"Det är för jävligt"

Det är lätt att gripas av panik och skrika sig hes på ett företag som inte tycker att en sockerljuv tjej duger som hon är. Och det är för jävla jävligt. Aja baja att fixa och trixa med ett oskyldigt barnafejs utan tillstånd herr fotografen. Är du medveten om hur arg en mamma kan bli? Nu är du smärtsamt uppdaterad på klassiskt Ettan på Aftonbladet.se-vis.

Fotografen minns bara att han tog bort snor. Snor som inte syns- bra. Röda prickar- lite mindre bra.

Jag hoppade över porträttfotograferingen i år. Jag minns fortfarande fotograferingen 2006 som vore det igår. Lilla ville inte sitta still. Lilla ville inte titta in i kameran. Lilla ville skruva och hoppa på stolen. Lilla var två år.

Det här gååår inte, sa fotografen som stönade, suckade och himlade med ögonen. Han hade lika mycket social kompetens som en person legat död under en korkmatta i ett rivningsobjekt i sexton år. Det fanns noll, nada, zero glädje till yrket, eller till barn för den delen.

Det är min amatörmässiga uppskattning att nio av tio skolfotografer hatar sitt jobb. De vill ta bilder av utsvultna sjuttonåringar i fula designerkläder men saknar talang. Så då tar de tjänst hos ett skolfotoföretag och hatar sitt jobb i tjugo år.

Och detta ska våra underbara småungar stå ut med.

En person som fotograferar barn ska tamejfan ÄLSKA barn.

När vi i oktober 2006 kommer ut från rummet där en bitter människa med kamera försökt fånga min älskade unge på bild, är jag helt slut. Det har inte gått. Det blev ingen bild. Utanför står mammor med barn på kö. Fotografen tar sig för pannan och utbrister med dramatisk ton; Nu behöver jag en RAST. Mammorna skrattar. Jag tar mitt ickeförevigade barn i handen och går ut. Oktobervinden mot kinden är kall, tårarna är varma.