Obama! Obama! svarar 25 000 strupar

Indianapolis.

Jo, Barack Obama höll nästan samma tal som förra gången han var i Indianapolis, och det är inte mer än två veckor sedan.

Men det gjorde inget.

25 000 människor hade samlats på den enorma öppna plats mitt i stan som tillhör legionärerna, veteranerna från USA:s otaliga krig, män och kvinnor som betraktas som hjältar, det finaste nationen har.

Obama var en dryg timme försenad också.

Det gjorde heller inget.

Många hade väntat tre, fyra timmar i förmiddagens kyla. De hade försökt hålla värmen genom att dansa, göra vågen eller skandera Obamas namn, men alla försök dog snabbt ut. Det kanske var för kallt eller för tidigt på dagen.

När han äntligen kom, och skuttade upp på podiet med två trappsteg i taget, steg jublet mot skyn där en blek sol äntligen hade börjat sprida lite värme.

Obama började med att säga att det denna dag var exakt 25 år sedan soldater från marinkåren dödades i en självmordsattack i Beirut.

– Vi ska aldrig glömma dem.

Det var Obama patrioten som talade.

Eller var det?

Det var nog snarare Obama, mannen som måste hålla sig väl med alla möjliga väljargrupper, som talade.

Sedan fortsatte han på samma tema som han brukar hålla sig till: behovet av förändring, behovet av nationell enighet, behovet av gemensam strävan.

Det var, naturligtvis, ett lysande tal.

– Förändring kommer aldrig utan kamp. Alla attacker, alla falska påhopp, alla missvisande annonser som den andra sidan åstadkommer – allt syftar till att hindra oss från att arbeta tillsammans.

– Obama! Obama! Obama! svarade 25 000 strupar.

– John McCain säger att Amerika har gjort framsteg de senaste åtta åren.

– Ha ha ha! svarade tio tusen munnar.

Hans kropp verkade mager för att inte säga tanig under den mörka kostymen. Han höll sin vänstra, smala hand på talarstolen och sin högra, smala hand använde han för att gestikulera, som en ivrig lärare: han pekade över huvudena på publiken, han pekade rakt åt höger och ibland ner i golvet, ständigt med ett utsträckt pekfinger, som om han angav den framtida riktningen (framåt, uppåt), samt den väg nationen tar om den väljer McCain (snett neråt).

John McCain har den senaste veckan angripit Obama för att vilja höja skatterna för medelklassen. Det har blivit en stående anklagelse, påspädd med påståendet att Barack Obama vill införa ett slags socialism om han höjer skatter för de rika för att hjälpa de fattiga.

– Hur många här tjänar mindre än 250 000 dollar om året? frågade Obama människorna i legionärernas park.

En skog av händer sträcktes mot skyn.

– Jag lovar er att ni inte kommer att få några höjda skatter! Inga höjda skatter alls!

Publiken applåderade, men det var ändå inte käbblet om skattesatser hit eller dit den var glad över. Det var Obamas person, hans förmåga att ingjuta förtröstan, ja, en tro på att Amerika verkligen står inför något nytt.

Bland dem som applåderade var Carol Bixler, 50, en hemmafru med halvvuxna barn. Hon har inte deltagit i något val sedan 1984, men den här gången ska hon lägga sin röst på Obama.

– Och min mor ska rösta för första gången på 60 år, sa Carol.

Det är en sådan rörelse Barack Obama åstadkommer.

– Jag ber er att tro! På er själva. Tro på varandra, sa han.

I dag, fredag, håller han inget tal. Han reser till Hawaii för att hälsa på sin svårt sjuka mormor.