Nyheter

Felicia, 21, attackerades – då kom oväntad hjälp

”De följde mig hela vägen hem”

Foto: Privat

Felicia Stenberg var på väg hem i centrala Göteborg när hon attackerades av en berusad man. Då kom räddningen – i form av fyra främmande killar som följde Felicia hela vägen hem.

– När jag ville tacka dem sa de att det största tacket var att jag kom hem tryggt, säger Felicia till Aftonbladet.

Det var i fredags natt som Felicia Stenberg, 21, var på väg hem från centrala Göteborg där hon hade varit ute med sina vänner som hon träffade på den berusade mannen. Mannen var märkbart påverkad och frågade Felicia efter en cigarett. Efter att ha fått cigaretten slog sig mannen ned på samma bänk där Felicia satt och väntade på bussen hem till Torslanda.

”Han började putta på mig”

Felicia, som satt med hörlurar i öronen, märkte att mannen började skrika åt henne men hon hörde inte vad han sa.

– Jag kollade på honom men sedan kollade jag bort. Då började han putta på mig och fortsatte skrika. Men då dök det upp fyra killar från ingenstans som sa till honom och frågade mig vart jag skulle och när bussen gick. Sedan satte de sig och väntade med mig sista kvarten, säger Felicia.

”Skrek att jag var nonchalant”

Killarna höll Felicia sällskap medan hon väntade på bussen. De försökte få reda på om den berusade mannen skulle med samma buss som Felicia men utan framgång.

– När bussen kom klev jag på den men märkte att mannen följde efter på bussen. Han satte sig bredvid mig och fortsatte skrika att jag var nonchalant som inte svarade honom. Då kom killarna också på bussen och satte sig bredvid mig. Sedan följde de mig hela vägen hem till porten, trots att de egentligen skulle åka åt ett annat håll. Jag frågade hur jag skulle kunna tacka dem men de svarade bara att ”det bästa tacket är att du kom hem tryggt”, säger Felicia.

”Tack känns inte tillräckligt”

Felicia har bott i Göteborg i två månader och har inga vänner som bor åt samma håll som henne men trots att hon tagit sig hem själv flera gånger har hon inte känt sig rädd tidigare. Hon fick aldrig namnet på sina hjältar men känner oerhörd tacksamhet gentemot dem.

– Det här var första gången jag blev rädd och tänkte att ”nu ska jag inte gå ensam längre”. Killarna räddade mig verkligen, jag vet ju inte vad den där mannen kunde ha gjort. Killarna såg nog hur rädd jag var så vi pratade aldrig om våra namn utan mest om vardagliga saker, vilket är lite synd så här i efterhand. Jag skulle vilja ge dem världens största tack men ett tack känns ändå inte tillräckligt.