”När vi kommer för att hjälpa spottar de på oss”

Bo Lundqvist på länskriminalen i Skåne har varit spaningsledare i ett par av sommarens mord i Malmö och beskriver dem så här: vanvettiga, orsakade av uppblossande aggressivitet, av hat och okontrollerade känslor.

- Att säga att invandringen ligger bakom är för enkelt, men visst har den påskyndat processen.

Morden i sommar kunde blivit fler:

- Vi har haft en serie knivöverfall där folk haft tur som överlevt. Alla som jobbar inom rättsväsendet upplever att det blir värre och värre: mer våld, grövre våld. Jag ser på mina egna ärenden: tre mord på tre veckor...

Har ni kontroll över situationen i

Malmö?

- Nej, det kan jag inte påstå.

Ni dröjer länge om larmet går på

Rosengård?

- Vi åker inte in fyra poliser när det är upplopp eller slagsmål med 50 personer, då måste vi samla på oss och vara fler.

En 16-åring är häktad för mordet på Sedat Hahxiu?

- Vi ser ännu yngre personer som rånar och drar kniv.

Fredrik Andersson är närpolischef i Rosengård. För tio år sedan var han "nästan ensam" i huset bakom köpcentrat. Med ökande problem har styrkan växt: idag börjar lokalerna bli för små för de runt 30 poliserna.

22 000 invånare, 8 000 ungdomar - en stad i staden med extrem kriminalitet?

Han ställer inte upp på den beskrivningen: statistiken säger att andra stadsdelar är lika drabbade av brott som Rosengård.

Kärnan av kriminella ungdomar är liten, runt hundra personer?

- Ja, det kan tyckas konstigt att vi inte bemästrar det problemet. Men det är svårt när ingen tar det grundläggande föräldraansvaret. 8-10-åringar ska inte springa ute vind för våg på kvällar och nätter. Och man kunde önska mer aktivitet från de sociala myndigheterna.

- Vi kan vara hur många poliser som helst: om inte människor själva visar empati och ansvar så går det aldrig.

Sven-Eric Ohlsson är advokat, välkänd från många av de allra grövsta brotten i Malmö. Just nu är han ombud för den 40-åring som är häktad för att ha skjutit ihjäl Ahmed, 25, på nattklubben Heartbreak. Han förstår den växande otryggheten och menar att polisen borde synas mer.

- Varför ska poliser sitta bakom skrivbord och sortera pärmar? Varför ska poliser sköta passärenden?

- Ta det gamla polishuset som skulle ersättas av det nya: nu är det fullt igen av administratörer, "hjärntrusten". För var och en i den "hjärnan" skulle man kunna få ut två patrullerande poliser på gatan.

Diabaté Dialy Mory, "Dallas" för de flesta, kom från Senegal för 40 år sedan och har satt sina spår i Rosengård: i boxningsklubben, på skolan, på fritidsgårdarna. Alla tycks känna honom.

Han ser hur allt fler krigsskadade människor trängs ihop i små lägenheter, hur kommunala nedskärningar drabbar flyktingar och asylsökande, hur ungdomar, ja barn, driver runt på gatorna, hur fördomar och motsättningar växer mellan olika grupper, hur knarket flödar, hur vapnen blir allt fler.

- När jag började i Rosengård fanns det sju fritidsgårdar, idag är ingen kvar. Nu tycks samhället vilja lasta över allt på föräldrarna, människor som bär på de mest fruktansvärda upplevelser och som inte ser en chans till en värdig framtid. Hur ska föräldrar utan liv i ögonen kunna hjälpa sina barn? Nej, om inget radikalt görs kommer mycket mer blod att flyta.

Vad är radikalt?

- Att kräva motprestation av flyktingar för att de får bidrag, att få dem i arbete, att visa att Sverige behöver dem.

Dedjo Engmark jobbar i Respekt, den paraplyorganisation för 33 föreningar som finns på Rosengård. Han säger att morden i sommar bara är en spegling av de villkor som människor i utlänningsgettot tvingas leva med.

- Aggressionerna sitter i väggarna, det bubblar under ytan. Det räcker med en munhuggning, en klapp på axeln så åker kniven fram.

Orsaken?

- Uppgivna föräldrar, ungdomar som saknar stöd hemifrån, sociala nedskärningar, överfulla bostäder, gårdar som ser ut som sophögar.

- Myndigheter och politiker måste satsa långsiktigt, sätta upp femårsmål. Det är inte assimilering vi ska ha utan integration och ett mångkulturellt samhälle och det kräver att svenskarna är beredda att ge upp delar av sina invanda liv.

Det är rätt skräpigt runt ditt kontor i Rosengård?

- Det är fanimej en sanitär olägenhet att jobba här. Jag såg gettoområden i Berlin samma år som muren föll. Där kunde man skylla på det sovjetiska systemet. Vad kan vi skylla på?

Robert Österlind jobbar som ambulanssjuksköterska på Helenelunds brandstation i Malmö. Han är sektionsledare och får ofta prata med personal som attackerats fysiskt och som hotats.

All ambulanspersonal i Skåne har samma direktiv sedan 2002: finns det en misstanke om hot eller våld måste man vänta på att polisen "säkrar" platsen.

Ett annat problem är personalens mörkblå kläder som kan tas för polisuniformer. Vid nyår får de nya, illgröna.

Lena Brändström är också ambulanssjuksköterska och kom från Lund i våras.

- Jag vet inte hur många knivdåd jag haft här på ett halvår - sju, åtta stycken. I Lund hade jag tre på två år.

Tillsammans med kollegan Kent Nilsson var hon först på plats där Ahmed, 25, sköts till döds. Hon var "riktigt rädd": stämningen på nattklubben var hotfull, aggressiva människor trängde sig på bakifrån.

- Vi kommer för att hjälpa och så spottar de på oss. Det är svårt att jobba när man hela tiden måste ha ett öga bakåt, säger Tomas Fredsson, kollegan.

- Folk har tappat respekten för varandra, för samhället, säger Robert Österlind.

Birgitta Nilsson är kommunalråd med ansvar för sociala frågor i Malmö och ordförande i Brottsförebyggande rådet. Hon säger att kommunen inte längre kan erbjuda grundläggande välfärd för alla, att Malmö inte kan ta emot fler flyktingar.

- Vi klarar inte av att ge människor arbete som det är nu. Vi kan inte ta hit fler som hamnar i utanförskap.

Så har det låtit länge men inget har blivit bättre?

- Utan de sociala insatser som vi gjort under de här åren hade det nog sett ännu värre ut idag.

- Utanförskapet och arbetslösheten är grogrund för destruktiva krafter. Jag kan förstå att man känner hopplöshet. Men allt våld? Att man måste bevaka ambulanser? Det är väldigt skrämmande.

Brist på jobb, dålig utbildning, trångboddhet, misstro mot myndigheter, föräldrar som inte är delaktiga i samhället - kan man verkligen prata sig ur sådana problem?

- Nej. Välfärd för alla måste komma genom arbete och sysselsättning, genom att människor behövs.

Jila Moradi driver Kvinnobasen i Rosengård, en utbildning som främst riktar sig till lågutbildade kvinnor, många analfabeter. 40 kvinnor från olika länder går här, en del av dem har bott i Sverige i tjugo år utan att ha lärt sig läsa eller prata svenska.

- Deras land är Rosengård. De har ingen aning om att det finns ett annat Sverige, säger Jila Moradi.

I år har hon startat "Herrgårdens kvinnoförening" med kvinnor från det i särklass mest nergångna området i Rosengård. Sommarens hemska händelser har präglat diskussionerna.

- Kvinnorna känner stor otrygghet och säger "jag ska låsa in mina barn". Men kvinnan är kärnan i familjen och kan vi påverka dem så har vi vunnit mycket. Därför pratar vi om jämlikhet och barnuppfostran och om vilka rättigheter och skyldigheter man har i Sverige.

Halima Qaitmass kom från Afghanistan till Rosengård för två år sedan. I Kabul arbetade hon som lärare i 20 år. Nu är hon ordförande i Herrgårdens kvinnoförening.

- Vi hjälper kvinnor att ta vara på sina kunskaper och hitta rätt väg, säger Halima Qaitmass. Vi lär oss hur man ska uppfostra barn på ett sätt som passar i Sverige.

Hur trivs ni här i Rosengård?

- I tjugo år har jag bott i Afghanistan när det varit krig - och så är det krig här också, säger Halima Qaitmass.

- Jag är rädd för att gå ut och rädd för att släppa ut barnen. Det är trasiga dörrar och trappor, hela området är trasigt, säger en annan kvinna.

- Varför ska det bara var invandrare som bor här? Ungdomarna har inte en chans att möta svensk kultur.

- Det finns inget straff för de ungdomar som förstör. Gängen springer runt och gör vad de vill.

- Det är svårt för föräldrarna som inte kan svenska, inte kan läsa papper från skolan. Barnen tar över och det är inte bra.

Maryam från Somalia har lärt sig svenska under sitt år här. Hon hoppas att hon snart ska kunna hjälpa sina barn med skolarbetet. I framtiden vill hon arbeta i affär, så som hon gjorde hemma i Somalia.

- Men det är mycket svårt att få jobb i Sverige.

Lennart Blom har arbetat med närmiljön i Rosengård i fyra år. Nu är de statliga pengarna från Storstadssatsningen slut.

Ett projekt syftade till att öka den sociala kontrollen i trapphusen. De pengarna tog också slut.

- I många trappor bor det kriminella och narkomaner. När folk protesterar säger hyresvärden att de måste skriva på listor. Det är det ingen som vågar.

Lennart Blom har sett åtskilliga projektmiljoner rinna igenom Rosengård utan att de skapat någon varaktig förbättring. Idag skyggar alla här för ordet projekt. Enligt Lennart Blom är det politikernas fel:

- Politiker saknar uthållighet. Det tar många år innan man kan se förändringar i ett område som Rosengård.

Familjen Hassan kom från södra Irak via Motala till en lägenhet i Herrgården eftersom en av sönerna i familjen är blind och behöver gå i en speciell skola. I Motala fanns grannar både från Sverige och andra länder.

- Nu träffar vi inga svenskar. Vi visste inte att det var så stora skillnader, säger den äldsta dottern.

De första åren i Rosengård bodde de, nio personer, i två rum och kök.

- Det var svårt att göra läxor och hänga med i skolan, säger dottern.

Familjen har försökt flytta till andra områden i Malmö.

- När husägarna hör att vi är från Rosengård så är det nej direkt.

Andreas Konstantinides är ordförande i Rosengårds stadsdelsfullmäktige:

- Många experter säger till oss hur vi ska lösa våra problem. Då frågar jag "Bor du i Rosengård, eller känner du någon som bor där?". Svarar de "nej" så säger jag att jag inte är intresserad av deras förslag.