Lämnad att dö på vägen

Jag försökte hjälpa henne, men hon var så stel och tung att fotografen Pontus Höök och jag inte fick in henne i vår bil.

Hon hette Altiah Woodard och blev kanske ytterligare ett av de lik som låg längs motorvägen. Jag gav Altiah vatten och sa åt henne att sätta sig vid räcket. Jag skulle säga till någon av alla de soldater, poliser, tillförordnade vicesheriffer och hjälparbetare som svärmar över New Orleans.

Men när jag fick tag i en officer ryckte han på axlarna.

Altiah Woodard var en av så många som behövde hjälp.

Jag berättar detta för att visa hur absurd situationen i en av USA:s mest berömda städer är. När fotografen Pontus Höök och jag i går körde på expressväg 90 skrek människor efter bilen:

- Stanna!

- Hjälp oss!

När vi någon gång stannade blev vi omringade av människor. En svårt sjuk 71-årig kvinna visade fram ett intyg från ett sjukhus. Hon var så dålig att hon inte klarade att gå.

Flämtade i värmen

Som om hon behövde intyg för att vi skulle förstå. Hon satt på betongräcket i värmen och flämtade, oförmögen att ta ett steg till och hennes 73-årige man stod rådvill bredvid.

- Vad ska jag göra? sa han. Vem kan hjälpa oss?

Bredvid dem satt en man, Godfrey Bart, 54 år och arbetslös, intill sin 95-åriga mor Norma. De hade under två dygn livnärt sig på kakor och chips. Som så många andra sov de på vägen och de fuktiga nätterna i New Orleans blir kalla, trots att dagarna är så heta.

Expressvägen skär genom och över centrala New Orleans och den har blivit samlingsplatsen för de fattigaste, ensammaste och mest hjälplösa av stadens invånare.

Konvojer körde förbi

På fyra dygn har ingen kunnat hjälpa dem.

I fyra dygn har de suttit här, stapplat fram, irrat, och några av dem har dött och kropparna ligger kvar.

Jag såg två lik. Ett var övertäckt med smutsiga lakan, det andra låg som om mannen, han blev kanske 60 år, hade lagt sig på rygg för att vila en stund.

Samtidigt som jag såg detta körde konvojer med hjälp förbi. Det var stora lastbilar, det var ambulanser, det var fyrhjulsdrivna bilar med båtar på släpkärror. I fordonen satt människor från hela USA, inkallade för katastrofinsatsen.

Låg sakta och dog

Ändå tycktes världens mäktigaste nation hjälplös.

Jag stod hos en 66-årig man som hette Marcel. Han ville visa en man som han kallade Mr John och som led av diabetes. Mr John hade segnat ner vid körbanan och orkade inte längre.

Han hade ingen medicin, ingen mat och han låg sakta och dog.

- Jag har aldrig träffat honom förut. Men han behöver min hjälp, sa Marcel.

Han svepte försiktigt ett smutsigt täcke över Mr John.

En konvoj med bilar körde förbi och soldaterna i dem kastade ut några förpackningar med skinka och potatischips på vägen.

- Det är vad de ger oss! Vi är i helvetet! skrek en man som böjde sig ner efter paketen.

Lite längre fram stod konvojen stilla. Jag körde i fatt den och berättade att det låg ett lik 100 meter bort. Enligt dem som satt runt liket hade det legat där i ett par dygn.

USA - en hjälplös stat

- Det är kroppar överallt. Vi hinner inte med dem nu, sa mannen från Urban Task Force.

Det var säkert sant, och mannen i bilen och alla andra hjälparbetare gjorde vad de kunde. Men varför var ändå världens starkaste och rikaste stat så hjälplös?

Hur kunde det vara möjligt att 87-åriga Altiah Woodard fick stappla på expressvägen, i stanken av sin egen urin, i den obarmhärtiga hettan?

Hon var inte ensam, för hon hade sällskap med Johnny Jones, en döv 97-åring, och Mae Bellard, en 81-årig kvinna.

Körde båtar på gatorna

De hade varsin väska av tyg, och väskorna hade blivit så tunga. De gick några steg. Sedan satte de sig. Sedan gick de några steg igen.

De hade evakuerats från ålderdomshemmet S:t Martin Manor i torsdags.

Räddningspersonalen hade kört dem i båtar över det som för fem dagar sedan var gator, och satt av dem vid expressvägen. De sa till Altiah, Johnny och Mae att gå till arenan Louisiana Super Dome som låg kanske fyra kilometer bort.

Hur kunde världens mäktigaste nation vara så hjälplös?

Jag har sett många krig och oroshärdar, men jag har aldrig sett en plats där man låter lik ligga kvar mitt bland människor dag efter dag. Ingenstans har jag sett det: inte i Irak, inte i Bosnien, inte i Kroatien.

Man låter aldrig kroppar ligga kvar och skälet till det är inte bara hygieniskt. Det handlar om moral, värdighet och " människans värde.

Hur kunde jag då i går stå i den civiliserade staden New Orleans och se människor gå förbi och konvojer med hjälparbetare köra förbi lik?

Förklaringen är det västerländska samhällets förlitan på tekniken, och vår tro att vi har besegrat naturen.

När hela infrastrukturen i en stad som New Orleans bryter samman kollapsar också samhället.

Det var det vi såg i går.

Vi såg ett samhälle som var alldeles villrådigt.

På ytan fanns en plan.

Olika officerare försäkrade oss att det först gällde att rädda nödställda som fortfarande satt isolerade i hus omgivna av vatten.

Därefter kunde man hjälpa människorna på expressvägen.

Och därefter kunde man ta itu med plundrarna.

Eller om det var tvärtom.

Jag såg i alla fall plundrare som mitt på dagen gick in i livsmedelsaffärer och försåg sig med det de ville ha. Jag såg plundrare som kom med överfyllda shoppingvagnar och jag såg polisbilar köra förbi dem utan att ens sakta in.

Jag hörde ingen skottlossning men jag blev varnad flera gånger för att beväpnade gäng drar genom New Orleans.

När jag satte på bilradion uppmanades New Orleans invånare att lyssna på vem som rör sig utanför deras hus, om det är "friendly forces", vänligt sinnade styrkor, eller inte.

Finns det andra styrkor i New Orleans?

Uppmaningen riktades till New Orleans invånare men de av invånarna som hade råd och möjlighet lämnade staden innan orkanen Katrina nådde fram.

Kvar blev de fattiga, de gamla och orkeslösa och ensamma.

En egen civilisation

Det var väl inte därför kropparna fick ligga kvar?

De jag talade med på bron var förtidspensionärer, arbetslösa, socialbidragstagare, fattiga pensionärer. Det var väl inte därför hjälpkonvojerna bara körde förbi dem?

Det jag såg i går var ett samhälle i kollaps. Men i det kaoset, i den hjälplösheten, såg jag ändå människor skapa en egen liten civilisation.

Orkade skämta i kaoset

Den lilla gruppen som bestod av Altiah, 87, Johnny 97, och Mae, 81, gick sakta, sakta på expressvägen. Altiah blev efter, och då väntade Johnny på henne. Mae bar hennes väska. De höll ihop.

Och det märkligaste av allt var att Altiah kunde skämta. När Pontus Höök och jag försökte få upp henne i vår bil sa hon med svag, knappt hörbar stämma:

- Jag säger ju det, jag är mycket tyngre än jag ser ut.

Altiah, Johnny och Mae återupprättade människans värdighet i New Orleans.