Sant och falskt om FRA-lagen

Hösten kommer att gå i signalspaningens tecken. Regeringen skriver för fullt på en tilläggsproposition som ska stärka den personliga integriteten. I dag samlar centerpartiet experter på terror, säkerhetspolitik, underrättelse och integritet för att diskutera för och emot FRA:s rätt att från nästa år spana på internet- och telefontrafik som passerar Sveriges gränser.

Kritikerna säger att lagen bäddar för massavlyssning. Förespråkarna att den är nödvändig för att upptäcka hot mot Sverige.

Vad är sant och vad är falskt? Aftonbladet.se tog hjälp av Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, för att reda ut i FRA-djungeln.

I dag bedriver FRA elektronisk övervakning genom att lyssna på radiokommunikation. Vilken blir skillnaden när man tillåter samma övervakning också i kabel?

– Skillnaden är dels att mycket mer av den internationbella elektroniska kommunikationen går i kabel jämfört med för 10 -15 år sedan, dels att den elektroniska kommunikationen som helhet har ökat och ändrat karaktär. Utlandssamtal var en exklusivitet på 1950-talet - och de var dyra och korta. Väldigt mycket mer "vardagskommunikation" går idag i de internationella trafikflödena, därav integritetsproblemet.

Det talas om”massavlyssning” av svenska folket. Lagens försvarare säger att det är ett felaktigt påstående. Vem har rätt och vem har fel?

– Båda har rätt, från olika utgångspunkt. Ingen har resurser att bearbeta det gigantiska informationsflödet, eller intresse av att göra det. Men blotta möjligheten att i princip plocka ut vad som helst ur trafik in i eller ut ur Sverige skapar en osäkerhet och en fara för missbruk. Vilket samhällsklimat kommer vi att leva i om fem år? om tio? om femtio? Integritetsfrågorna kräver att vi inte bara ser på hur det är här och nu utan inser att vi kan sitta med helt andra kontroll- och övervakningsmyndigheter i framtiden, myndigheter som kan komma att uppfatta det som helt naturligt att lägga beställningar på avlyssnat material.

Förespråkare säger att rättssäkerheten nu stärks, eftersom lagstiftningen som rör signalspaning för första gången blir reglerad. Sant eller falskt?

– Detta tillhör lagens paradoxer. Jo, vi går från en oreglerad insamling av elektronisk kommunikation - där man fömodligen på olika sätt kunnat krångla sig runt förbudet mot att lyssna på trafik i kabel, t.ex. genom att låta någon annan tappa av trafiken på andra sidan gränsen och sedan lämna över den till svenska myndigheter. Då är det inte egenavlyssnat material utan utbytesmaterial.

Samtidigt innebär lagreglering att hela förfarandet måste upplevas som rimligt och möjligt att kontrollera. "Gummiparagrafer" vars efterlevnad är omöjliga att övervaka är ur rättssäkerhetssynpunkt sämre än inga paragrafer alls. Om inte medborgarna litar på lagen och dess tillämpning kan man inte tala om en förbättring.

En del kräver att det ska finnas en brottsmisstanke för att tillåta signalspaning mot enskilda personer. Nyligen sa före detta försvarsminister Mikael Odenberg att de som säger så inte har förstått någonting. Vem har rätt?

– I detta fall Odenberg, i huvudsak. Om grunden skall var brottsmisstanke måste uppdraget att utföra signalspaning komma från en "beställare" som har kompetens att avgöra detta, d.v.s. den öppna polisen eller säkerhetspolisen. FRA har inga befogenheter och ingen kompetens att avgöra frågor som brottsmisstanke. En mängd omständigheter som inte utgör brottsmisstanke - som ju bland annat förutsätter att det finns någon identifierad misstänkt - kan var av underrättelsevärde. Antag t.ex. att ryska Gazprom kommunicerar med sina västeuropeiska topplobbyister om hur dessa bäst skall trycka på Sverige för att inte stoppa planerna på en gasledning genom Östersjön. Denna lobbyverksamhet är inte brottslig, men uppgifter om företagets strategi vore av stort underrättelsevärde för regeringen.

Går det att lägga till brottsmisstanke i en signalspaningslag?

– Det går naturligtvis. Men det skulle innebära att FRA i dessa fall i praktiken enbart kan utföra uppdrag åt beställare med sådana befogenheter. Man måste då också avgöra om detta enbart gäller inriktning mot trafik till eller från en viss identifierbar person eller också uppgifter om denne som framkommer vid spaning i annan trafik. Man kan här jämföra med den problematik som finns kring så kallad överskottsinformation i samband med legal telefonavlyssning, alltså uppgifter om andra omständigheter än de som föranlett avlyssningen.

Underrättelseverksamhet omgärdas av mycket hemlighetsmakeri. En del menar att det är förklaringen till att debatten har blivit så livlig. Ingen kan, och ska inte heller kunna, förstå vad det här handlar om. Stämmer det?

– Detta är en variant på temat "alla kritiker är okunniga (och korkade)". Det är sant att mycket få har överblick över det samlade underrättelseflödet och att detta i sig kan ge upphov till allehanda misstankar. Men de som säger så bortser från att just den slutenhet till en liten krets också historiskt sett är en jordmån för att töja på regelverk, för godtycke och för rent maktmissbruk.

Andra menar att insynen i FRA:s arbete måste stärkas. Går det att kräva insyn i den typ av hemlig verksamhet som FRA håller på med?

– Detta är den nyckelfråga som FRA-debatten och dess politiska efterföljd förr eller senare måste ta ställning till på allvar. Full insyn av alla är inte möjlig, då upphör verksamheten att fungera. Inte ens en vanlig förundersökning i ett brottmål kan genomföras utan sekretess. Detta gäller i än högre grad underrättelseinhämtning. Men det går att klara av balansen mellan tilltro, insyn och sekretess mer eller mindre bra. Säpo var länge helt slutet men kritiken mot massregistrering av medborgare tvingade så småningom fram en procedur för insyn och kontroll.

Kritiker menar att lagen som den ser ut nu är för vagt formulerad. De anser att begreppet ”yttre hot” är för vitt. Går det att precisera syftet med signalspaningen ytterligare eller blir den tandlös då? Hotbilden mot Sverige ändras ju över tid.

– FRA-lagen lutar sig på lagen om försvarsunderrättelseverksamhet där en utvidgning av hotbegreppet ägt rum, från yttre militära hot till yttre hot. Detta kan tyckas som språkligt finlir, men begreppet yttre hot kan i princip innefatta nästan vad som helst som har sitt ursprung i utlandet (men sedan kan ha kopplingar i Sverige). Det är säkert bekvämt, man behöver inte uppdatera en lista på aktuella hot, men det innebär samtidigt att det är mycket svårt att avgöra vad som INTE kan bli föremål för underrättelsetjänstens intresse. Här är den tyska lagen mer begränsad och jag skulle hålla det för troligt att den svenska lagen kan få kritik på just denna punkt från Europadomstolen.

Centerpartiet presenterade nyligen ett förslag som skulle undanta trafik som börjar eller slutar i Sverige från signalspaning. Det skulle enligt förslaget bli nätoperatörernas uppgift att sålla ut ”rätt” slags trafik och föra över den till FRA:s datorer. Skulle det lösa integritetsproblemet?

– Till stor del ja. "Transitotrafiken" kan ha högt underrättelsevärde och berör i många fall inte svenskar. Ett problem är mailservrar utomlands, men den som utnyttjar dessa bör räkna med att trafiken registreras - av många. Problemet är att ett av syftena med försvarsunderrättelsetjänsten faller bort, att övervaka de yttre hotens kopplingar i Sverige i de fall där det inte finns brottsmisstanke.