Jan Larsson snuvades på statsrådspost

Jan Larsson kastades ut från politiken.
Jan Larsson kastades ut från politiken.
NYHETER

Jan Larsson var Socialdemokraternas valledare, vice partisekreterare och inte minst ett hett namn för att bli ny minister i den kommande regeringen Löfven.

Så blev det inte – och Larsson lämnade till synes oberörd politiken.

I en intervju med DI Weekend berättar S-strategen nu för första gången hur han kastades ut från politiken.

– Det var en tomhet som belägrade sig, säger han till tidningen.

När Stefan Löfven (S) presenterade sin regering den 3 oktober 2014 var det flera som frågade sig varför Jan Larssons namn inte stod att finna på ministerlistan. Som tidigare politiskt sakkunnig hos Göran Persson 1994-2000 och statssekreterare i olika former fram till 2006 har ministersonen och S-strategen beskrivits som en av dem som hjälpte till att göra Persson folkkär och få Stefan Löfven vald till statsminister.

”Nu ser jag framåt”, sa Jan Larsson själv när det efter den Socialdemokratiska valsegern stod klart att han inte blir minister. Till Dagens industri förklarade han att jobbet som valledare var tillfälligt, och att bli statsråd inte var ett villkor.

Såg fram emot ministerpost

Men i en lång intervju med DI Weekend berättar den i dag 49-årige Jan Larsson, nu vd för utbildningsföretaget Yrkesakademin, för första gången om hur han kort efter valdagen i september blev uppringd av Sveriges blivande statsminister och erbjuden en ministerpost – som sedan drogs tillbaka i sista stund.

– Jag såg fram emot det med viss bävan och nervositet, men framför allt med mycket längtan. Jag kände mig stolt‚ säger Jan Larsson till tidningen och berättar att han blev omtumlad av förfrågan, men att beslutet inte var svårt att fatta.

Larsson, som då befann sig på bröllop i London, bad trots det om att få tänka lite på saken.

Frågades ut på advokatkontor

Väl tillbaka i Stockholm kallades han senare till vad han själv beskriver som ett flera timmar långt ”förhör” på ett advokatkontor med två kostymklädda män och en kvinnlig sekreterare, där ingen förutom han själv hade kopplingar till Socialdemokraterna.

Där ska Jan Larsson ha fått frågor om allt från möjliga fortkörningar till garageuppfarten hemma i Älta, eller sitt ”svarta CV” som han själv kallar det. En händelse som involverar brittiska asfaltsläggare och ett arbete som han i efterhand säger sig ha bett Skatteverket om att få betala moms och sociala avgifter för, vilket inte gått.

Larsson berättar för DI att mötet efterlämnade en känsla av obehag i kroppen. Utfrågningen ska sedan ha resulterat i ett formellt skrivet protokoll som han fick skriva under. Han ska sedan inte ha hört någonting mer om saken.

”En tomhet som belägrade sig”

Inte förrän Stefan Löfven, med mindre än två dygn kvar tills den nya regeringen skulle offentliggöras, ringer upp honom och förklarar att han inte vågar ta Larsson ombord.

Det går inte, ska Löfven enligt tidningen ha förklarat.

– Det var en tomhet som belägrade sig. Jag hade ingen aning vad jag skulle göra, säger Jan Larsson till DI Weekend.

Han menar att synen har ändrats på vad man som politiker kan ha med sig i bagaget, och att det stora skiftet kom efter Fredrik Reinfeldts första tid vid makten då två ministrar avgick de första tio dagarna. Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò tvingades lämna alliansregeringen, bland annat för att ha använt svart arbetskraft och inte betalat tv-licens.

”Inga skäl att vilja tillbaka”

Larsson säger till DI att han kan förstå Stefan Löfven men att han fortfarande anser att han fattade fel beslut, att han själv hade dragit en annan slutsats om han ”suttit i Stefans kläder”. Han efterlyser också en diskussion om var gränserna går för vad folk inom politiken och näringslivet kan ha med sig sedan tidigare.

På frågan om han har lämnat politiken för gott säger Jan Larsson till tidningen:

– För gott är lång tid, men det finns inga skäl för mig att vilja tillbaka till politiken. Om det jag gjorde var förkastligt för två år sedan, är det rimligen fortfarande förkastligt.

Jan Larsson, som i över tio år förföljts av samma återkommande cancersjukdom, en sjukdom han nu varit frisk från i drygt fem år, tillägger att han tror sig ha ”ett bättre liv i dag än jag hade haft om jag var statsråd”.