Striden om spionlagen

Det här är historien om hur en myndighet lyckades få två regeringar att acceptera den utskällda signalspaningslagen.

Det är också historien om en bitter strid mellan två departement. En konflikt som till slut blev så infekterad att ministrarna slutade prata med varandra.

Aftonbladet har talat med högt uppsatta källor på regeringskansliet. Eftersom frågan är så känslig har flera av dem valt att vara anonyma.

1 Myndighetens kamp

– Det är en missuppfattning att socialdemokraterna tog fram lagen. Det är en liten krets tjänstemän som drivit detta, säger en högt uppsatt regeringstjänsteman.

I takt med att den elektroniska kommunikationen började gå i kabel i stället för i etern i slutet på 1990-talet fick FRA allt svårare att utföra sin viktigaste uppgift – signalspaning. Den myndighet som i över 60 år hade utgjort ryggraden i svensk underrättelsetjänst hade plötsligt väldigt lite att göra.

Efter 11 september 2001 blev läget akut. Nu var det inte främst militära hot signalspaningen skulle avvärja utan terrorism.

FRA, som alltid haft hög status bland världens mäktigaste underrättelseorganisationer, förlorade anseende. Sverige hade inte längre något att komma med i det viktiga underrättelseutbytet mellan länder.

– Att få spana i kabel var det enda sättet att återvinna den förlorade positionen, säger en regeringstjänsteman.

En utredning under ledning av den tidigare överbefälhavaren Owe Wiktorin fick i uppgift att se över radioanstaltens verksamhet.

En av Wiktorins sakkunniga var Ingvar Åkesson, då rätts- och expeditionschef på Försvarsdepartementet, i dag generaldirektör på FRA.

Utredningen lades fram i mars 2003. Slutsatsen var att FRA måste få spana i kabel. Men att det borde lagregleras.

I september 2003 utsåg regeringen Ingvar Åkesson till generaldirektör på FRA.

Han värvade sin kollega från försvarsdepartementet Michaela Dràb till chefsjurist. Hon hade också varit expert i Wiktorins utredning.

Ingvar Åkessons företrädare på FRA, Per Kjellnäs, gick i stället till försvarsdepartementet. En av hans uppgifter blev att bistå den grupp av tjänstemän som skulle arbeta fram lagunderlaget. En avancerad lobbyverksamhet från FRA tog sin början. Myndigheten hade redan börjat bygga upp den hemliga avdelning som skulle avlyssna mejl och telefonsamtal. I vårbudgeten 2003 fick man 25 extra miljoner att satsa på ny teknik.

Den 15 juli 2005 skickade försvarsdepartementet slutligen det färdiga lagförslaget på remiss. FRA gavs rätt att massavlyssna svenska folket. För Ingvar Åkesson var förslaget en stor framgång.

– Han ville vara med i kabelklubben. Och länderna som är med där, USA, Storbritannien och Tyskland ville ju ha med Sverige eftersom det mesta av den ryska trafiken går via oss, säger en regeringskälla.

2 Den politiska striden

Låt oss först slå fast: det finns en bred politisk enighet mellan alliansen och socialdemokraterna om att kabelspaning behövs. Det finns också en enighet om att spaningen måste regleras. Den bittra striden har stått mellan försvarsdepartementet och justitiedepartementet och gällt hur reglerad spaningen ska vara.

Allt började på hösten 2004 när försvarsdepartementet kopplade in justitiedepartementet i arbetet med den nya lagen.

Justitieminister Thomas Bodström höll samtidigt på med en ny buggningslag. Till skillnad från kabelspaningen skulle buggningen bara riktas mot personer som var misstänkta för grova brott.

Tjänstemännen på justitiedepartementet blev minst sagt häpna när de såg försvarsdepartementets utkast. Så även Bodström.

– Vi hade garanterat att det inte skulle bli fråga om massavlyssning och så kommer de dragandes med

det här, säger Bodström.

Försvarsdepartementet backade efter justitiedepartementets protester och gjorde vissa smärre ändringar. Men Bodström stod på sig.

– Det fanns inga rättssäkerhetsgarantier. All kontroll var intern. Det gick ju helt emot det vi hade sagt hela tiden, säger han.

Läget blev mycket spänt. Vid årsskiftet 2005–2006 rådde krigsstämning mellan de två departementen.

– Bodström gick till statsministern och förklarade att han aldrig skulle kunna acceptera det här, säger en av Aftonbladets källor på regeringskansliet.

Göran Persson gav Bodström rätt. Med statsministerns stöd i ryggen passade justitieministern på att i Ekots lördagsintervju i februari 2006 slå fast att det inte skulle bli något av FRA-lagen. Försvarsminister Leni Björklund blev rasande.

– Hon pratade knappt med Bodström efter det, säger källan.

Ett halvår senare vann alliansen valet. Sen tog det inte lång tid förrän även den nytillträdde försvarsministern Mikael Odenberg, m, övertygades om kabelspaningens absoluta nödvändighet.

Vis av sin företrädares bekymmer med justitiedepartementet kopplade han i ett tidigt skede in statsministerns statssekreterare Ulrica Schenström. Hon, som till varje pris ville visa att alliansen var regeringsduglig, lät partipiskan vina

– Hon sa åt andra moderata statssekreterare att de skulle skita i frågan, säger en källa.

Bollen låg återigen hos justitiedepartementet som än en gång sågade förslaget. Tjänstemännen skrev ett mycket kritiskt svar som de sedan läckte till några av sina myndigheter, bland annat Säpo.

De reagerade direkt. Den 4 januari publicerade Säpo sin mycket kritiska hållning på myndighetens hemsida. Fredrik Reinfeldt blev fly förbannad över läckan. Och han tog parti för sin försvarsminister.

På en riksdagsgrupp i januari 2007 skällde han ut justitieminister Beatrice Ask.

– Han sa åt henne att sätta sig ner och inte yttra sig. Sedan dess har hon inte sagt ett ljud i frågan, säger en källa.

I mars 2007 kunde Mikael Odenberg äntligen presentera lagförslaget på en presskonferens.

Den 18 juni i år klubbade riksdagen lagen. Det skedde under en storm av protester som fortfarande skakar alliansen.

Men Ingvar Åkesson och hans 600 medarbetare på FRA:s hemliga anläggningar runt om i Sverige kunde äntligen andas ut.

Åkesson vill dock inte hålla med om att det var en liten grupp tjänstemän med honom själv i spetsen som arbetade fram lagen. Han säger att representanter från olika departement, FRA och Säpo varit delaktiga.

– Det är rätt många som har varit inblandade.

Har du själv lobbat för att lagförslaget skulle läggas fram?

– Min roll har varit att på begäran eller förfrågan beskriva myndighetens behov av regleringen.

Det påstås att du ville vara med i ”kabelklubben”. USA, Storbritannien och Tyskland spanade redan i kabel och var angelägna om att få med Sverige.

– Vi kommenterar inte våra relationer med andra länder.