Han sparkades i huvudet – har väntat i fem år på rättegången

Det var över fyra år sed-an, men Roman Gyodakyan har inte glömt.

Varje gång hans hög-ra axel smärtar, vilket är nästan dagligen, påminns han om lucianatten 2003.

Då återupplever han hur två tummar trycks mot hans ögon, knytnävsslagen, sparkarna mot huvudet.

Fallet tycktes enkelt: det finns vittnen, fyra gärningsmän (som pekades ut dagen efter brottet), en gedigen polisutredning – men inget datum för rättegång. Den lär äga rum i höst. Då har nära fem år gått.

Vad minns de andra inblandade då, när den grova misshandeln utanför gatuköket Rondellen i Kumla äntligen rullas upp i Örebro tingsrätt?

Att rättsamhället knakar i fogarna märks först på de mindre ärendena, de som inte ger stora rubriker. Som går sist i kön till domstolarna. Det handlar om brottmål där ingen häktats, ingen är minderårig.

Man kan kalla det ”småbrott”.

Men inga fall är obetydliga för brottsoffren, för de vanliga människor som levt i tron att systemet fungerar.

Ta Jan Malmros i Malmö, stolt ägare till en Askeladden 585 Explorer som vintertid ligger i Limhamn, ordentligt låst med kätting. En februarimorgon 2004 togs två män på bar gärning med bultsax. Saken tycktes busenkel; här fanns vittnen, ett polisingripande och två gärningsmän.

Sedan hände ingenting och sedan ingenting. Sedan ställdes en rättegång in och sedan en till och en till. När det efter drygt tre år blev rättegång var inte ens åklagaren klar över händelseförloppet.

I våras – efter fyra år och två månader – var buset dömt, Jan Malmros hade fått skadestånd på 6 200 kronor. Och en insyn i rättssamhället.

– Detta har legat över mig under fyra år, säger han. Jag tänker även på alla människor som sysselsatts. Varför blev det inte klart på en månad?

Larmrapporterna om hotad rättssäkerhet kommer slag i slag.

Riksåklagaren krävde i ett nödrop till regeringen i maj 59 miljon-er extra för att myndigheten ska kunna fungera överhuvudtaget. Hovrättspresidenten i Svea hovrätt varnar för att domare inte hinner läsa in sig.

Samtidigt har ingen överblick över tillståndet i rättsstaten Sverige. Ingen vet ens hur lång tid det normalt tar för ett brott att avgör-as i domstol. Brottsförebyggande rådet ska försöka ta reda på det.

För hur länge är det rimligt att vänta?

Gräddfilen, den är för de riktigt kriminella, säger Annica Thomsson i Hemse, Gotland. Även hon drabbas av krisen i rättsväsendet, fast i andra ändan av kedjan.

Som misstänkt, och åtalad.

En chockartad vintermorgon 2005 väcktes hon av polis hemma efter ett pass som tidningsbud, misstänkt för grovt rattfylleri. Hon förlorade arbetet, körkortet och sånär fotfästet men höll sig uppe det första året med att det ändå inte kan bli åtal.

Hon är ju oskyldig.

Men åtal blev det.

Hon dömdes till en månads fängelse. Strax därpå kom ett erbjudande från länsstyrelsen att betala 45 000 kronor för ett alkolås. Hon överklagade domen.

Sedan stannade rättsmaskineriet.

Det blev sommar, höst, vinter. Två gånger ställde Svea hovrätt in. Domstolen hade inte tid, de måste ägna sig åt grövre brottslingars öden. De går före, eftersom de är häktade. Finns i ”gräddfilen”, som Annica Thomsson kallar det.

Det blev sommar, den tredje efter snönatten.

I oktober 2007 kom hovrättens utslag, som var negativt. Den trodde inte på Annicas förklaring att hon utmattad efter sitt sjätte arbetspass druckit vin hemma för att få sova.

I vintras avtjänade hon sitt straff med fotboja.

– Jag är förnedrad, säger hon.

Samtidigt längtar hon intensivt efter att gå

vidare. Hon är redo för det avslut hon väntat på i nära tre år.

Kanske, funderar hon, har det varit värre för maken Reimer som aldrig tvivlat på rättssystemet, han är själv del av det – sedan 31 år arbetar han som delgivningsman.

Dessutom var han själv ute som tidningsbud den natten.

– Så sitter jag i rätten och blir inte trodd när jag säger att Annica kom hem nykter, säger han.

Han förbereder en resningsansökan till Högsta domstolen, har hittat ett vittne och en expert som ifrågasätter de gamla provtagningarna.

En bestående förändring i familjen Thomsson är att de blivit restriktiva med alkohol. Skvallerhålans ögon finns överallt.

Annica dricker inte en droppe.

– Så roligt ska de inte få.

Fler ärenden än någonsin ska passera våra domstolar, naturligt nog – folkmängden ökar. Det het-er att svenska medborgares rätt till rättegång ”inom skälig tid” inte får kränkas. Vilket betyder exakt ingenting.

Justitiekansler Göran Lambertz ger mig inga precisa besked om tid utöver att polisutredningar inte ”bör” bli liggande orörda mer än sex månader.

– Det ska gå så fort som möjligt, är det föga upphetsande och till intet förpliktigande svaret, säger Mats Melin, chefsjustitieombudsman som under fyra år kritiserat polis- och åklagarväsendet 400 gånger.

”Helt oacceptabelt”, skriver han i sin nya rapport till regering, riksåklagare och rikspolischefen. Polisen är största bromsklossen, tror han. Förmodligen för att politiker ensid-igt prioriterat synliga poliser på gator och torg. Då blir det mindre tid att utreda.

Bevisning är en färskvara, det vet alla. Men i Örebro ska nära fem år gamla intryck redovisas. Hur påverkar det den 25-årige Roman Gyodakyans tro på svenska myndigheter? Allas vår tillit ? Kan vi överhuvudtaget tala om rättssäkerhet?

Roman har slutat träna boxning sedan axeln hoppat ur led flera gånger. Han har haft många tillfällen att oroa sig under 54 månader. Kommer rätten tro på honom? Eller hellre på de åtalade, äldre och svenskfödda karlar?

Men snart, när någon av åklagarna har tid.

När fem advokater hittat ett datum som passar alla.

När semestrarna är över, för då jobbar bara tre av elva domare i Örebro.

Då ska rättvisa skipas. Är det sagt.