Så lever Johanssons år 2013 – om M får välja

Året är 2013. Vi befinner oss hemma hos familjen Johansson. Det är mamma Anna, 42, pappa Lars, 39, barnen Emma, 12, Johan, 9 och minstingen Moa, 4 år.

I går firade de att mamma Anna är hemma igen. Hon har äntligen fått sitt onda knä opererat. Efter två månaders väntetid insåg hemlandstinget att de inte skulle klara att erbjuda Anna operation inom de 90 dagar som vårdgarantin säger.

Så de pungade ut med pengar för vård i landstinget längre söderut, 30 mil hemifrån.

Anna blir sjukskriven några veckor till men hon tänker inte ligga på latsidan. Hon och en kollega på förskolan där hon jobbar är nära att förverkliga drömmen: att starta en egen, privat förskola. Från början var tanken att yngsta dottern Moa skulle flytta med.

Nu blir det nog inte så. Sedan i höstas finns möjligheten att sätta barn i skolan redan från fem års ålder. Moa är tidigt utvecklad. På hennes förskola får barnen göra enklare räkneövningar och på sagostunden blandas berättelser på svenska med engelska.

Moa har visat talang för matematik. Mamma Anna och pappa Lars tror att Moa skulle behöva mer stimulans. Det blir nog skolgång redan till hösten.

Fem veckors semester

Men först måste de lösa sommaren. Familjen planerar för en långresa med tåg ner genom Europa. Det är ett löfte till dottern Emma, 12.

Hon blev bäst på hela skolan när tävlingen ”Vi i sexan stavar” avgjordes. Men frågan är hur de ska få det att gå i hop. Precis som alla förskolebarn är Moa garanterad fem veckors semester varje sommar. Men det ska nog lösa sig.

Familjen är van vid dagispusslet. Sedan ett par år får inga barn vara på förskolan längre än 40 timmar per vecka.

För det mesta är det inget problem för familjen Johansson. Och när det kniper brukar Lars mamma Birgitta ställa upp. Hon är piggare än på länge. Nog skulle väl hon klara av att passa minstingen en vecka, medan Lars och Anna fortfarande arbetar.

Farmor Birgitta, ja. Hon har haft några tunga år sedan maken dog. Ensamheten är värst, och de långa sysslolösa dagarna. Men sedan ett år är det bättre. Kommunen har sett till så att hon i alla fall inte behöver äta ensam längre.

Varje dag går hon och några andra äldre till skolan i närheten och lunchar tillsammans med eleverna. Toppen, tycker Birgitta. Så roligt att umgås med den yngre generationen. Det ger energi.

Simning på recept

Då är Anna och Lars mer oroliga för mellanbarnet Johan, 9 år. Det har blivit lite väl mycket stillasittande datorspel den senaste tiden. Johan rör på sig alldeles för lite och har gått upp i vikt. Men nu har skolläkaren ryckt in och skrivit ut simning på recept.

Pappa Lars har lovat att följa med och stötta sonen. Han skulle faktiskt också behöva minska midjemåttet något.

Och det finns en morot. Drömmen om en splitter ny eldriven bil. En dyr investering, visst. Men regeringen har gett ett halvt löfte om ännu en inkomstskattesänkning. Och så slipper man ju betala skatt på miljöbilar de första fyra åren.

Johan behöver piggas upp på fler sätt. Bästa kompisen Karim ska flytta. Långt bort, till Norrland. Karims familj är ny i Sverige och för att föräldrarna så snart som möjligt ska få jobb vill Migrationsverket att de bosätter sig i en kommun med brist på arbetskraft.

Klara er själva

Men familjen vill hellre bo i närheten av släktingarna som kommit till Sverige långt tidigare. Inga problem, säger Migrationsverket. Men då får ni klara er försörjning själva.

Ni kan bara räkna med bidrag om ni flyttar dit vi säger. Karims föräldrar har inte lyckats få några jobb och nu har de svårt att få det att gå ihop. Det blir en flytt, trots allt.

Mamma Anna och pappa Lars tröstar. Nästa sommar, om det blir som vi har tänkt, då åker vi allihop till Norrland och hälsar på Karim. Och tänk, det kanske blir vår allra första längre tur i den alldeles nya, skattebefriade elbilen.