Makt, politik - och kärlek

Annika Billström var ursinnig.

Hon visste att det hade tisslats och tasslats om att hon och Mats Hulth haft ett förhållande, och nu skulle sladdertackorna få vatten på sin kvarn.

Hulth hade tidigare varit finansborgarråd i Stockholm och arbetarekommunens starke man. Det var länge sedan han avgick - sju år! - efter att ha slarvat med representationsnotor. Hulth hade fått löpa gatlopp i pressen och var ganska tilltufsad efter skandalen, men när han gick var det ändå med gott humör. Billström hade deltagit i avtackningen av honom med en "livsnjutarkorg" (vin, ost, salami ") och orden:

-Du har varit den bäste ledaren.

Det var hösten 1998 och deras förhållande var slut sedan flera år. Hulth hade hjälpt till med att lyfta fram henne, det var han som lanserade henne som sin efterträdare och det hade pratats om deras resor tillsammans och hur han coachade Billström. (På kuppen hade Billström blivit ovän, ja, fiende, med sin gamla kollega och vän Lena Nyberg som också ville bli socialdemokraternas ledare i Stockholm. Nyberg hade, lustigt nog på en ledarutbildning som partiet ordnade, sagt till Billström att det inte var sunt att hon hade ett förhållande med sin chef. De var dessutom gifta på var sitt håll. Efter den kommentaren blev deras förhållande kyligare och kyligare, för att slå över i fiendskap när de konkurrerade om att efterträda Hulth. Billström vann. Hulth höll på henne.)

Efter sin avgång hade Hulth blivit vd för Sveriges Hotell- och restaurangföretagare. Men kunde ändå inte låta bli att höra av sig ibland - som om han fortfarande bestämde i Stadshuset!

I höstas hade han skickat ett brev till Billströms kollega, borgarrådet Py Börjesson. En anställd hos Hulth fick inte tillstånd att bygga till sin kolonistuga och Hulth bad Börjesson om hjälp. Brevet var oantastligt, men det kunde ändå uppfattas som en beställning av en väntjänst från det gamla finansborgarrådet.

Mycket riktigt gick Börjesson in till Billström och frågade vad hon skulle göra.

Billström sa åt henne att behandla brevet som vilket ärende som helst. Inga väntjänster åt Hulth.

Nu hade han skrivit igen. Men den här gången var Hulth listigare. Han skickade brevet till Billströms kanslichef Jonas Schneider och bad honom att ge det till Billström.

På det viset kunde Hulth undgå att brevet diariefördes och blev offentligt. I alla fall om Billström valde att strunta i att diarieföra det.

(Brevet kom till Schneider den nionde mars 2005. Det diariefördes först tolv dagar senare, 21 mars. "Det är hiskeliga högar att diarieföra", säger Schneider när jag frågar varför det tog så lång tid.)

Billströms första reaktion på Hulths brev var:

Hur kan han vara så klantig att han mejlar? När han varit med i politiken så länge! Han borde veta bättre.

Hulth hade satt sina ord på pränt. När brevet blev känt skulle skiljelinjen i Stockholms arbetarekommun, ja, i hela det socialdemokratiska partiet, bli glasklar, i alla fall för dem som betydde något. Det borde Billström tjäna på.

"Billström trodde att hon skulle få applåder", säger en person med insyn i förloppet.

Brevet handlade om Karin Jonsson, som var vd för det kommunalägda bolaget Stockholm Vatten. Jonsson hade utan att informera sin styrelse lånat ut 2,5 kronor från Stockholm Vatten till det kommunalägda bolaget Ecoferm, där hon var styrelseordförande. Revisorerna godkände inte transaktionen och Billström tänkte sparka Jonsson.

Hulths brev var inte långt. Slutmeningarna löd:

Skulle hon [Jonsson] få sparken skulle reaktionen ute i partiet bli kraftig. I ett sådant läge skulle jag själv och de som känner mig delta i en sådan reaktion.

Hoppas allt går att lösa.

Det var otroligt! Det var precis det här Billström syftade på när hon pratade om "mörkermännen" i partiet, eller "strukturerna" som hon också brukade säga.

Det var ett parti där vänskapsband, lojaliteter och maktgirighet härskade, inte hängivenheten för politiken. Det fanns en stor grupp som levde i, för och av partiet. Hela deras liv cirklade kring partiet och de umgicks med varandra, gifte sig med varandra och gav varandra jobb.

Det var så - osunt. (Det var ett ord som Billström använde när hon beskrev lojaliteterna inom partiet. Lena Nyberg hade använt precis det ordet när hon kritiserade Billströms förhållande med Mats Hulth över ett decennium tidigare.) Det måste vara slut med gräddfiler för socialdemokrater. Billström skulle skämmas om hon skulle gå upp i talarstolen i fullmäktige och försvara Jonsson. Vad skulle tidningarna säga? Oppositionen?

Karin Jonsson är socialdemokrat och var socialborgarråd innan hon blev tjänsteman och vd för Stockholm Vatten. Hon är gift med Harald Ullman som tidigare var socialdemokraternas reklamguru.

Karin och Harald är nära vänner till Bosse och Kerstin Ringholm.

Bosse har varit finansminister, är nu vice statsminister och dessutom ordförande i Stockholms arbetarekommun.

Karin och Harald är dessutom vänner med Mats Hulth som nu hade skrivit ett hotfullt brev till Billström.

Så där kan man fortsätta att rabbla lojaliteter och vänskaps- och kärleksband i all oändlighet. Annika Billström är i högsta grad en del av "strukturerna", men nu ser hon sig som en reformator. Om någon kallar henne "socialdemokratins Gorbatjov" skrattar hon hjärtligt.

Det är slut med korruptionen.

Men Billström var inte dummare än att hon insåg att fallet Karin kunde bli problematiskt. Därför hade hon tidigt informerat arbetarekommunens sekreterare Tomas Rudin. Bara det visade hur absurt partiet fungerar. Arbetarekommunen är partiets lokala huvudorganisation. Den ska verka för socialdemokratins idéer och förena ungdomsklubbar, kvinnoföreningar, fackföreningar och partiföreningar.

Vad har arbetarekommunen med verkställande direktören i ett kommunalt bolag att göra?

Inte ett dyft!

Ändå fann sig Billström nödgad att förankra fallet Karin hos arbetarekommunens sekreterare. Tomas Rudin hade, till Billströms lättnad, inget emot att hon behandlade Karin Jonsson som vd och inte som partikamrat.

För en utomstående är det tydligt hur personliga lojaliteter, politisk inställning och ett beroende av Partiet och Rörelsen för det egna uppehället spelade en roll i fallet Karin Jonsson. Styrelsen för Stockholm Vatten kunde välja att godkänna Jonssons utlåning av 2,5 miljoner i efterhand. Men då hade styrelsen också fått ta på sig ansvaret. Det hade blivit debatt i kommunfullmäktige.

De borgerliga representanterna i styrelsen ville inte göra detta.

Socialdemokraterna var splittrade efter en tydlig linje.

-Vi har en vd-instruktion, finanspolicy och styrelseinstruktion. Vd bröt mot samtliga. Då får vd gå. Så är det i andra sammanhang, säger Mirja Särkiniemi, som vikarierar som skolborgarråd för den pappaledige Erik Nilsson.

Särkiniemi är visserligen djupt insyltad i partiet och rörelsen (hennes fästman är ombudsman i arbetarekommunen). Men hon är samtidigt en anhängare av reformatorn Billström och - det kanske viktigaste - har en identitet utanför politiken. Särkiniemi är undersköterska på kvinnokliniken på Karolinska sjukhuset. Sedan hon blev heltidspolitiker tar hon på somrarna vikariat på kliniken för att hålla kontakt med arbetslivet.

Styrelseledamoten Mårten Lilja, däremot, säger:

-Karin Jonsson hade gjort ett formellt fel. Jag tyckte inte att det var så allvarligt.

Han är statssekreterare hos Mona Sahlin på miljödepartementet. Han är 45 år och har aldrig arbetat utanför rörelsen och partiet. Lilja umgås dessutom privat med Karin Jonsson och Harald Ullman.

Strukturerna! Ständigt dessa strukturer.

Vilket helvete! VILKET HELVETE! kan Billström säga när hon pratar om arbetarekommunen. Men det handlar om något större än Stockholm, anser hon. Det handlar om socialdemokratins framtid - om hela Sveriges framtid.

Hennes stora tjänsterum i Stadshuset ligger på tredje våningen, i slutet av en 100 meter lång korridor. I anslutning till rummet finns en liten utbyggnad, som ett tornrum, där Billström har en soffa.

Ibland sätter hon sig i den och ser ut över Mälarens vatten och Riddarholmen och då " då pratar hon med John-Olle " den legendariske John-Olle Persson, finansborgarrådet som dog i en flygolycka 1989 " och vad hon säger lär vi aldrig få veta, men det är helt klart att John-Olle inte säger emot.

Fotnot: Artikelserien bygger på intervjuer med 40 personer med mycket god insyn i socialdemokratin och S tadshuset i Stockholm.