Ge dem vad de kräver Jag betalar gärna

Naturligtvis tackade jag ja, och på morgonen den 24 januari gav en sköterska mig en morfinspruta i baken. Jag minns att jag babblade medan syrrorna rullade mig mot operationssalen och sedan är allt svart tills jag öppnade ögonen på uppvaket.

Medan jag sov narkosens djupa sömn hade läkarna och sköterskorna sågat och bänt upp bröstbenet på mig och försett hjärtat med två friska blodkärl som de tog från mina ben.

När jag tänker tillbaka på veckan i Karlskrona och den uppföljande vården i min hemstad Stockholm kan jag inte annat än förundra mig.

Inte ens om jag hette Bill Gates eller Hans Rausing hade jag kunnat få en finare behandling. Det finns ju en gräns för vad läkarvetenskapen och den medicinska teknologin kan erbjuda och det personalen – och landstinget – i Karlskrona gav mig var det bästa.

Jag hade kunnat vifta med miljoner men min operation hade inte blivit bättre för det. Möjligen hade rummet varit snyggare och maten definitivt bättre. Menyn hade säkerligen kompletterats med en vinlista, som på det flotta privatsjukhuset i London där ett av mina barn föddes.

Detta privatsjukhus med miljonärer och popstjärnor bland kunderna skakades några år senare av en jätteskandal som gällde felbehandlingar och usla vårdresultat. Jag är glad åt att barn och mor kom helskinnade därifrån.

Uppenbarligen kan man känna sig tryggare hos det gråa, småtråkiga landstinget i Blekinge, åtminstone att döma av en utredning Socialstyrelsen gjorde för tio år sedan. De medicinska resultaten på thoraxkliniken var bra, dödligheten bland patienterna låg.

Denna fantastiska vård får jag tack vare att vi betalar skatt till landstingen.

Jag inser att jag låter som en av alla dessa före detta patienter som är känslomässigt bundna vid sjukhuset som gav dem vård. Därför ska jag försöka vara nyktert saklig.

Vårdförbundet, som har gått ut i strejk, har ungefär 80 000 medlemmar vilka kräver 1 700 kronor mer i månaden. Nästa år vill de ha lika mycket en gång till. På två år blir det fem miljarder kronor som skattebetalarna ska punga ut med.

Varifrån ska de pengarna tas? Jag ringde strejkledare Anna-Karin Eklund, ordförande i Vårdförbundet, och frågade.

– Flera kommuner och landsting planerar att sänka skatten, sa hon. Vi tycker det är fel innan de kan erbjuda anställda vettiga löner.

Hon sa att Vårdförbundet lokalt har en massa förslag på hur landstingens resurser kan användas bättre. Distriktssköterskorna kan arbeta mer förebyggande till exempel.

Sådana idéer är säkert välkomna. Men kan de spara fem miljarder? Skulle inte tro det.

Anna-Karin Eklund öppnade försiktigt för ytterligare en åtgärd:

– Har man testat allt och inte tycker att man kan göra mer får man väl se om skatterna ska höjas ...

Arbetsgivaren Sveriges kommuner och landsting, SKL, säger att kraven motsvarar en skattehöjning på 30 öre.

I går stod jag med två sköterskor utanför akuten på S:t Görans sjukhus. De var strejkvakter och ville, ovana vid media, inte uppge sina namn. Men de var säkra på att strejken är rätt och stärktes av passerande bilister och fotgängare som gjorde tummen upp.

Tänk om sköterskorna skulle bära plakat med texten: Betala högre skatt och ge oss bättre lön!

Vore stödet från allmänheten lika starkt?

Inte vet jag, men efter det som hände mig säger jag:

Ge sköterskorna vad de kräver. Jag är gärna med och betalar.