar, senast ”Trollkarlen från Oz” med premiär i april.

• Långfilmerna "Hur många lingon finns det i världen?" och "Hur många kramar finns det i världen?".

• Tre tv-dokumentärer.

• Ett teater-gästspel i New York.

• En hälsoresa, ett trainingcamp, i Portugal förra året.

• Fotoutställningen "Ikoner" på Fotografiska i Stockholm. Den 21 mars – på internationella Downs syndromdagen – öppnas utställningen med 21 av deltagarna. De porträtterade föreställer bland annat polisen i ”Die Hard”, en balettdansös och drottning Elisabeth.

”Snart utrotningshotade”

– Fotografiska står för mångfald och all form av emotionell beröring skapar en förändring. Min tanke är att bilda nätverk för de här frågorna i alla grupper, ett tvärsnitt genom samhället.

Pär Johansson vill också lyfta fram att de utvecklingsstörda som grupp börjar bli utrotningshotade. I Danmark föddes förra året bara tre barn med Downs syndrom mot vanligtvis över 100 om året.

– Många har frågat om jag själv har ett barn som är utvecklingsstört. Nej, men jag kämpar ändå för det här. Jag är själv inte fördomsfri, men nyfiken. I alla fall i jobbet, privat är jag feg.

Privata tragedin

Parallellt med Glada Hudiks framgångar drabbades grundaren av en privat tragedi. Hans son, då 7 år, fick diagnosen leukemi samma dag som ensemblen  skulle ha premiär på Cirkus i Stockholm.

– Det var overkligt och jag förstod först inte allvaret i det. När han sedan drabbades av återfall blev livet nattsvart. Det går inte att förstå. Jag avskärmade mig från min son och tänkte "om han dör nu och jag avskärmat mig så behöver jag inte sörja lika mycket". Jag kommer aldrig att förlåta mig för att jag tänkte så.

Nu har sonen fyllt 15. Det har gått bra hittills, lägger Pär Johansson till.

– När man jobbar i en verksamhet där man ska se andra... och så glömmer man att se sina närmsta... Det sägs att man ska ha balans i livet. Vad fan är det?

Feelgood Teater
SENASTE NYTT

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet