Han blåste mig på 19 miljoner

Telefonen ringde en eftermiddag för sju år sedan. En medelålders man med vänlig röst presenterade sig som Tore Ferdinand Pettersson. Han hade varit i tidningarna för en del år sedan som "Solvallakungen", sa han, och lät besviken när jag inte visste vem det var. Han ville träffas. Han hade en intressant historia att berätta. Inte på telefon.

Nästa dag, i gamla tidningsklipp, framträdde en skrävlande hästägare och storspelare. Bilderna visade en tjock, kortväxt man med burrigt hår, stora glasögon och guldkedjor. Han såg nöjd ut och tycktes trivas i rampljuset. En kille som körde Rolls och bodde på Strandvägen och alltid hade sedelbuntar på sig och umgicks med så kallade kändisar. Det visade sig också att han för länge sedan varit anklagad och möjligen dömd för något slags bedrägerier.

Det hör inte till rutinerna att man ber om utdrag ur kriminalregistret innan man träffar en tipsare. Men i dag finns det 19 320 000 skäl till att jag borde ha kontrollerat Tore Ferdinand Pettersson bättre.

Vi drack kaffe. Det var en av hans riter. Mängder av kaffe, intill plågsamhetens gräns. Pettersson kedjerökte. Senare bytte han till nikotintabletter.

Det satt alltid långt inne. Han ville att man skulle dra ur honom vad det handlade om. Långt senare förstod jag att det bara var en metod, ett sätt att manipulera. Ett bland många andra.

Han sa att han under mer än ett år varit utpressad av ett känt motorcykelgäng, och av några andra kriminella, bland dem den så kallade "Gudfadern". Fallet var komplicerat. Pettersson hade först sökt hjälp hos andra kriminella, sedan gått till polisen som startat en förundersökning. Nu bodde han hemligt på olika hotell i Stockholms utkanter. Polisen tog räkningarna, inklusive kostnaderna för de cigarettlimpor som Pettersson konsumerade. Själv hade han ju inte råd eftersom han var sjukpensionär.

Kunde jag nu gå med honom till utredarna som stöd?

Vi var där i ett möte. Utredningen var klar, poliserna ville gripa en rad eftertraktade busar, men det trasslade i organisationen.

Till en annan grupp inom polisen hade Pettersson lämnat uppgifter om falska obligationer. Han skulle hjälpa dem att sätta dit "Gudfadern" och en ökänd ekobrottsling i Göteborg. "Gudfadern" och Pettersson möttes på Hotell Anglais i Stockholm. Poliserna hade fixat miljontals kronor i rekvisita. "Gudfadern" skulle tas på bar gärning med de falska obligationerna inne på en känd fondmäklarfirma i city. Operationen sprack för att göteborgaren drog sig ur i sista stund. Han sköts senare i knäna av ett par torpeder.

Efter det fiaskot lade en åklagare ned utredningen om utpressningen, trots kraftiga protester från de poliser som arbetat med den.

Själv var jag i full gång med att låna Pettersson massor med nya friska pengar. Självklart skrev han på skuldförbindelser, allt skulle vara korrekt. Ibland krävde han bestämt att det skulle stå "Direktör" framför hans namn. Mot slutet ville han till och med skriva sitt namn på blanka papper, ett erbjudande jag avböjde.

Hans kontakter med polisen och den tilltro till Petterssons uppgifter som enskilda polismän hade visat gav honom legitimiteten han behövde i mina ögon. Och framför allt: nu hade han börjat berätta om det som skulle leda till en rad monumentala avslöjanden.

Han påstod att han satt på ett unikt bildmaterial, bandinspelningar och hemliga dokument - vars innehåll han beskrev detaljerat - som vid publicering skulle skaka om hela Sverige. Och i samband med nya lån började han ge mig väskor, som han sa innehöll delar av materialet, men som alltid av "säkerhetsskäl" var plomberade, vissa med polisens tejp, tills allt skulle vara klart med hans affärer och en rad namngivna sagesmän ställa upp och spä på alltihop ytterligare.

Vad handlade det om? Vad var det Pettersson berättade? Det kommer jag aldrig att säga, eftersom det skulle strida mot meddelarskyddet i grundlagen. (Jag har utrett saken med en av Sveriges bästa tryckfrihetsjurister).

Men hur dum får man bli? Det ska jag försöka svara på:

En del vinner, en del förlorar. På börsen, till exempel. Jag satsade annorlunda och använde egna intjänade och skattade pengar, för att få århundradets scoop.

Visst ville jag ha tillbaka alla de pengar jag lånade ut under flera år. Det vill jag fortfarande. Men jag förklarade flera gånger för Pettersson - också inför vittnen - att jag inte ställde några som helst krav på att få ett öre mer tillbaka än det jag lånat ut. I den mån jag trodde på hans så kallade affärer ville jag inte ha med dem att göra.

Men det journalistiska materialet ville jag ha, så det värkte i mig. Mental tinnitus således. Hjärnbrand, ibland. Inte en dag, inte en timme gick utan att jag oroade mig för alltihop.

För ett och ett halvt år sedan tröttnade jag och bröt upp de hemliga väskor han gett mig i omgångar. Sedan dess har jag inte gett honom ett öre.

Väskorna innehöll tomma pappersbuntar, gamla pärmar och telefonkataloger. Men där fanns också en hel del tomma videoband, ljudband och dvd-skivor. Jag förstod direkt varför han lagt in dem.

När jag fick de första väskorna hade han sagt att jag inte fick öppna dem, och lite i förbifarten nämnt att jag inte heller skulle röntga dem. En plantering, alltså, för att få mig att göra det, och se att där fanns både text-, ljud- och bilddokument. När jag påpekade att det inte var bra att röntga magnetband, sa han att han inte tänkt på det.

Vad jag inte hade haft en aning om då jag sögs in i lånekarusellen flera år tidigare, var att Tore Ferdinand Pettersson redan på 60-talet åkt fast för att ha stulit plånböcker på ett danshak. Och straffarbetet han dömdes till ledde inte in honom på den smala vägen.

När jag träffade honom hade han flera konkurser bakom sig och en lång rad domar för brott som grovt bedrägeri, grov urkundsförfalskning, stöld, häleri, försök till utpressning och förskingring.

Jag är en romantisk högrisktagare som fortfarande i någon mån är journalist och får hög puls av en tänkbar kanonstory, som dessutom har höga inkomster och som gärna satsar stålarna på banken för att det ska hända något, eftersom allting för det mesta är ganska tråkigt. Tore visste exakt vilka knappar han skulle trycka på.

Och, jo, det är ganska omanligt att bli dragen vid näsan. Jag vet.

"Tack vare min oerhörda intelligens kommer det här att fungera. Det är bara jag som kan klara det här!"

"Under alla omständigheter är allting klart i morgon! Under a l l a omständigheter!"

"Riksbanken eller Fort Knox, det här är säkrare!"

Tore Ferdinand Pettersson kunde servera floskler och rena lögnhistorier på ett extremt trovärdigt och övertygande sätt. Han droppade kända namn i näringslivet för att imponera och visade gärna upp sig med olika poliser. Han kunde gråta på beställning, och spela arg och upprörd för att få sin vilja igenom. Han älskade att spela hemlighetsfull, kallade sig ofta "Kurt" i telefon för att antyda att telefonen var avlyssnad, och höll till varje pris isär sina olika bekanta så att de inte skulle prata med varandra. Han hade ju berättat helt olika historier för allihop. Genom att ständigt beskriva sig själv som utsatt för konspirationer lyckades han också dölja hur han själv lurade alla andra.

Den gamle stjärnadvokaten Olle Arvidsson, som Pettersson anlitade en gång, sa om sin klient att "han är inte omoralisk, han är amoralisk".

Nu, när Pettersson är död, säger många som kände honom ungefär samma sak. De hade bara inte insett det. Han var en mästare på att dupera folk. Mig, inte minst. Under lång tid.

Hederliga människor blåste han ganska riskfritt, eftersom han inte brydde sig nämnvärt om samhälleliga sanktioner. När han lurade kriminella åkte han på örfilar och stryk och rån och hot mot sig och sin familj, vilket tydligen var värt det i alla fall.

I polisutredningarna kring Pettersson passerar en rad grova brottslingar revy. "Jag umgås inte med kriminella", sa han ofta. Det blev inte mer sant för det. Han kunde säga det när han just presenterat en yrkeskriminell livvakt han ansåg sig behöva för tillfället.

Mest blåste han människor i en gråzon. Det var folk med svarta pengar, eller folk som var intresserade av att öka sitt kapital genom att låta någon annan göra tveksamma eller olagliga affärer med hög avkastning.

Han lurade anhöriga, nära vänner och flyktigt bekanta år ut och år in i ett sjukligt, maniskt tempo. Han var så skicklig att han kunde åka till rasande fordringsägare och komma därifrån med ännu mera lånade pengar.

Han hade alltid "bra upplägg", det fanns alltid pengar "på ett ställe", och det fanns alltid avancerade förklaringar till att pengarna inte dök upp som utlovat. Och det var alltid andra människor som gjort fel. I avskedsbrevet skyllde han till och med sitt självmord på andra.

En gång när jag pressade honom, berättade han plötsligt att en av hans nära anhöriga just hade kidnappats och nu hölls som gisslan. Han bad mig vara kvar som stöd. Jag stannade ända tills det förlösande samtalet kom på hans mobiltelefon. Hans egen torped hade fritagit den anhöriga utan att någon skadats. Han var så lättad att han grät.

Ren bluff alltihopa. Det vet jag nu. Men det var ett enmansskådespel utan motstycke, som pågick i många timmar.

Varför trodde jag så länge på mytomanen Tore Ferdinand Pettersson?

Han var en briljant bedragare som visste att effektiv desinformation måste innehålla en del sanning. När förklaringarna inte räckte kunde han mycket noggrant erkänna ett fel, säga att han varit tvungen att ljuga för att skydda någon uppgiftslämnare eller vänligt inställd "höjdare", eller till och med för min säkerhets skull. Om man slog tillbaka när han försökte mästra en kunde han backa snabbt.

Samtidigt växte historierna hela tiden och blev bättre och bättre. Han hade hemliga kontakter med myndighetspersoner på hög nivå som skulle bidra till avslöjandet. Jag skulle snart få träffa dem, och så vidare.

Då och då dök det också upp rent fysiska tecken på att Pettersson åtminstone delvis talade sanning. Några exempel:

Han ville gömma en stor låda med värdepapper hos mig. Jag sa OK, på villkor att det inte rörde sig om något olagligt. Han kom med lådan, som var försedd och förseglad med polisens emblem och tejp, och förklarade att den var så viktig för hela affären att han fått hjälp av sina myndighetskontakter att ordna bevakning av huset. Det skulle finnas ett par vakter med hundar i närheten utomhus en period, men det var inget att bry sig om.

Ett par kvällar senare kör jag in på gårdsplanen igen. Det är mörkt. I strålkastarskenet framför bilen ser min fru och jag en schäfer dra förbi över infarten in i skogen, som om den kallats in av någon i mörkret. Det var en helt okänd hund, som vi aldrig sett i grannskapet förr eller senare. Men hunden - som Pettersson troligen ordnat med - fick mig att tro att historien kanske var sann.

Pettersson hade ofta tjatat om att det var viktigt att väskorna jag fått låg i "taka händer", det vill säga i säkert förvar. En gång kom vi till huset och upptäckte att det varit inbrott. Tjuvarna hade stulit en del saker, men lämnat dyrare grejer. Det verkade lite konstigt. Så såg vi att de letat igenom varenda skrymsle i huset, varenda garderob och bokhylla, varenda liten vrå och alla lådor. De tycktes ha haft god tid på sig, och de hade inte röjt ut något på golvet eller smutsat ned. Polisen kom och letade fingeravtryck, men hittade ingenting.

Senare på kvällen ringde Pettersson. När jag berättade om inbrottet lät han förvånad, men sa att han skulle återkomma. Någon timme senare ringde han igen och sa att han hade talat med sina hemliga myndighetskontakter som tagit inbrottstjuvarna och säkrat de stulna grejerna. Jag skulle snart få tillbaka allt, och behövde inte kontakta försäkringsbolaget. "Ligg lågt," sa han, " Det ordnar sig. Och håll med om att det var ganska skickligt att de tog dem."

När jag sa att det verkade som tjuvarna letat efter något antydde han att det var precis så och frågade igen om väskorna var säkra. I dag är jag övertygad om att han själv på något sätt iscensatte alltihop. Stöldgodset har jag inte sett röken av.

Vi talade ofta om dagsaktuella händelser. En del av dem kunde relateras till de historier som skulle avslöjas. Som journalist frågade jag hur det hängde ihop med vissa saker han berättat. Pettersson var en mästare på att brodera och få händelser som refererats i massmedia att se ut som bekräftelser på hans historier. Som journalist letar man samband och frågar sig fram genom att testa hypoteser. Genom att bekräfta en del och dementera en del och ibland bara nicka hemlighetsfullt lyckades han hålla mig igång.

Lägg till min allmänna fartblindhet, oron över att bli av med pengarna, och framför allt viljan, driften, att få fram ett omstörtande avslöjande, så kanske det blir lite mer begripligt.

Jag hatar att bli personlig, men det hände något mycket märkligt i denna berg- ochdalbana. När Pettersson efter en upparbetad stressituation hade fått nya stora belopp för att allt skulle gå i lås nästa vecka, eller om tre dagar, eller det vanligaste: "i morgon", så kunde jag uppleva att jag hade fått en stunds respit från oron, en slags tillfällig befrielse. Att den känslan så småningom säkert skulle övergå i vrede och besvikelse brydde jag mig inte om för stunden.

Just det fenomenet är kanske det mest obehagliga. Jag var ju inte utpressad eller hotad. Jag hade den starkare positionen, som långivare och medborgare. I vårt förhållande var Tore Ferdinand Pettersson förvisso bara en parasit, men på något sätt kändes det ibland som om han var ett odjur och att det inte gick att komma loss.

Pettersson påstod alltid att han var mer eller mindre sjuk. Han var kroppsfixerad och hypokondrisk och fylld av bakterieskräck och rädsla för "konstig" mat. Han hade varit tjock och gått ned i vikt. Han hade diabetes, fast inte så farligt.

I samband med en rättegång presenterade han ett läkarintyg om att han inte kunde sitta i fängelse eftersom han led av "cellfobi".

Det var ett ständigt prat om sjukdomar och han gjorde ideliga besök på sjukhus. Han överdrev alltid och närmast skröt att han var impotent. Det skulle vara ett tecken på att han var redlig. Liksom det faktum att han aldrig drack en droppe och inte var sjuklig spelare.

En läkare, som nu också är blåst på stora pengar, berättade häromdagen att Pettersson kunde ringa honom tre gånger samma dag för att fråga hur man tvättar ett obetydligt sår. Sina sjukdomar använde han också ofta för att förklara varför han inte hållit ord.

Om Pettersson var sjuklig spelare eller ej återstår att se. En ung innehavare av en närbutik som tyckt att Pettersson var en hygglig stamkund blev blåst på hela sitt sparkapital i somras. Han ringde mig efter beskedet om Petterssons död. Uppriven hade han just fått veta att Pettersson spelat för cirka 100 000 kronor i månaden de senaste sex månaderna i en spelbutik i närheten.

När man pressade Pettersson hittade han på helt nya begrepp: "Pengarna ligger på ett dispositionskonto nu, det är en ren teknikalitet på banken", eller "Nej, jag har inte ljugit, det är bara tidslöften". Sådana löften gällde liksom inte i hans värld. Inga andra löften heller, i realiteten.

Sedan Pettersson sköt sig har det ringt många människor som blivit lurade. Plötsligt och smärtsamt inser de vidden av vad som hänt. Många skäms livet ur sig. Några är ruinerade. Men ingen vet hur omfattande Petterssons sammanlagda verksamhet varit.

Alla undrar vart pengarna tagit vägen. Någon eller några har med största sannolikhet blivit mycket rikare på Pettersson. Vanliga kriminella? Fint folk på fina kontor? En fastighetsbulvan? Eller ATG? Vi är många som vill ha svar.

Det jag vet säkert är att han kostat mig en helvetes massa pengar. Visst är det surt. Men om de inte går att hitta så klarar jag mig ändå. Och andra människor har förlorat lika mycket eller mer på investeringar som verkat säkrare.

Petterssons sjaskigheter sitter dock kvar som hundskit under en sko. Först för en tid sedan förstod jag att han tagit med mig på olika ställen bara för att andra skulle se oss ihop och för att det skulle styrka hans påhitt om stora aktieaffärer han skulle haft med mig.

Först nu förstår jag hur han använt mitt namn i kombination med vilda lögner, för att lura till sig pengar.

En mycket nedslagen människa, också han nästan knäckt ekonomiskt, berättade i helgen hur han för två år sedan sett Pettersson lura pensionspengar av en gammal man som drabbats av begynnande senilitet. När de kom till Stockholm tillsammans för att få tillbaka pengarna så möttes de av Petterssons hantlangare som pratade strunt. Därefter kördes de runt i bil. Bland annat till min arbetsplats, där Pettersson lurade mig att följa med ut för att de andra skulle se mig. Därefter satte han sig i bilen och skröt om att han kände mig och viftade med en check. Sedan fick farbrorn åka hem tomhänt.

När jag hör sådant blir jag äcklad av att jag till och med lagat mat åt Pettersson och bjudit honom att sova under mitt tak.

Pettersson hade lurat till sig vissa checkar av mig på villkor att de bara skulle användas i ett bestämt och lagligt syfte. Han hade till och med skrivit papper på att de bara skulle användas med mitt skriftliga tillstånd. Han var fullt medveten om att de saknade täckning. Sedan sprang han och viftade med dem och vägrade lämna tillbaks dem. Jag vet att han i två fall lämnat dem vidare. Jag har för länge sedan i Petterssons närvaro förklarat för dessa personer att checkarna är värdelösa.

För en tid sedan grälade vi i telefon. Han sa då något jag aldrig trodde att han skulle säga. Han hade blivit "lite halvblåst". För att komma från den självgode Tore Ferdinand Pettersson var det skrämmande. För första gången fanns inget bättre "upplägg". De befintliga torskarna hade tröttnat och det fanns förmodligen inga nya inom synhåll.

Jag visste att historien skulle bli offentlig när jag lät min advokat gå till kronofogden för att kräva pengarna tillbaka. Det tog en vecka innan den första journalisten ringde. Därefter tog det hus i helvete. Korthuset ramlade ihop. Det var en befrielse.

Spegeln var hans egen idé. Med den framför sig skulle han kunna se att pistolen var vinklad korrekt. Annars skulle det finnas en risk att han bara blev skadad och fick leva vidare med ett handikapp.

Så sa han till en vän bara dagar innan han sköt sig. Han sa också att han inte kunde leva med skammen längre.

Pettersson syftade inte på att han bedragit så många. Han syftade på att det stått i tidningarna.

Döden är förstås ingen lösning på den här sortens problem. Jag talade med Petterssons fru för några dagar sedan. Hon var bestört över allt hon fått höra de senaste dagarna om hans affärer. Jag sa att jag skulle skriva något hårt om honom, men att jag självklart inte ville skada familjen. Hon sa att hon förstod mig och att hon ändå inte skulle läsa.

Mitt i alltihopa vill jag ärligt och djupt beklaga den sorg och de besvär som drabbat Tore Ferdinand Petterssons anhöriga.